Ett fredsälskande folk

Ett återkommande måndagsnöje är att följa diplomaterna i tv-serien med samma namn. Scener från exklusiva partyn eller strandbilden på en rundmagad svensk UD-tjänsteman har resulterat i såväl upprörda debattinlägg om ”gin & tonic-glidare” som dementier av den bild som presenteras i SVT. Diplomaternas försvarsadvokater betonar att kärnan bland dem som tjänstgör i utrikestjänsten är hårt arbetande tjänstemän. Mot dålig betalning och med svagt stöd från regeringskansliet försöker de försvara svenska intressen runtom i världen.

Men vilken är då den svenska utrikespolitikens grundbult? Av de två första avsnitten att döma står fortfarande fred och neutralitet högt i kurs. Med UD:s Klas Ljungberg som centralgestalt har vi i ”Diplomaterna” kunnat följa den svenska responsen på kriget mellan Israel och Hizbollah i södra Libanon sommaren 2006. Under denna den största svenska undsättningsaktionen sedan andra världskriget återkommer en reflexion från både UD-personal och de svenskar som undsattes: krig är hemskt, osvenskt och irrationellt.

Grunden för detta uttalande är att vi har lagt den krigiska stormaktstiden och dess efterspel långt bakom oss. För ett sekel sedan svällde nationalistiska svenskar av stolthet när de åkallade gångna århundraden då rykten om de svenska härarna hade flugit över jorden.

Kring sekelskiftet 1900 var det dock få som uppmärksammade de lidanden som det svenska imperiebygget förde med sig. Omvänt hade de svenskar som levde under 1600- och 1700-talen inte känt igen sig i vår tids beskrivning av Sverige som fredens hemort på jorden.

En annan och minst lika viktig förklaring är att i vårt efterkloka efterkrigsperspektiv har fred och neutralitet gång efter annan framställts som svenska specialiteter. Den svenska neutraliteten utsattes förvisso för kritik under 1990-talet. Den svenska undfallenheten mot Nazityskland under de första krigsåren och den välvälliga inställningen till västmakterna under kalla kriget var nära nog lika illa som att svenskar steriliserats, stod det då att läsa i ett otal debattartiklar.

Men vurmen för en särskild svensk tradition av fred, neutralitet och välstånd sitter djupt. Uppgifter om att Sverige var nära att dras in i konflikter ett flertal gånger under 1800-talets lopp stämmer dåligt överens med en alltjämt dominerande svensk självbild, och har därför haft svårt att göra sig gällande. Av samma skäl talas det sällan om den kampanj som inflytelserika svenskar bedrev under första världskriget, med ett svenskt deltagande på Tysklands sida som målsättning, eller svenska diplomaters strävan efter att mot regeringens uttryckliga order ansluta Sverige till Nato under de första efterkrigsåren.

Mot en sådan bakgrund är det knappast förvånande att diplomater som hamnar i krigssituationer ser dessa som något väsensfrämmande. Uppenbarligen är det liknande tankegångar som präglar flertalet beslutsfattare i försvarsfrågan. För om det är förutbestämt att vi ska få leva i fred räcker det med en eller annan soldat någonstans i Sverige.