Dags att utmana kungen

All jämställdhet till trots, i det här landet har vi aldrig haft någon kvinnlig statsminister, i USA föll Hillary Clinton på mållinjen och ännu har ingen kvinna valts till EU:s högsta ämbete. Men när vi spelar schack har spelets mäktigaste pjäs sedan flera hundra år tillbaka varit en dam, och hon är rörligare än någon annan pjäs på brädet. Hur har hon lyckats med det?

Vägen dit har till att börja med varit lång. När schackspelet först uppfanns i Asien för drygt 1500 år sedan fanns det ingen dam bland pjäserna, bredvid kungen stod istället en manlig rådgivare som bara kunde flyttas ett steg i taget. Så såg också spelet ut när det följde med de arabiska erövrarna till Spanien på 700-talet. Att en kvinnlig pjäs skulle kunna finnas med fanns inte på kartan.

Trehundra år senare såg det något annorlunda ut. Vid denna tid fanns det flera mäktiga kvinnor i Europa, som Toda Aznárez av Spanien och den tyskromerska kejsarinnan Adelheid. Snart hade också schackdamen för första gången ersatt rådgivaren som kungens förtrogne på schackbrädet. Finns det då något samband? Jo, det menar åtminstone Marilyn Yalom, genusvetare vid Stanford, som skrivit Birth of the Chess Queen (Harper Perennial). Medeltidens många krigardrottningar gjorde att en motsvarighet på schackbrädet blev given, och så öppnade verklighetens drottning dörren för schackets dam.

Men jämställdhetskampen är som bekant en kamp med förhinder. Liksom att kvinnors stora intåg i riksdagen genom ”varannan damernas” dröjde in på 90-talet, tog det ett par hundra år innan schackdamen omvandlades till den mäktiga pjäs som vi känner idag. Damen var till en början lika långsam som sin föregångare.

Mot slutet av 1400-talet dök det dock upp en drottning som krävde ett snabbare tempo. 1492 hade drottning Isabella av Spanien, tillsammans med sin make Ferdinand, erövrat Granada från muslimerna, utvisat judarna och finansierat Christofer Columbus resa till Amerika. En stark, iskall och strategisk schackdam blev nu trovärdig, och snart kunde pjäsen förflytta sig över hela brädet. ”Queen’s chess” var fött.

Det nya schackspelet fick bäst fäste i de länder där kvinnlig makt redan var välbekant, som i Elisabet I:s England. I Ryssland dröjde det därför in på mitten av 1700-talet, till Katarina den stora, innan det nya schacket blev populärt. Verklighetens dam låg alltid ett steg före. Om det inte vore för dessa förfeministiska framgångar – hade då rådgivaren fortfarande stått bredvid schackkungen? Att mäktiga kvinnor, både på brädet och i det politiska livet, har ett symbolvärde blir i schackets historia till en självklarhet.

Schackdamen är också en påminnelse om att kvinnor genom historien, även under vad som något orättvist brukade kallas för den mörkaste medeltiden, periodvis har haft stort inflytande. Ändå är kvinnor i dag underrepresenterade i Sveriges bolagsstyrelser, och förslaget om kvotering har kastats i papperskorgen.

Den stora frågan är när schackets två damer kommer att få sällskap ovanför glastaket. Börjar det inte snart bli dags att på allvar utmana kungen?