Var är resten av kvinnorna?

Idag är den åttonde mars och jag tänker på en lila sammetsklänning som jag har i garderoben. Den är knälång med en blomma vid bröstet. Den bar min mamma för drygt femton år sedan när hon och pappa gick ut för att äta middag. Det är den enda gången under min uppväxt som jag minns att de gick ut på en finmiddag ensamma. I princip alla assyriska kvinnor i hennes generation var hemmafruar. Identiteten fanns därmed i hemmet.

För några veckor sedan slogs jag av ironin när jag besökte Södertälje och träffade flera kvinnor – jämnåriga med mig – som valt att bli hemmafruar, för att de (läs han) hade råd. En kvinnlig kusin till mig kommenterade syrligt att de minsann hade jobbat innan de gifte sig.

Det assyriska kollektivet är starkt präglat av den patriarkala kulturen i Mellanöstern. Särskilt kyrkan – den syrisk-ortodoxa – har gjort sitt bästa för att konservera könsroller som hämtade från valfri Jesusfilm. Men under de fyrtio år som gruppen har bott i Sverige har skilsmässor blivit tillåtna, tjejer får flytta hemifrån för att studera och kvinnors självständighet blir alltmer självklar.

Det är den ena delen av spektret. I den andra finns hemmafruarna 2.0 och det faktum att assyriska kvinnor inte öppet kan prata om sin sexualitet, eftersom den inte anses existera.

Sådan är verkligheten. Ett gytter av rörelser i olika håll: En feministisk boom och en feministisk backlash kan löpa parallellt. Det är sådana nyanser som aldrig syns i satsningar som ”Åkalla” i SVT i december där patriarkala kulturer jämställdes med grottmänniskor. Men patriarkala strukturer går – bevisligen – att bryta på en generation. Och man tar både steg framåt – och bakåt.

Vad får man då höra om detta i den feministiska berättelsen i Sverige? Hur mycket syns assyriska, kurdiska, somaliska eller spanska kvinnor i kvinnohistorien? Inte mycket. Intresset för att driva en feminism som inte är kritvit är pinsamt litet. Det var tydligt i bland annat två av de senaste feministantologierna.

I höstens ”F-ordet. Mot en ny feminism”, med Petra Östergren som redaktör, lanserades feminismen i en cirkusversion. Resonemang om prostitution och polygami blandades med jämförelser mellan djurporr och lesbiskt sex. Och i ”Könskrig” från 2007, en uppföljare på ”Fittstim”, kämpade en skribent för att ta tillbaka ordet fitta och detroniseringen av den gamla feminismen manifesterades genom att Simone de Beauvoir kallades för ”den franska tanten”.

Visst var det underbart att queerteorierna var så självklara att de inte behövde skrivas ut och att synen på sexualitet var så radikal. Men varför ryms inte de kvinnor vars sexualitet inte ens erkänns – oavsett om de är pingstvänner eller kurder.

I de fall andra etniska grupper hörs i diskussionen handlar det ofta om hedersvåld. Ett kulturellt förtryck som vissa feminister tonar ner eftersom anklagelserna låter fördomsfulla. I senaste numret av Bang – ett fantastiskt temanummer om den antirasistiska feminismen – citeras en artikel som publicerades i tidskriften för tio år sedan. Susan Behnam, aktivist, menade då att feminister i väst inte kritiserade orättvisor i fattigare länder eftersom man ville komma ifrån sitt dåliga samvete. ”Därför är det ganska tyst från feministiskt håll i den svenska debatten om våld mot invandrarkvinnor och hedersmord.”

Den meningen känns lika giltig nu. För är man en ung tuff feminist idag kämpar man för att få visa brösten på badhuset eller för att orden han och hon ska ersättas av hen.

Vilka tar då den svåra debatten? Sedan Rosengårdsrapporten publicerades har en av kommentarerna dröjt sig kvar hos mig. I Sydsvenskan sa en kvinna bosatt i Rosengård att ”De allra flesta [muslimer] kan välja mellan att gå till ett disko eller till moskén”. Och i Gringos nystartade Rosengårdsblogg har de svåra frågorna om jämställdhet ännu inte behandlats. En skribent beskriver Rosengård som ett hem ”där man kan vara sig själv, tycka och tänka precis hur man vill”.

Vore det sant hade projekt som Sharafs hjältar inte behövts. Och kunde de allra flesta muslimska flickor välja mellan diskot och moskén hade utelivet i Malmö sett radikalt annorlunda ut.

När jag växte upp hade jag flera väninnor som inte fick röra sig ute på kvällarna eftersom det skulle skada deras rykte.

De historierna är en del av den svenska samtiden.

Och att unga assyriska kvinnor vill vara hemmafruar är en svensk samtida gåta som väntar på att lösas.

Att prata om det är inte att spela rädda nationalister i händerna. Det är att visa på systerlig solidaritet.