En vandring i vår döende stad

Dag 1

Den 6 februari. Jag vaknade i morse efter en typisk natt, fylld med mardrömmar. Efter frukosten ringde jag några tråkiga telefonsamtal. Jag diskuterade musik med mina vänner, det enda ämne som kan rädda mig från det faktum att jag bor i Bagdad.

Jag gick till ett kafé med några vänner och rökte vattenpipa. Som vanligt pratade alla om gamla minnen. Ingen bryr sig om nutiden, den är så sorglig och ful. Alla dövar sig med sex och drömmar om framtiden.

På vägen hem fanns flera irriterande patruller. De stirrar på dig på ett märkligt sätt och slänger snuskiga blickar på din bil om du är med en kvinna. I Bagdadnatten ser man allt genom månskenet och de lysande ögonen av amerikanska spöken som springer iväg och gömmer sig i mörkret.

Dag 2

Mörkret har kommit och allt inom mig vill hålla det borta. Mörkret gör att ingen kan tänka, så alla gömmer sig.

Hur som helst. Låt oss tala om ännu en dag i vår döende huvudstad Bagdad. Jag var på en jobbintervju efter att ha gått utan arbete en lång tid. Chefen var väldigt märklig och jag hatade henne från första stund. Hon satt tyst så jag tackade henne och gick.

Jag tog bussen hem och lyssnade på folk. Alla i Bagdad klagar på allt, ovanan har ockuperat oss på samma sätt som de amerikanska trupperna har ockuperat oss. Folk pratade om budgeten, finanskrisen och vart alla irakiska pengar har tagit vägen.

Dag 3

Tolv irakier har dött av en bilbomb. Jag vet inte var och när det hände – jag klarar inte av att titta på nyheterna.

Bagdad är som en grav där du måste begrava dina drömmar och ditt hopp. Sova bort smärtan. När jag vaknade åt jag min eviga frukost: ägg och en stor kopp pulverkaffe. Jag rökte några cigaretter. Jag älskar när röken blandar sig med den varma luften. Det pushar mig till att skriva dikter.

Nu ska jag äta middag. Pizza.

Dag 4

Idag följer jag min syster till universitetet där hon studerar arkitektur. Hon kan inte gå ut ensam, en förbannelse som vilar över alla kvinnor i Irak.

Igår träffade jag en tjej på Facebook. Jag väntar på att vi ska chatta idag. Jag har inte träffat tjejer på länge. Jag kommer att vänta, jag är van vid att vänta.

Nu är det tyst och det enda man hör är flygplanen. Jag vet inte om de är militära eller civila. En röst inom mig säger att det här flygplanet kommer att spränga vårt hus och jag blir inte lugn förrän ljudet tystnar.

Vi hörs i morgon. Kanske.

Dag 5

God morgon till mig själv. God morgon, Bagdad. Jag vaknade och såg skenet från den monotona irakiska solen som påminner oss om att vi lever.

Det har varit storm och Bagdad har förvandlats till gyttja. Folk klagar på att infrastrukturen inte fungerar.

Jag skulle verkligen vilja gå till kyrkan nu men min lathet hindrar mig. Jag ska ringa min bror i stället. Han gick ut och jag är orolig för honom.

Dag 6

Det har varit en deprimerande natt och nu väntar vi på skymningen. Allt är tyst förutom Natasha Atlas vackra röst som sjunger i mitt huvud.

Döden har lagt sig i bakhåll och våra själar är bytet. Elden äter Bagdad och kulorna genomborrar vårt bröst. Kulturen är död i kulturens land. Jag beundrar den store poeten Adonis som diskuterar exilen i sin nya bok, hur författare känner sig som främlingar i sina egna länder samtidigt som regeringarna dödar skönheten och kreativiteten i traditionens och kulturens namn. Men vi ger inte upp, inte förrän hela världen har hört vår röst.

Dag 7

Jag vet inte om det är verkligt eller om det är en illusion. Jag träffade henne idag. Hon är så vacker, har drömmar och är konstnär. Hennes namn är Rannen. Hon hade en blomma i håret.

Jag tror att jag kommer att älska den här kvinnan. Men jag är rädd för kärleken efter mitt förra förhållande. Jag var förlovad med en flicka som min familj valt ut. Jag gav henne dikter och presenter varje dag men hon dumpade mig när jag förlorade jobbet. Jag försöker att ge kärlek men det är inte någon som accepterar den.

Dag 8

Idag tappade min pappa besinningen och började slå sönder allt i hemmet. Han är en tickande bomb. Så jag flydde till området Bab al-Sharky där du kan köpa allt. Här kan man hitta galenskap, begär och en sovande regering. Där fanns amerikanskt skräp: hjälmar, trasiga dvd:er och döda minnen. Det är lite lustigt men på andra sidan gatan finns porrfilmer, Viagrapiller och hallucinogena droger.

Jag träffade några vänner på ett kafé. Vi rökte vattenpipa och pratade om Gud – igen. Några ber till honom, andra hatar honom, är rädda för honom eller är förbannade på honom. Jag är någonstans i mitten. Jag lever mitt liv och tänker inte så mycket på den mystiska guden som har lämnat Irak.

Dag 9

Är livet värt att leva när man har så här lite hopp? Jag väntar, väntar fortfarande på henne.

Dag 10

Idag besökte jag min drömplats för första gången – The Academy of Fine Arts. Fast vädret svek mig igen. Det var så dammigt idag i Bagdad. Men skolan sprudlade av ambition och konstnärerna jobbade som små bin.

Vissa bryr sig inte, de vill bara ha ut en examen. Andra älskar konsten.

Min vän berättade att den irakiska regeringen hade skänkt många miljoner till restaureringen av institutet men ingenting har hänt. Vart har alla de här pengarna tagit vägen?

Jag besökte repetitionerna av en pjäs, ”Apan”, om en fattig man som behöver ett arbete för att försörja sin familj. Han hittar en annons om ett akrobatjobb. Rollen spelas av en ung student som heter Ahmed. Han är en duktig skådespelare men han hoppade för mycket.

I klassrummen finns varken elektricitet eller ljus. Varför försöker ­regeringen stoppa konsten i Irak och knuffa iväg alla kreativa konstnärer? Det här är slutet för civilisationen.

Dag 11

Idag hände i princip ingenting. Jag tillbringade lite tid i området Karada. Jag älskar att hänga ute på kvällarna även om det är väldigt riskfyllt att vara ute efter klockan nio. Men jag utmanar allt för att tillfredsställa min själs hunger efter natten.

Jag åt middag i en liten shawarmarestaurang. Karada ligger nära den gröna zonen, det som kallas det förbjudna området. Många patrullerande bilar, taggtråd. Alarmljuden från de amerikanska bilarna skrämmer skiten ur mig så jag sticker alltid väldigt snabbt. Ibland när jag går där tänker jag på Jim Morrison: ”Faces come out of the rain. When you’re strange. No one remembers your name.” Jag promenerar alltid ensam och jag känner mig som en främling.

Dag 12

Mitt liv här är så tråkigt och hopplöst. Mina föräldrar älskar mig så mycket och blir alltid rädda när jag går ut. Så jag sitter mycket vid fönstret och tittar på saker utanför: hundar, katter, försäljare, tiggare. Mitt område var fullt av kristna före kriget, nu finns bara tre kristna familjer kvar. Vi vet ingenting om de nya människorna som har flyttat hit. Många av dem är nog plundrare.

Nu förbereder vi oss för påsken. Jag var i kyrkan nyligen med min mamma och lyssnade på den tråkiga gudstjänsten. Jag fick fokusera på rökelsen och de levande ljusen. Vid skymningen promenerade jag hem bland de tysta husen. Träden och blommorna var som spöken.

Det här är vad som hände idag. Hoppas du uppskattade det.

Fadi Sami Alsaig, företagsekonom i Bagdad som vill bli poet. Älskar poeten Arthur Rimbaud: ”Hans dikter är som en bibel för mig.”