Bo Bernhardsson efter Arbetet

INTERVJUN: Andreas Ekström möter Bo Bernhardsson

Sydsvenskan träffade ledarskribenten, riksdagsmannen och tidningen Arbetets siste chefredaktör Bo Bernhardsson för en morgonfika och en lägesrapport.

Nu är veckotidningen Efter Arbetet i gång. Men vad ska hända med den? Och med medierna i Skåne i stort?

Bo Bernhardsson har en lång och rätt typisk bakgrund i arbetarrörelsen. Han är riksdagsledamot för socialdemokraterna – och, efter nio år, tillbaka i medievärlden med något som har "Arbetet" i sitt namn.
– Jag har haft samma idé hela tiden sedan gamla Arbetet fick stänga år 2000. Men det var ingen som ville finansiera det projektet då, säger han.

Den nya Efter Arbetet görs i samarbete med vänsterförlaget Etc i Stockholm, som också står bakom Dagens Etc och Etc Örebro.
– Jag är ju mest politiker, naturligtvis. Men steget är inte särskilt långt mellan politik och uppdraget som ledarskribent. Jag tycker att det är jätteroligt att skriva. Annars hade jag inte sysslat med det.

Vilken roll har medierna för arbetarrörelsen?
– Man kan inte tänka sig arbetarrörelsen eller välfärdssamhället utan A-pressen, det vill säga de socialdemokratiska tidningarna. Och man kan inte tänka sig starka folkrörelser utan att man äger medier. Sedan måste det inte vara på papper. Men än så länge har vi, väl, inte sett någon som blivit riktigt journalistiskt stor på nätet utan en fast medieplattform i form av radio eller tv eller en tryckt tidning? Oavsett vilket: Det jag drivs av, och hela tiden har argumenterat för, är att arbetarrörelsen måste finnas i det här sammanhanget.

Samtidigt är "partipress" nästan ett skällsord i dag.
– Ja, och man brukar säga att partipressen är död. Visst. Men den politiska eller borgerliga pressen är inte död. I dag har vi huvudsakligen kapitalistiska tidningsutgivare, eller i alla fall en stor likriktning bland ägarna. Man kan dra en parallell till sparbankerna. En gång i tiden var de till för att serva näringsliv och privatpersoner. Efter bankkrisen har vi bara en typ kvar: den kapitalistiska banken som har som enda idé att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Tror du att Efter Arbetet kan överleva utan att tänka så?
– Ja. Vi bygger inte på annonsfinansiering i det här skedet. Vi får ju inte den storkommersiella annonseringen. Men vi tror ändå på att vi på sikt kommer att kunna erbjuda en läsekrets som kan vara intressant att nå för nischade annonsörer. Nöjen. Bokförlag. Kursanordnare, kanske. Sedan är presstöd och prenumerantintäkter en förutsättning. Det senaste numret gick ut i 2 845 exemplar.

Kommer tidningen få betydelse för opinionen?
– Det är ju skälet till att vi startar. Sen är det starkaste opinionsbildande materialet ändå nyheterna. Vad är det vi berättar om? Någonstans i botten fanns ju en prioritering. Varför berättar vi detta? Ofta kan det härledas till tidningsägarna och deras idé om varför de ger ut produkten.

Gör du i dag, i någon del, en annan analys av Arbetets död än för nio år sedan?
– Nej. Och även om jag hade ett par hundra miljoner i dag skulle jag nog inte starta en morgontidning. Det skulle vara ohyggligt svårt att börja om.

Så varför dog Arbetet?
– För det första kom vi aldrig riktigt upp på banan efter den stora A-presskonkursen i början på nittiotalet. Inte till den upplagan, inte den positionen på annonsmarknaden som vi hade före konkursen. Och i A-presskonkursen, där skulden låg på andra håll än hos Arbetet, vill jag bestämt hävda, tappade vi självförtroende. Det syntes ju när man började göra rosa näringslivssidor "för att vinna affärsläsare". Det var på nittiotalet, strax innan jag började där 1996. Vi förolämpade de läsare vi hade. Vi sa: "ni är inte riktigt bra, vi vill ha andra". Det fungerade naturligtvis inte. Något gick förlorat på vägen.

Hur kände du under de sista dagarna?
– Det är klart att det var oerhört jobbigt. Och kanske var det lite dumt att göra som jag gjorde, och på sätt och vis kliva på en Titanic som redan hade krockat med isberget. Men därifrån jag kommer... Det var liksom för fint för att tacka nej till, att bli chefredaktör för Arbetet. Det kan man ju inte ångra.

Med facit i hand – skulle du ha gjort något annorlunda?
– Jag tog rätt mycket strider mot idéerna bakom de där rosa ekonomisidorna, men jag kunde nog varit ännu tuffare där. Men jag vet inte... Egentligen har jag samma tanke om vad som hade kunnat rädda Arbetet nu som då: Hade vi gjort en företagssammanslagning med Skånska Dagbladet, men fortsatt med två titlar och egna redaktioner, med stort samarbete – då hade det kunnat gå.

Varför blev det inte så?
– Stiftelsen som ägde tidningen hade inga pengar. Det stod ingen bakom vår rygg. Vi hade inget att komma med. Vi pratade ju också med Svenska Dagbladet, jag var och träffade Mats Svegfors som var chefredaktör där då, men det föll på samma sak. Alla sådana idéer föll på att vi inte hade kapital i ryggen.

Vad tycker du om Sydsvenskan i dag?
– Det finns mycket bra i Sydsvenskan, men det har ju aldrig varit min tidning. Arbetet och Sydsvenskan var de stora konkurrenterna. Någonstans sitter det i.

Om du får göra en prognos eller förutspåelse om framtidens journalistik i Skåne och Sverige, vilken skulle det bli?
– Jag tror att morgontidningarna kommer att få det svårt. Här finns stora förändringar runt hörnet och man måste förnya sin affärsmodell. Vissa säger att konjunkturen är lika svag som på nittiotalet, att krisen är lika allvarlig. Nej nej nej. Det som händer nu är mycket allvarligare. Sättet att överleva för traditionella morgontidningar kan bli att samordna ännu mer av sin journalistik. Det minskar mångfalden, men om alternativet är att gå under, då är det inget dåligt alternativ.