Grillade – men inte utbrända

När humorprogrammet Grillad hade premiär förra månaden lanserades det som vårens stora fredagssatsning i Sveriges Television. Det handlade om ett etablerat amerikanskt format. Den svenska humoreliten var engagerad. Gästerna skulle vara kända, folkkära svenskar.

Detta var underhållning som på en och samma gång skulle vara smal och bred, folklig och provocerande. Konceptet var enkelt: en gäst ”grillas”, det vill säga utsätts för specialskrivna karaktärsfixerade skämt, av en samling komiker samt några inbjudna vänner. Allt under överseende av programledaren Thomas Järvheden.

Det började ganska bra. Första avsnittet, där Per Morberg grillades, sändes den 13 mars och sågs av 1 048 000 tittare. Sedan rasade allt. Andra avsnittet, med Sanna Bråding, hade 766 000 tittare. Tredje avsnittet, med Anna Book: 387 000.

Parallellt med tittarraset kom avhoppen. Först Claes Malmberg och Lennie Norman. Motiveringen: programmet var för dåligt. Därefter hoppade Carl Jan Granqvist, E-Type, Måns Zelmerlöw och Adde Malmberg av. Alla hänvisade till den usla kvalitén. Granqvist förtydligade ”Totalt ointelligent”.

Anna Book medverkade, men kommenterade efteråt: ”Det var okunnigt, lite tarvligt ... Jag tror Femman kommer att lyckas bättre”.

Och så var det de professionella kritikerna. Aftonbladet skrev om ett program ”lika befriat från värme som det är från välskrivna skämt (...) och mitt i alltihopa står Thomas Järvheden, som en ultrablonderad Bagdad Bob med fingertoppskänslan bortopererad av ett bredsvärd”. I Expressen skrev Andreas Nordström att Järvheden som programledare är ”så nervös att det dammar ur munnen på honom”. ”Inte ett enda skämt överraskar. Inte ett enda”, skrev Anders Björkman i samma tidning.

Komikern Magnus Betner skrev på sin blogg: ”Fan så dåligt det är.” Grillad diskuterades till och med på en Studentafton i Lund och Robert Gustafsson sammanfattade: ”Det är inte roligt.”

Båghallarna, Malmö, 1 april, 20.00. Tv-inspelning: Grillad, avsnitt 9 av 10. Grillningsobjekt: Glenn Hysén. Grillningsobjektets vänner: Åke Unger och Tore Kullberg. Grillande komiker: Peter Wahlbeck, Måns Möller, Anna Blomberg, Valle Westesson, Mårten Andersson. Programledare: Thomas Järvheden.

Så, här kommer min bekännelse. Jag kom till inspelningen av Grillad inte för att kasta den första, andra eller tredje stenen, utan den tolvhundrade. Jag kom för att se en stor tv-produktion kraschlanda som ett dåligt vikt pappersflygplan.

Tre program har sänts, ytterligare fem har spelats in. Vi är framme vid det nästsista och jag sitter i mitten på allra främsta raden med en penna vass som en injektionsnål.

Inspelningen ska snart börja. Sex kameramän står positionerade mellan scen och publik som i formering. Kvällens komiker tar plats i soffan. Måns Möller vänder sig mot publiken och hojtar ”Haalloe” med diftonger långa som clownskor.

”Finns det några kåta tjejer i publiken”, ropar Mårten Andersson som sitter bredvid honom. ”Tänkte åka ner till Möllan sen efteråt och ...” Han dunkar handflatorna hårt mot varandra.

Thomas Järvheden kommer ut i grå kostym. ”Jag hoppas att ni stöttar oss”, ber han, nästan urskuldande. Han ser blek och trött ut. Han ler sällan. Han sitter i sin stol bredvid Glenn Hysén och betraktar komikerna med nollställd min.

Det börjar sådär. Mårten Andersson skämtar om att Måns Möller är ful. Och luktar illa. Sedan blir det skoj om dialekter: ”Glenn låter som om han fått en stroke.”

Valle Westesson har det svårt. Leendena i soffan stelnar som stearin. Åke Unger berättar en omständlig historia om hur Mårten Andersson bröt benet i Moskva.

Det svåraste med den sortens karaktärsfixerade humor som Grillad representerar är att undvika det förutsägbara. Det finns nämligen en modell för kändishumor som går igen överallt. Alla kända människor har en sida av sin karaktär som ensam får representera honom eller henne. Man kan studera det i alla stora amerikanska tv-shower. Alla skämt om Paris Hilton handlar om hennes sexdrift. Alla om Kirstie Alley handlar om hennes fetma. Alla om George W Bush om hans dumhet.

Enligt samma modell har alla medverkande i kvällens Grillad sina bestämda karaktärsdrag. Valle – okänd. Måns – ful. Anna – också ful. Mårten – slampig. Peter – psyksjuk. Thomas – fåfäng. Tore – asexuell. Åke – arbetslös. Glenn – försupen chauvinist.

Problemet i de första avsnitten av Grillad var onekligen förutsägbarheten. Men också otydligheten. Hur elakt skulle det vara? Hur elak kan man vara när objektet för elakheten sitter bredvid? Om humor och satir går ut på att avslöja något hos objektet, vad skulle avslöjas här? Att Per Morberg är en karlakarl? Kanske var Grillad faktiskt inte elakt nog.

Satirens uppgift är, som George Orwell skrev, att ur varje självutnämnd Don Quijote plocka fram en ömklig Sancho Panza. Det är en grym och vanvördig handling. Riktig satir kan inte vara snäll.

Båghallarna, Malmö, 1 april, 20.45.

Halvvägs in i inspelningen och Anna Blomberg får kvällens hittills största applåd med skämtet: ”Glenn är en väldigt överbeskyddande far. När hans son Tobias ska gå på toaletten följer Glenn med och när han är klar ropar han `Tobbe är färdig´."

Något märkligt börjar hända här. Det är ett par hundra människor i publiken och de har uppenbarligen roligt. Det är kärlek i luften.

De hånade och förtalade komikerna är på väg att bli återupprättade och de känner det. De blir allt varmare i kläderna. Jag upptäcker också, plötsligt och förvånat, att jag själv har roligt. Pennan blir hastigt trubbigare.

Första insikten är att humor är väldigt svårt. Det krävs en kvantfysiker för att begripliggöra den. Den är relativ, vad som är roligt i en viss form i ett bestämt sammanhang är obegripligt i ett annat. Humorns själva elementarpartiklar kan liksom befinna sig på två ställen samtidigt.

Med det sagt finns det de som behärskar det och de som inte behärskar det. Måns Möller behärskar det. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva den här meningen: Måns Möller är förbannat rolig.

Han vänder sig mot Thomas Järvheden: ”Programledare för Grillad vecka ut och vecka in. Du är lite som komikens Wanja. Skriver på ett kontrakt utan att ha en aning om vad det innebär.” Fortsätter: ”Grillad, programmet som haft fler avhoppare än Estonia.” (Burop.) ”Vadå, var det känsligt? Har ni anhöriga som hoppat av Grillad?”.

Därefter är det Tore Kullbergs tur. Den skinntorre glasögonormen från såpan FCZ. Alla grabbiga svenska stå upp-komikers antites. Han gör naturligtvis störst succé av alla.

”Som alla vet invigningstalade Glenn på Stockholm Pride”, säger han. ”Nu har han föreslagit att man ska starta en Pridefestival i Göteborg också. Den ska heta Tjörn – i röva.”

Studion exploderar i ett slags eufori. Jag har ingen aning om vad som hände, men det funkar: formatet, komikerna, skämten, programledaren. Allt funkar. Jag kom för att se en stor och påkostad tv-produktion kraschlanda. Istället bevittnar jag en revanschsaga.

Glenn Hysén avslutar alltihop till öronbedövande jubel: ”Nu skiter jag i det här. Det här är det sjukaste jag varit med om. Så sjukt roligt.”

Grillad är inte menat för en bred publik, utan ”för en lite röjigare yngre publik”, sa SVT:s programdirektör Annie Wegelius nyligen. Fast mätningarna visade att den största gruppen tittare var över 60 år.

Visst är Grillad en flopp. Tittarflykten är exceptionell. Uppenbarligen har programmet haft problem med att hitta rätt balans och ton. Gästerna har inte alltid varit de rätta. Men det finns fler förklaringar till motgångarna.

När bottennoteringen på 387 000 tittare nåddes sändes samtidigt finalen av Let’s Dance i TV4. Veckan efter, när Dregen grillades, ökade man till 550 000 igen. Kanske, om formen sätter sig och ytterligare lite tittare tillkommer, kan man avsluta säsongen på lite värdigare nivå. Frågan är om alla som så ivrigt sågat programmet kommer att erkänna det. Och frågan är om det räcker för att programmet ska få fortsätta i höst.

Båghallarna Malmö, 1 april, 22.00. Efter inspelningen, i ett rum bakom scenen.

Här står Glenn Hysén och tuggar på smågodis. Hans handslag är så hårt att jag flämtar till. Han är cool som en snöboll och chockerande positiv: ”Jag hade ju hört kritiken mot programmet i förväg men så här efteråt fattar jag verkligen ingenting. Hur fan kan man hoppa av det här? Det här är det roligaste jag någonsin gjort.”

Måns Möller är sprallig och öppenhjärtig: ”Jag såg första programmet när det sändes och fick sån jävla ångest över att jag redan skrivit på kontraktet. Det var ju inte bra. Men nu känns det som om man hittat formen.”

Han är upprörd över de komiker som öppet kritiserat programmet. ”Så gör man väl inte? Det är otroligt okollegialt. Thomas har fått ta emot väldigt mycket orättvis skit”.

Peter Wahlbeck håller med: ”Grillad är ju mycket bättre än Parlamentet i alla fall. Parlamentet är så jävla förutsägbart. Jag hatar förutsägbar humor.”

Thomas Järvheden står mitt i rummet och ser trött och lite ledsen ut. Nej, jag ska inte agera hobbypsykolog och försöka analysera hur han känner sig. Jag bara konstaterar ett intryck. Och så frågar jag honom, som en halvtafflig sportreporter: ”Hur känns det?” Och han svarar som en lagkapten i ett fotbollslag som gjort en riktigt usel säsong men nu plötsligt vunnit några matcher och spelat riktigt bra. Han talar om laget, beklagar sig inte, säger bara att det varit en tuff resa för produktionen. Men nu har man hittat spelet, formen, balansen.

”Men”, försöker jag, ”humor handlar väl mycket om självförtroende?”

Och Thomas Järvheden svarar att med sådan här publik går allt lätt och då kommer självförtroendet av sig själv.

Han ler inte, och han verkar ganska lättad över att det snart är över. Men det glimtar till någonstans i ögonvrån trots allt.

Och sedan går den här hyenan hem. Med oförrättat värv, och en hopplöst trubbig penna i fickan.