En agitator som går i gång

Det var 1996, och jag var sommarvikarie på Göteborgs-Posten. Jag blev utskickad för att bevaka ockupationen av ett gammalt bryggeri i Alingsås. Politikerna hade lovat att bygga ungdomshus, men svikit löftet.

Andreas Malm, då 19 år, var ockupanternas talesman. Vi nådde honom efter att ha klättrat in i den gamla tegelbyggnaden på en stege. Han uttryckte sig kort och kärnfullt om rätt och fel. Hans lillebror satt i bakgrunden med långt hår under en rastamössa och spelade på en trumma.

Det har gått tretton år. Mycket och lite har hänt. Andreas Malm är fortfarande agitator. Ibland aktivist.

Vad säger du till dem som kallar dig fanatiker?

– Jag är ju ganska obenägen att kompromissa. Men jag försöker grunda mina analyser i intellektuella resonemang. Om man googlar på mig så får man veta att jag vill stödja Hamas och sådär. Det blir ofta bitar ryckta ur sitt sammanhang. Min metod är inte att använda något slags fanatisk känslomässighet. Jag försöker se vad som behöver göras i olika lägen.

Är inte det alltid att störta kapitalet om du får bestämma?

– Hahaha, nej, ta Palestina som exempel. Vad som hände i Gaza nyligen var ju inte en konflikt med kapitalet, utan med en aggressiv invasionsmakt. Så det handlar inte alltid om att krossa kapitalet. Men visst, jag utgår från marxismen. Men min bok om muslimhatet handlar inte om det.

Fast din lösning på problemet handlar om arbetarrörelsens resning, eller hur?

– En del av lösningen i alla fall.

Andreas Malm växte upp på landet utanför Vårgårda i Västergötland. De första åren bodde han i ett kollektiv i Mölndal med sina föräldrar och ett tjugotal andra.

– De var kristna, så de ville inte kalla det kollektiv, de sa kommunitet i stället. De hade alla attributen annars. De åt linssoppa och hade stormöten. Jag har rätt vaga minnen av det, men jag är ingen kollektivist på det sättet. Jag gillar ju att dra mig undan. Det kanske är på grund av mina första år, vad vet man.

Varifrån kommer ditt politiska driv?

– Jag gick i åttan tror jag. Den första fråga jag engagerade mig i var rasism. Det var mycket sånt i de trakterna. Mina föräldrar var lärare på en flyktingförläggning i närheten. Jag fick en kompis som hette Kim. En gång kom ett gäng nassar ner till pingisborden i källaren på skolan. Flyktingkidsen spelade vid sitt bord, de infödda svenskbarnen på sitt. Nassarna började spöa Kim för att han var svart. Jag kommer ihåg tydligt hur alla de där flyktingbarnen satt och tittade ner i golvet. Skräckslagna. Jag försökte avbryta, det tog slut, jag gick till rektorn. Där började väl något. Det skedde ju under hela den där flyktinghatarvågen 1991, 92, 93, med Ny demokrati och allt som hände då. Jag upptäckte Malcolm X när filmen om honom kom. Nosade mig vidare i vänstermiljöerna. Och åker man till Palestina som jag gjorde när jag var 19 är det svårt att glömma.

Din nya bok då, ”Hatet mot muslimer”. Vad har fått dig att skriva den?

– Min förra bok handlade om klimatfrågan. Jag kom ut ur den där klimatkapseln när jag var klar. Då gick jag på bio och såg ”Det svider i hjärtat”, en film om vad som kallas svenska martyrer, svenska killar med annan etnisk bakgrund som åkt för att dö i Bosnien, i Tjetjenien ... Svenska muslimska killar som åker ut till stridszoner för att offra sina liv. Jag funderade länge på vad den där filmen egentligen betydde. Och jag hade gått och irriterat mig på hetsen mot muslimer länge. Någonstans började jag se ett mönster. Jag skrev tre artiklar i DN, och det blev ett extremt hallaballo. Då tänkte jag ”okej, vi sätter ihop det till en liten pamflett”, men jag visste ju att risken fanns att det skulle svälla om jag satte i gång.

Är ”hat” rätt ord? Övervägde du att använda ”rädsla” i stället?

– ”Hatet mot muslimer” är en titel som ställer saker på sin spets. Men den här frågan kommer upp hela tiden. I forskning om rasism visar man nästan alltid hur en utbredd rädsla är nära kopplad till hat. Den rågången är inte klar. Och nu pågår en demonisering där muslimer utmålas som irrationella, blodtörstiga, våldsdyrkande, kvinnoförnedrande ... Hatet finns naturligtvis inte hos alla, eller ens hos en majoritet. Men den organiserade rasismen är ett eget fenomen som lever i växelverkan med vad som pågår i resten av samhället.

Ser du någon ”risk” i att just du, som är känd för att vara så polemisk och ha så tydlig politisk hemvist, är avsändare av en sådan här bok? Att du inte blir läst på rätt sätt?

– Absolut. Det är klart att de som vill avfärda mig har lätt att göra det. ”Kolla här, Hizbollah-älskaren Andreas Malm som vill säga åt oss att vi inte kan kritisera islam.” Men jag kan ju inte resonera så att jag ska tänka ”vissa borgerliga tycker så illa om mig att jag borde hålla tyst”. Jag har försökt presentera så mycket fakta som möjligt. Sedan får man ta ställning till själva materialet.

Men du är med på att innehållet är så kontroversiellt att det blir rimligt att ställa frågor till avsändaren?

– Självklart.

Då vill jag fråga dig hur du ser på möjligheterna att bedriva religionskritik mot islam, till exempel.

– Det här är ju väldigt komplicerat. Å ena sidan kan man bedriva religionskritik mot låt säga judendomen. Då är man särskilt aktsam och vaksam för att inte falla ner i klassiska antisemitiska spår. Det är inte fel att ha en liknande vaksamhet när man kritiserar religionen islam. I det politiska läget vi befinner oss i just nu är det inte prioriterat att bedriva aggressiv religionskritik mot islam – därför att muslimer är så hårt pressade som det är. Å andra sidan finns det stort behov av att kritisera islamistiska fenomen. Jag har redan ägnat två böcker åt Iran där jag har kritiserat den islamistiska regimen så mycket att det är omöjligt för mig och min flickvän att åka dit. Det är för farligt helt enkelt. Ändå är det här saker man måste kritisera. Det finns ett akut behov av det. Ett av alla problem med det islamofobiska samhällsklimatet är att det försvårar möjligheten att kritisera en religion som har politiska anspråk.

Vad tycker du själv om islam som religion?

– Jag är ateist. Men jag kallar mig ”anti-ateistisk ateist”. Jag tycker inte att ateismen är relevant som politiskt projekt. Det är mer intressant att se motsättningar inom religion än mellan icke-troende och troende. Det finns både progressiva och reaktionära krafter inom alla religioner.

Hatet mot homosexuella är enormt starkt bland konservativa muslimer. Det är ju ett exempel där politik och religion krockar.

– Jag håller med dig. Många föreställningar om att homosexuella inte bör ha lika rättigheter måste tolereras juridiskt, det faller under yttrandefriheten. Däremot bör man inte tolerera det politiskt, och den diskussionen kan komma upp i muslimska kretsar. Den ska tas där också. Folk har så oerhört starka förutfattade meningar. ”Så fort en snubbe spänner på en annan snubbe så åker han upp i en lyktstolpe”, ungefär. Så är det ju inte. Alla sexualitetsnormer ser annorlunda ut i muslimska länder. Det här resonemanget kräver mer utrymme för att bli begripligt egentligen, och jag har ju skrivit mer utförligt om det i boken. Men vad jag är ute efter den här gången, med den här boken, är inte inomreligiösa problem.

Du för ett långt resonemang om likheterna mellan judeförföljelserna och de antiislamistiska stämningarna i Europa i dag. Vilken sorts reaktioner förväntar du dig på det?

– Alltså ... Den som på förhand har bestämt sig att tycka illa om boken kan säga: ”Titta! Han försöker relativisera Förintelsen genom att säga att islamofobin är samma sak!” Men jag beskriver faktiskt de tydliga skillnaderna. Förintelsen är en unik historisk händelse. I forskning om rasism måste man å andra sidan kunna jämföra olika folkmord med varandra. Kopplingen mellan antisemitism och islamofobi är så uppenbar att man inte kan bortse från den. Jag hoppas att det går att föra en sansad sån diskussion.

Ledarskribenten Per Gudmundson citerar du. Du har redan hunnit be honom om ursäkt för att du feltolkat honom.

– Extremt illa. Jag blev sjukt deppad av det där. Jag har skrivit en för tjock bok för snabbt, och det finns ett fel där, jag hatar att upptäcka det. Det är bara att be om ursäkt. Det finns mindre marginaler för någon som mig att göra fel. Därför får det inte finnas fel i den här boken. Och så fanns det det, ändå.

Och så har vi fallet med Johan Norberg. Du påstod att han var en viktig källa i en extremt islamfientlig bok – utan att hans citat i den boken hade med den frågan att göra.

– Där vidhåller jag att jag i sak hade rätt. Han förekommer på det viset jag beskrev, men jag kunde ha formulerat det tydligare. Norberg hittade på en massa sjuka grejer där i den debatten. Det blev en extrem pajkastning.

Ja. Men om jag får vara lite vass mot dig, för diskussionens skull, så tycker jag att det verkar som om du är beredd att tolka vissa saker nästan hur som helst, så länge det gagnar din sak.

– Det är klart att det kan vara så. Men min bok är försedd med en massa noter. Det är upp till den som vill: kolla det som känns märkligt. Jag agiterar och driver politik, och försöker inte dölja det.

Ju mer vi pratar, desto starkare blir Andreas Malms röst. Någon ett par bord bort på Njutbar på Stora Nygatan i Malmö lyssnar, men utan att titta.

– Ja, du hör ju. Jag går i gång rätt lätt, säger Andreas Malm och skrattar.

Har du det från mamma eller pappa?

– Pappa. Han jobbar i Svenska kyrkan. Han är en troende man.