"Vi gör det för att vi måste"

Malmö. Mina nycklar är försvunna. Innan jag gick på toaletten lade jag dem på bordet där Gustaf Kjellvander och basisten Joachim Leksell sitter. Gustaf ursäktar sig, det visar sig att han är enormt skrockfull och har lagt nycklarna på stolen.

Jag undrar om han skämtar eller om han menar allvar. Det är tvetydigt, precis som The Fine Arts Showcases senaste platta ”Dolophine Smile”. Den osar gravallvarlig ångest, men är ändå hela tiden så pass ungdomligt romantiserande i texterna att den kan uppfattas som sarkastisk.

– Det är en mörkare skiva än vad de tidigare tre har varit. Mörker och humor är det som folk haft lite svårt att förstå med oss, säger Kjellvander.

Jag ber de två herrarna att förklara vad de menar med mörk humor.

– Mörk humor är textrader som till lika delar är totalt blodigt allvar och satir. Jag är så som person, säger Kjellvander.

– Morrissey är bra på det där: ”I wear black on the outside ’cause black is how I feel on the inside.” Det är härligt va, det är liksom tonårsångest. Det är svart humor! inflikar Joachim Leksell.

Skivan som är väldigt influerad av att han och ex-flickvännen gjorde slut, eller ”uppfuckad kärlek” som Gustaf säger, är enligt båda två The Fine Arts Showcases bästa skiva hittills.

– Det är en klockren jävla skiva. Det är som en jävla kloss. Inget sånt där ”nu leker de jazzimprovisation”, eller ”nu ska de lira lite reggae eller dans­electro”. Nä, det här är riktig musik, säger Joachim Leksell och ber om ursäkt för svordomarna.

– Det var nån i Göteborg som var jävligt full som kom fram till mig och sade: ”Jag är så glad att ditt förhållande tog slut så att du kan skriva sådana låtar.” Det var ju fint att höra, skrattar Kjellvander.

Det märks att Kjellvander och Leksell är stolta över albumet. De menar att en delorsak till framgången är den goda gruppdynamik som finns i bandet. Något de funnit i den nya sättningen som nu är definitiv.

– Ibland styr jag hårt. Men en bra idé är en bra idé, oavsett om den kommer från mig, Joachim, Dan, Fabian eller Mathias, säger Kjellvander.

– Vi är inte rädda för att bråka om det, eller samarbeta, säger Leksell.

På det mest självklara sätt i världen berättar Gustaf att han inte gör någon skillnad på sig själv som artist, musikförfattare och privatperson. Jag undrar om inte det är jobbigt, att hela tiden vara naken och blotta sig själv på det sättet utåt.

– Det är ju någonting jag gjort i tolv år. Så det är ingenting. De flesta artister börjar spela för att de tycker att de ser snygga ut med gitarr. Vi gör det inte för att vara tuffa. Vi gör det för att vi måste. Det är ett kall, säger Kjellvander.