När kvittret når nya nivåer

”All the little birdies on Jaybird Street, love to hear the Robin go tweet tweet tweet.”

Jag har Bobby Days sång ”Rockin Robin” från 1958 på hjärnan. I mitt huvud handlar den om artisterna som sitter i sina träd och kvittrar så att alla andra småfåglar kan höra.

Det som fick användandet av mikrobloggen Twitter att explodera var kändisfaktorn: till skillnad från på Facebook kan du följa vilka du vill utan att de behöver godkänna dig.

Nu tar artisterna twittrandet, och mediets inneboende tempo, ett steg längre. Den somalisk-kanadensiske rapparen K’naan gör en ny version av sin låt ”People like me” och uppmanar fans att skicka in förslag på nya textrader. 140 tecken – perfekt för en kort rapvers.

Och i veckan har både The Streets frontman Mike Skinner och isländske popvirtuosen Ólafur Arnalds skapat en ny låt om dagen och släppt dem via länkar på Twitter, där de också dokumenterar låtskrivarprocessen. Öl och skaparångest är den gemensamma nämnaren.

”I seem to have ended up in the pub which is pretty maverick since I promised you all a song by the end of the day”, erkänner Skinner på onsdagseftermiddagen.

Känslan av närhet är svår att motstå. För fans är Twitter så mycket enklare att följa än Myspace. Och både skivindustrin och musikjournalistiken utmanas: det är svårt att tävla med den här typen av direkthet.

Samtidigt är det något i tempot som gör mig trött. Blir det bra om man gör en låt om dagen? Vill vi veta allt om Mike Skinners alkoholvanor?

Man kan också göra som Malmösångerskan Pauline – som nästa vecka släpper sin andra skiva, sex år efter debuten.

– Jag har tagit det rätt lugnt. Njutit och klinkat, svarar hon på vad hon gjort sedan 2003.

Jag ser framför mig en statusrad som gäller i sex år där det står ”njuter och klinkar”. Av någon anledning får det mig att vilja lyssna på Paulines skiva mer än de andra, kvittrande småfåglarnas.