"Jag vill förmedla kärlek"

På favoritfiket Gökboet på Lilla torg skojar servitören med Pauline Kamusewu på ett stammissätt. Malmö är hemma för Pauline. Men Brokhult, sex kilometer utanför Älmhult, är också hemma. Där har hon tillbringat en stor del av tiden sedan det grammisnominerade debutalbumet ”Candy Rain” släpptes för sex år sedan, och hennes stora röst blev rikskänd.

– Jag har mest tagit det lugnt. Njutit och klinkat på pianot. Min pappa bor i ett hus i en vacker idyll fylld av skogar, älgar och djur och röda hus med vita knutar. Just nu är det så mycket vitsippor där, säger hon.

Det har talats länge om Paulines andra skiva. Hon har hunnit med en rad samarbeten: bland annat med Magnus Tingsek – som hon turnerat med och skrivit låtar till – som producerat en låt på Paulines nya skiva. Hon har samarbetat med Rodde Pencheff från Infinite Mass, Christian Flack, Erik Gadd och musikkollektivet Blacknuss. Men den egna uppföljaren har dröjt. Efter debuten bröt hon med sitt skivbolag, Universal, eftersom hon inte lanserades utomlands som hon hade hoppats.

– Den här skivan har varit på gång sedan 2005 men inte blivit av. Det är jätteskönt, jag är rätt lättad över att den är färdig nu.

Det är en elegant och lite sval Pauline som möter betraktaren från skivomslagets foton. Hon säger att musiken, som hon skrivit tillsammans med producenterna Johan ”Jones” Wetterberg och Michel Zitron, har rört sig från debutens motownrock med hippiedrag till ett mer städat, slipat popljud.

– Min röst har förändrats lite, den är inte lika osäker och inte lika stökig.

Vilka känslor vill du förmedla med skivan?

– Bara kärlek tror jag. Det finns inget politiskt budskap eller så, det handlar bara om att må bra.

Pauline Kamusewu var nitton när hon genom sin kompis Gonza ombads medverka på rapparen Lillemans andra singel ”Tonårstankar”. När Universals representanter hörde Pauline sjunga gav de henne ett kontrakt direkt.

– De sa: annars kommer något annat bolag att hinna före. Jag var inte beredd på det alls, jag hade inte tänkt att jag ville bli artist, det enda jag hade var rösten. Det var både positivt och negativt att slå igenom på det sättet.

Vad var det bästa?

– Det jag absolut inte trodde var att jag skulle få vara med i ”Fångarna på fortet”. Det har varit en dröm sedan jag var liten. Det kommer jag aldrig att sluta skryta om.

Nu finns det nya planer på en utlandslansering, berättar Pauline. Det är fortfarande ett mål för henne att få uppträda i andra delar av världen. Men hon är ändå inte säker på att hon alltid själv vill stå i strålkastarljuset.

– Jag kommer nog alltid att ägna mig åt musik, men jag vet inte om jag alltid kommer att vilja vara artist. Jag skulle vilja öppna en musikskola.