Belgiskt filmlandskap i nytt ljus

Motsättningarna mellan Belgiens flamländska majoritet och den något mindre fransktalande befolkningen som dominerar Bryssel syns tydligt i landets filmproduktion. Filmforskaren Philip Mosley gav sin bok om belgisk film namnet ”Split Screen”. Flamländska filmer är mycket populära i Flandern men når sällan den fransktalande publiken, än mindre den internationella filmmarknaden.

Under den pågående filmfestivalen i Köpenhamn, CPH:PIX, har denna europeiska filmkultur – som är relativt okänd utanför Belgiens gränser – lyfts fram under rubriken ”Belgian Boom”.

De mest kända belgiska regissörerna idag är Jean-Pierre och Luc Dardenne som vunnit Guldpalmer i Cannes för två av sina filmer, ”Rosetta” och ”Barnet”. Dardenne-brödernas filmer är fransk-belgiska samproduktioner med fransk dialog, mer gångbara på den internationella marknaden än flamländska filmer.

I engelskspråkiga kretsar nämns dock Dardenne-bröderna ofta i samma andetag som den nya franska realismen, en filmtendens förknippad med fransk nittiotalspolitik.

Internationellt sett framstår filmlandet Belgien alltså ofta nästan som en nordfransk provins. De åtta filmer som visas på CPH:PIX presenterar dock landets filmkultur i ett annat ljus.

Programmet innehåller film på både flamländska och franska men här finns också exempel på den transnationella trend som gör sig alltmer tydlig i dagens filmlandskap.

Den holländska samproduktionen ”Nowhere Man” utspelar sig delvis på en afrikansk ö medan ”Vinyan” är ett engelskspråkigt projekt med handling förlagd till Thailand. ”JCVD” som nyligen gick upp på svenska biografer har en stark anknytning till amerikansk populärfilm.

Min egen favorit är nog Bouli Lanners absurda roadmovie ”Eldorado”. Regissören spelar själv huvudpersonen Yvan, en deprimerad bilhandlare som ger sig ut på åktur i sin gamla Chevrolet med en sällsynt klantig och gnällig inbrottstjuv till följeslagare. Bland de nya bekantskaper som det omaka paret gör på vägarna i Jacques Brels platta land märks särskilt en energisk och hjälpsam nudistcampare som till festivalpublikens stora nöje kallar sig Alain Delon.

För några år sedan uppmärksammades den belgiske regissören Lucas Delvaux för sitt genreexperiment ”Trilogy”: en thriller, en komedi och ett melodrama som tillsammans bildade tre sammanhängande berättelser. Sedan dess har filmskapare i Belgien fortsatt att utforska och förnya genretraditioner. Jag har ännu inte sett ”Rumba”, presenterad som om ”Sesame Street” gjorts med manus av Luis Buñuel och regi av Jacques Tati.

Men även om filmen inte lever upp till pr-svadan önskar jag att det någon gång kunde dyka upp en svensk långfilm som lät lika befängd. Eller åtminstone fler filmer som, liksom förra årets ”Låt den rätte komma in”, prövar nya vägar istället för att följa i redan upplöjda spår.