En man med en mission

Jonas Gardell får mycket beröm. Blir devot behandlad, säljer ut sina framträdanden på minuter, fyller kyrkorna. Är folkkär, och vet det. Vidare är han hedersdoktor i teologi vid Lunds universitet.

Och hela hans författarskap talar med den lilla människans röst, den som är outsider, den som är underdog.

Det är där vi börjar, en somrig vårdag på Stadsparkscaféet i Lund, med den frågan: Kan detta fortfarande rymmas i en och samma människa?

– Ja, men det här är ju inte nytt. Jag har varit på toppen länge. Man blir konstnär för att beskriva en verklighet. Om man då är någorlunda duktig, som jag är, så lämnar man snart den verklighet som man blev konstnär för att beskriva. Det hände mig för länge sedan. Men visst: Det är ett problem när Tiina Rosenberg inte förstår att hon är professor och att det därmed är fel av henne att ställa sig upp och skrika ”fuck you!” till några sjungande studenter. Hon har oändligt mycket högre status än vad de har.

Hur förhåller du dig till att vara så uppburen?

– Saken är den att jag lite luttrat kan säga att det går i cykler. Vissa år är man bra, vissa år är man dålig, och själv förstår man aldrig skillnaden. Jag har löst det genom att bestämma mig för att jag är färdigbedömd. Jag blir så ofantligt mycket bedömd. På alla sätt. Hela tiden. Jag har blivit mättad, om du förstår. Jag kan inte hålla på och inhämta legitimitet och godkännande.

Och hur låter du bli det?

– Tricket är att inte bara låta bli att läsa dåliga recensioner, utan också att låta bli de bra. Det vill säga: jag godkänner inte auktoriteten. Sedan har jag en bra metod till, och det är att jag inte skriver om mig själv. Jag är ju inte centrallyriker. Författarens uppgift är i mitt fall att identifiera sig med en karaktär så till den milda grad att jag kan beskriva honom eller henne. För det behövs erfarenhet, träning och begåvning. Jag har skildrat någon som har dött i cancer. Jag har själv inte dött i cancer. Och min stora lycka är att du som läser i regel inte heller har dött i cancer. Det lämnar mig med en betydande frihet.

Med ”Om Jesus” tar Jonas Gardell ännu ett steg närmare universitetet. Han gör det, fortfarande, med tvekan och vördnad.

– När jag fick veta att de hade utsett mig till doktor tänkte jag direkt: det här kan jag inte tacka ja till. Jag har hela tiden verkat utanför systemet. Mot hierarkierna. Nu belönas jag för det med att upptas och inlemmas i just en sådan hierarki. Jag hade problem. Mark sa: ”Du är galen! Du får diplom! Och en hatt! Vad tvekar du om?” Om jag mot förmodan skulle få frågan om jag ville sitta med i Svenska Akademien så skulle jag tacka nej. Mark skulle säga ”Du är galen! Man får ha frack! Man får gå på middag med kungen!” Men vad skulle jag göra där, mer än sitta på möten och ropa ”boooooring!” hela tiden?

Så vad fick dig att säga ja?

– Till doktorshatten? Jag blir lite starstruck när jag möter skickliga teologer. Men jag såg väl bortom de titlar som Fredrik Lindström och Samuel Byrskog och de andra på teologen har, och såg dem i stället som kunniga personer som respekterar mig. De har kallat mig till ett samtal. Jag är förtjust i idén om ett samtal som pågår.

Och hur är det samtalet?

– Det kräver ett visst mod för en helt obildad kille som jag att mopsa sig. Men det är fint att upptäcka att de inte bara avfärdar, utan att de lyssnar, svarar och till och med ibland ger med sig om något. Det tog tid eller mod att komma dithän. Att våga värdera också vad de säger.

Vad vet vi med säkerhet om den historiske Jesus? Inte mycket egentligen, säger Jonas Gardell.

Men är det en historisk sanning att Jesus ens fanns?

För Jonas Gardell är det så. Hans bok ”Om Jesus” är på vissa sätt öppen och prövande, men den görs med en premiss: Jesus fanns. Jesus finns. Och Jesus är, precis som i Gardells barndoms baptistförsamling, svaret.

Du säger själv att det är en egen genre, Jesusforskningen. Så varför denna bok?

– Det mesta som skrivs i Sverige är avhandlingar som läses av en person eller färre. Jag är ju inte forskare. Det jag har att tillföra är förhoppningsvis språket. Jag tror att allt började med en trötthet. Jag var trött på att svara ”ja” på frågan ”tror du på Gud?”. Vi hade ju inte ens definierat vad vi menar med Gud.

En konstig fråga kanske: Är du kristen?

– Ja.

Jag frågar eftersom i din bild av kristendomen är det så mycket som man måste ”tänka sig” och ”länka samman”, så mycket som man måste ”avstå” och ”tänka bort”. Vad blir kvar?

– Först av allt, och det är viktigt: Den här boken är inte berättelsen om en Jesus som jag ville ha, och sökte bekräftelse av. Tvärt om är det ett arbete som i grunden tvingat mig att revidera min egen bild av Jesus. Många gånger under projektet har jag förtvivlat, och tänkt att jag aldrig kommer att komma ur det här med en tro i behåll.

Men det har du gjort?

– Ja. Jag har kommit så långt i min forskning att jag i princip kan bevisa att Gud inte finns. Ändå tror jag!

Kan man verkligen se Bibeln som något slags à la carte-meny, där man väljer lite som man vill?

– Jag väljer inte. Jag kommer med ytterst få tvärsäkra påståenden. Jag säger ”vi måste våga tänka tanken att” det kan vara på det eller det viset, också. Det är det som hotar nästan mest av allt.

Du får inte ihop den straffande, utgallrande guden med den alltid inkluderande, skriver du.

– Här är jag väldigt tydlig. Vi måste förhålla oss till den Jesus och den Gud som onekligen också finns i evangelierna, den som är hård och gallrande. Inte tralla och låtsas som inget. Det tvärsäkra svaret är ingen väg fram. Vi säger att Jesus är Guds son. Okej, men när blev han det? Alla alternativa svar ges. De fungerar inte tillsammans. Jesus sista ord på korset? Tre olika förslag gives i Bibeln.

Men Jesus har absolut funnits? Där är det ingen tvekan?

– Vi kräver ju mer bevisföring för Jesus existens än för andra historiska personer. Vi kräver inte en tiondel så mycket kunskap för att uttala oss om gamla romerska kejsare. Så ... ja, det tycker jag att man kan säga: Jesus fanns, och det finns några saker vi med rätt stor sannolikhet kan säga om honom.

Du har skrivit om Jesus förut, i ”Passionsspelet”, din allra första roman. Hur ser du på den i dag?

– Jag var bara arton år när jag skrev den. Jag har ibland varit inne på att skriva om ”Passionsspelet”. Det är på sätt och vis mitt nästa projekt, att skriva om det tidiga åttiotalet. Det är närhistoria som vi nästan har glömt. De sista åren av kalla kriget. 1979 togs sjukdomsbegreppet bort för homosexuella, och några år senare började vi dö. En strålande ironi. Jag var inte ens tjugo när den första svensken dog i aids. Just den natten då det hände var jag groupie åt en amerikansk filmregissör. Han ville vara artig, som amerikaner är även under kärleksakten, så han insisterade på att använda mitt förnamn. När han ropade ”Youn-ess! Youn-ess!” var det svårt att behålla laddningen kan jag säga. Amerikaner kan icke uttala Jonas rätt. Haha. Men, ja. Ett par år senare var han död. Här finns en berättelse, om dem som inte längre är med oss.

I den mån Jonas Gardell har varit revanschist så är han det inte längre, säger han. Drivkraften bottnar nu i ett ”uppdrag”. Ett sorts kall, säger han själv, som kan se olika ut från projekt till projekt.

Men så finns undantaget där något slags konflikt ändå är närvarande: i kristendomen.

– Ja, alltså den teologiska konflikten handlar fortfarande om vilka som duger i Guds ögon. De som kallas­ ortodoxa vill inte alls att Guds kärlek ska omfatta alla. De vill ha Guds kärlek villkorad. Och problemet som Stanley Sjöberg och Ulf Ekman och sådana har med mig är att jag ju är frikyrklig själv! Jag talar deras språk! Får jag brev från någon av dem svarar jag ”broder”. De har svårt att veta hur de ska förhålla sig till det.

Vad tycker sådana personer om boken?

– Den är lite för påläst och lite för bra för att man ska kunna hojta om att det bara är en komiker som tycker till. Så jag skriver min bok och jag drar mina fullsmockade kyrkor. Kristenheten är alldeles för stor för att det inte ska finnas en intern opposition mot fundamentalism. Jag formulerar här en opposition som hela tiden funnits. Om någon tycker annorlunda, ja, då tål jag det. Det är en livsstrategi, att inte säga något elakt tillbaka.

Hur vassa kritikerna än är?

– Av min mor, den fromma baptistkvinnan, har jag fått lära mig något så grundläggande som att Gud älskar mig. Jag är som Harry Potter. Av min mor har jag fått en kärlekssköld.