Kaxig, älskad och hatad

usch. livet. vad vidrigt det är. det är vidrigt! önskar jag hade atombomb som jag skulle släppa på denna jord. saknar tiden då man kunde SKRIVA utan att få mjältbrand i brevlådan.

Margret Atladottir tillhör den generation som vuxit upp med internet och sociala medier. Som vuxen twittrar och bloggar hon sig genom vardagen, att man inte ska ta hennes melodramatiska statusrapporter på för stort allvar är självklart. För folk under trettio år.

– Jag har alltid varit så där, ”döda mig”, säger säkert jag flera gånger om dagen. Adam Alsing frågade för ett tag sedan hur det var med mig ”egentligen” efter att han läst min twitter, skrattar Margret Atladottir när vi ses över en lunch i Bonniers konsthall vid S:t Eriksplan i Stockholm.

Hon har aldrig varit här, trots att hon jobbar ett stenkast bort.

Kanske beror det på att Bonnier­familjens vita skrytbygge inte har några som helst likheter med Nöjesguidens stökiga och mörka källarlokal. Eller har det att göra med gratistidningens komplex inför den stora mediekoncernens resurser?

Troligast beror det på att hon helt enkelt inte har hittat hit.

Det är inte heller mer än knappt två år sedan hon lämnade Malmö för att pröva lyckan i Stockholms medievärld. Först som redaktionschef på Nöjesguiden, sex månader senare som chefredaktör.

Läser man hennes blogginlägg och ser videoklipp som hon gjorde strax före flytten får man intryck av att hon längtade bort. Minst sagt.

”Usch vad trist med obegåvade Malmö” eller ”det finns bara fem mediemänniskor i Malmö, alla töntar” är typiska åsikter från den tiden.

– Jo, jag var verkligen jättetrött på Malmö då. Jag tror att mitt Malmöförakt, eller vad man ska kalla det, har att göra med att jag blev så ledsen när vi flyttade dit när jag var tolv år, säger hon och betonar att hennes bloggar och videoklipp var medvetet provokativa.

– Sedan tyckte jag också att det var extremt jobbigt att hålla på med media i Malmö. Om ens åsikter inte stämde överens med ett slags ”Möllanagenda” blev man hatad.

När hon kommer hem till Skåne på besök kommer det ofta fram människor till henne och vill diskutera/gnälla på något hon skrivit för flera år sedan. Eller bara berätta att hon är ”dum i huvudet”.

Beror det på att du dissade Malmö så hårt?

– Nej. Det har varit så hela tiden ...

Hur kommer det sig?

– I de kretsar där jag umgicks var folk mycket intresserade av musik. ”Indiekids”, om du ska sätta någon etikett på oss. Om man på något sätt växte ur den perioden, slutade dricka öl i parker varje dag till exempel, så blev man utfryst.

I ett videoklipp från 2007 talar du om att Malmö borde ta intryck av Spybar och skaffa ett ”gubbrum”.

– Det var en trendspaning. Då var gubbrummet nytt, nu är det inte lika hett. Jag gillar inte att man måste förakta Stureplan och Stockholm bara för att man bor i Malmö.

Hur skiljer sig nöjeslivet i Stockholm och Malmö?

– Det skiljer sig enormt mycket. Jag kan sakna Malmös otroligt bra bokningar. I Stockholm finns inte så mycket klubbliv, här är det mer krogliv. Man står vid en bardisk och hänger. Sedan finns ju inte den här Stureplansgrejen i Malmö, där har man mer fokus på musiken.

Margret Atladottir svär i varannan mening och skrattar i varje. Att hon för många är en kontroversiell person värd att ”näthata” är svårt att förstå när man träffar henne.

Men det går liksom inte att komma runt ämnet. Hon är en av de unga kvinnor som råkat illa ut den senaste tiden. Handskrivna brev med sexuella provokationer, paket med oklart innehåll och hatkampanjer tillhör vardagen.

Bakgrund: För ett år sedan skrev hon en recension av tv-serien ”Generation Kill”. Några läsare kritiserade texten med en spydig ton. Vilket fick Margret att svara på inlägget i samma stil, vilket hör till Nöjesguidens varumärke. Bland annat kallades en anonym läsare för ”tönt”. Ett år senare plockas frågan upp av näthatarsajter som Flashback och ett antal bloggare. Vilket ledde till stort rabalder, borttagna kommentarer och en härva av anklagelser åt olika håll.

Margret bad till slut om ursäkt.

– Jag ångrar att det urartade. Människor i min närhet som jag bryr mig om blev drabbade på ett väldigt obehagligt sätt. Jag vill inte gå in på det mer än att säga att lagar bröts. Hade jag vetat vilket liv det skulle bli hade jag inte gjort samma sak. Jag är inte beredd att dö för min rätt att kalla folk tönt ...

Reaktionerna känns absurt stora.

– Man har ju gjort värre saker, höll jag på att säga. Jag tycker att ”tönt” är lite roligt.

Skulle det här kunna drabba en man?

– Nej, inte på samma sätt. Jag får dagligen sjuka mejl, kommentarer eller handskriva brev. Det står att jag har fått det här jobbet för att jag sugit av rätt personer och särat på benen. Sånt säger man inte till män. Det kommer obehagliga brev som jag inte vill röra vid. Man fattar på olika sätt att det är från äldre män ...

Har det här förändrat ditt sätt att leva?

– Ja, tyvärr. Jag försöker att inte låta mig påverkas, men det är skitsvårt. Jag vill absolut inte bli någon som är ledsen, lättskrämd och introvert. När jag flyttade till Stockholm märkte jag hur stela och paranoida en del profilerade kvinnliga bloggare och krönikörer verkade vara. Nu förstår jag varför.

Allt är inte pest. Hon får många beundrarbrev från unga tjejer.

– Det är verkligen helt underbart. De tycker att jag är en inspirationskälla. Hade det bara varit skit hela dagarna hade man nog inte orkat.

När Margret Atladottir befordrades till chefredaktör fanns det gott om anonyma kritiker på nätet. ”Hur kan man göra en 23-årig brud till chefredaktör”, frågade sig många med ett betydligt grövre språkbruk.

– Nöjesguidens vd Daniel Sparr var 25 år när han blev chefredaktör. Då sa ingen ett skit. Jag fyller 24 om en månad. Det var ju liksom inte så att jag inte var redo för uppgiften ... Jag har alltid velat bestämma på alla tidningar som jag har jobbat på. Så nu trivs jag mycket bra med min jobbroll.

Hur ska du vända Nöjesguiden?

– Jag brinner verkligen för att göra om vår webb. Man kan inte låtsas som om inte det är det viktigaste just nu. Sedan måste vi öka utgivningstakten, det går inte göra en tidning som baseras på guider som bara kommer ut en gång i månaden. Då finns det andra guider som är mer uppdaterade och fräscha. Men det går bra för oss nu. Annonsförsäljningen går så jävla bra!

Du har sagt att du vill slå dig fri från det invanda sättet att skriva.

– Flera gånger när jag skrivit för etablerade tidningar har de sagt ”skriv så, gör si”. Och så har man gjort det. Men då har det aldrig blivit en text som blivit omtalad eller citerad, ingen har brytt sig. Jag älskar att experimentera med texter, det är det bästa som finns. Jag försöker att lägga ribban högt för vad en text ska kommunicera.

don’t get mad. get even. jippijippijippi. shit vad jag njuter av livet nu. dör.