Fyra nyanser av svart

Det sveper en våg av missfoster, mardrömssyner och gengångare genom den svenska seriekonsten just nu. Kanske beror det på framgångarna för John Ajvide Lindqvists folkhemskheter. Eller så kanske det spökar på serieskolan i Malmö, där Kolbeinn Karlsson, Benjamin Stengård, Lars Krantz och Kim W Andersson alla har varit elever.

Samtliga är födda kring 1980, samtliga debuterar med skräckanstuckna serieböcker. Där upphör också likheterna – vad gäller temperament, tematik och teckningsstil representerar de fyra olika nyanser av svart.

Eller svart och svart. Kim W Andersson – som till skillnad från de andra i kvartetten mer tillhör mainstream än alternativserierna – gör i ”Love Hurts” färgglada klacksparkspastischer på olika skräckgenrer, genomsyrade av humor och romantik. Det är underhållande, välpolerat och lättviktigt med en feministisk touch: de starka kvinnliga protagonisterna är helt klart riktade till tidningen ”Nemis” läsekrets där serien gått som följetong sedan 2006.

Lars Krantz och Benjamin Stengård är närmast besläktade. Bägge arbetar i svartvitt; bägge gör fiktiva självporträtt och skildrar privata infernon med skräckhallucinationer och psykisk sjukdom. Bägge kryddar dessutom svartsoppan med missbildade barn.

I Krantz ”Dödvatten” tappar en man fotfästet när han överges av flickvännen. Äckelfaktorn är hög: spyor, ruttnande lik och muterade jätteskalbaggar staplas på varandra i en overkill av chockeffekter. Krantz är en skicklig tecknare, men ligger obekvämt nära Charles Burns och har svårt att hålla ihop den drygt 130 sidor långa historien.

Betydligt mer originell – och otäck – är Benjamin Stengårds samling av korta berättelser, ”Ur djupen ropar jag till dig”. Stilen är amatörmässig, med mycket skrafferingar, men den gifter sig oerhört väl med den lågmälda berättartonen och skapar ett sugande obehag – som i den svart satiriska historien ”Rede” där ett Malmöpars jakt på det perfekta hemmet och den perfekta relationen hotas av både missbrukarna på andra sidan gatan och en sexuellt färgad galenskap.

Det bästa till sist: Möjligen är det krystat att kalla Kolbeinn Karlssons ekologiska surrealism för skräck, men med sina mardrömslika stämningar – med vaga ekon av David Lynch, Lewis Carroll och Jim Woodrings barnförbjudna fabelserie ”Frank” – är ”Trollkungen” en oroande, ond saga.

Två håriga muskelmän flyr civilisationen, hänger sig åt hedniska ritualer i skogen och föder barn via analen. När de ska in till stan maskerar de sig med burkor. Cowboys och indianer slaktar varandra nakna. En dvärg blir rituellt våldtagen av ett skogsväsen på en kannibalfest.

Spekulativt? Faktiskt inte alls. Men bisarrt. Karlsson bygger ett sagouniversum där drömmens groteska logik råder, förstärkt av bulligt naivistiska teckningar.

Det är en enastående debut, den mest spännande under 00-talet jämte Sara Granérs ”Det är bara lite aids”.

Mattias Oscarsson, filmredaktör på Sydsvenskan