Andreas Ekström möter Nina Hemmingsson

När ni läser detta har Nina Hemmingsson, 38, precis fått sitt tredje barn. En son. Hon har två söner sedan förut, som ett slags kosmisk balans gentemot henne själv och hennes fyra systrar.

– Det var skönt att känna reaktionen när jag såg den där snoppen på ultraljudet, att jag verkligen gärna får en son till. Folk säger "oj, jobbigt med grabbar". Mina söner är jättelugna. Men jag håller mina barn utanför mitt arbete. Det känns så okomplicerat med mina barn, det är inget som jag... måste bearbeta i konstnärlig form.

Vad är det då, som du måste bearbeta i konstnärlig form?
– Det är svårt att svara på. Det svåra för alla människor är att både vara ärlig och inte svika sig själv. Att passa in är ju ingen dålig egenskap, men det kan kosta.


Nina Hemmingsson måste ibland förklara lite fundamenta: Hon tecknar serier. Dessa serier handlar om det svåra i att vara människa. De är inte riktade till barn.

Seriekonsten, serieformatet, dras med ett tungt bagage för att vara en så ung konstform.

Vad vill du få mig att tänka?
– Det har jag ingen agenda med. Det tror jag inte man kan ha, åtminstone inte när man gör det man gör. På något sätt kan man vara mycket mer politisk genom att ta det lite lugnare. Jag har läst Agneta Klingspors två senaste böcker, jag har läst Lena Anderssons böcker. De är superpolitiska, men de kommer ju från ett helt annat håll än vad man väntar sig av en politisk bok.

Nina Hemmingssons boktitlar är något alldeles extra. "Jag är din flickvän nu" heter det stora genombrottet från 2006. Den nya heter "Så jävla normal".
– Det är jätteviktigt för mig att hitta rätt titel. När jag hittade de här meningarna så var det klart, men det är mindre klart för mig varför. Med "Så jävla normal" är jag mer osäker på en massa sätt. Jag vet inte vad den handlar om heller. Jag är osäker på om den funkar som bok. Jag ville i alla fall inte göra en bok som var lik min förra bok ens till formen och jag har gjort den uppriktigt.

Vad vill du berätta om?
– Jag vill att varje berättelse ska ha en punkt, eller ett utropstecken snarare. Mitt mål är inte att vara rolig. Jag märker ju om en punchline sitter, men att vara rolig är inte drivkraften alls. Skulle det bli kul, då har man ju hamnat på plus helt enkelt. Jag brukar säga att jag gör serier som handlar om de svårigheter man stöter på när man lever.

Är det så svårt att leva då?
– Jag vet inte. Jag är avundsjuk på människor som kan vara kategoriska utan skamkänslor. Folk som har riktigt tydliga konturer.

Vilken sorts respons får du?
– Ibland säger folk "Du kan ju inte vara klok!" och i nästa andetag säger de att de känner igen sig. Så... då finns det rätt många normala människor som märker att det är normalt att inte känna sig normal. Jag vet ju någonstans, så mycket har jag ju kommit nära andra människor i mitt liv för att fatta... att de mest normala människor jag har träffat är ändå de konstigaste.


Nina Hemmingsson är nykterist i perioder, för att hon som hon säger "mår bättre utan alkohol".
– Jag får jättemycket ångest av att vara bakis. Det känns som att det är något kemiskt i kroppen, som att jag inte tål alkohol helt enkelt. Men det är skönt att bli full. Det är skönt att bli lite snurrig. Och det är lite oroväckande. Därför är det skönt att inte dricka, särskilt när man har barn. De här tillstånden man kan komma in i om man dricker, de kan jag nå ändå.

Hur då?
– När jag är trött eller ledsen eller arg. När jag känner någonting starkt. Man tar bort något slags spärrar. Det är kanske mest det, att man kommer lite djupare in i sig själv eller blir av med något slags hämningar. Det ser jag ju på mitt eget skrivbord. Jag minns inte teckningar jag gjorde i går. Jag kan förvåna mig själv. Jag är slarvig med mina original, de bara försvinner.

Hur arbetar du?
– Förr på nätterna, men nu är det dagarna. "Jag är disciplinerad" måste man säga nuförtiden har jag märkt. Folk blir provocerade av att man är konstnär. Säger man "jag sover till elva och jobbar om jag har inspiration" så blir folk sura. Man ska komma med sådana där citat, "det är tio procent inspiration och nittio procent transpiration"...

Nina Hemmingsson säger det där sista på journalfilmssvenska.
– Man ska vara så otroligt normal och vanlig. Det är ju löjligt! För att det inte ska verka som om man gör någonting farligt och provocerande.

Just det. Svenska samhället älskar bögar – men alldeles extra mycket kärlek får de bögar som gifter sig och köper en villa i Klågerup.
– Ja, och ju mer man är onormal, desto mer normal måste man vara på andra sätt. Har bögarna ett supernormalt liv i övrigt? Bra, då kan vi acceptera dem. Säg att man sitter i rullstol och firman man jobbar på har fixat med ramp och allt som behövs. Och så kommer man på "fan, vi har ingen jämställdhetsplan". Vågar man säga det då? Eller är hela normalkvoten förbrukad?


Nina Hemmingsson är från Uppsala, men har bott i Stockholm och i Trondheim där hon gick på Konstakademien.
– Det här med att teckna serier kom jag på assent, med tanke på hur självklart det var. Jag började när jag var trettio. Då hade jag tecknat och skrivit hur länge som helst. Jag hade inte kommit på att det gick att föra samman. Det var teckna, skriva, teckna, skriva. Sen var det nån som sa det till mig: "Du borde teckna serier." Så efterbliven är jag.

Nina Hemmingsson gick då med sina grejer till förlaget Galago och den mytomspunne förläggaren Rolf Classon. Han sa några snälla saker men lyckades inte dölja att han tyckte att Nina Hemmingssons teckningar var rätt sopiga. Du skulle kanske göra rutor i alla fall, föreslog han, och Nina Hemmingsson sa okej. Såg det som en läxa, gick hem och ritade.

Och hittade något slags form.
– Vissa ramar som man får kan göra en friare. Då var det som om någonting lossnade. Det var så självklart att man kunde berätta på det viset.

Men arbetet är ännu inte utan nerv. När Nina Hemmingsson jobbar ägnar hon sig åt avancerade former av självbedrägeri.
– Ja, och det konstiga är att jag fortfarande går på det. Att jag fortfarande kan lura mig själv. Förr låtsades jag att jag inte tecknade över huvud taget. Att jag bara satt och tittade på tv och klottrade lite. Nu gör jag en skiss, leker jag, fast jag vet att den ska bli originalet. Det gäller att få ihop det man vill få gjort med den frustrationen och ångesten som kan frodas.

Som du tar dig ur genom att teckna?
– Ja, fast jag behöver ju den känslan för att arbeta också. Jag tycker om att leva, jag tycker om livet, men jag tycker samtidigt att livet är svårt. Ibland har jag tänkt, särskilt när jag har det bra, att nu är det okomplicerat och enkelt. Men det är alltid någonting. Det måste inte vara djupaste förtvivlan. Jag tycker ändå att det alltid är något som gnager.

Just nu?
– Nej, ingenting i denna stund. Jag kan inte ge något konkret exempel. Men det räcker ju med att man går och handlar, tycker jag. Jag tycker inte ens att jag ser ut som jag känner mig. Jag känner inte igen min egen spegelbild.


I "Så jävla normal" drar Nina Hemmingsson sina bilder ovanligt långt. Det är brutalare, naknare, ilsknare och mer flippat. Temat är, som vanligt om man kan säga det, ett slags feministisk brottning med normalitetsbegreppet.
– Samtidigt är det ovanliga med de här teckningarna att jag har stoppat tidigare. Att jag visar det tidigare i min egen process. På det viset tycker jag ju att jag är minst lika direkt eller självbiografisk vad det gäller själva känslan med den här boken som med den förra.

Vad tänker du om vad folk ska tänka om dig?
– Jag får kramp om jag tänker på det. Men sedan är det extremt viktigt att det finns en mottagare på slutet.

När kommer mottagaren in i bilden för dig?
– När jag får respons. Jag vill ju att någon annan ska känna igen sig eller förstå. "Jag blev tröstad", har några sagt. Det känns jättebra för mig. Då är det ju lika mycket jag som plötsligt är mindre ensam.