Läsarna minns Lennart Persson

Jag mailade med Lennart angående en kommande konsertrecension från Mejeriet under våren 2007. Jag vill minnas att det var Timbuktu och att betyget var högt. Eftersom det var vårtider passade jag på att i ett av mailen ödmjukt be Lennart om lite boktips inför sommaren. När semestern kom insåg jag smått besviket att jag aldrig fått svar på min fråga men självklart hittade jag annat bra att läsa.

När hösten kom var det dags för Mejeriets 20årsjubileum och jag frågade Lennart om han vill spela skivor tillsammans med Kenneth Ovesson (Folk&Rock) under en av kvällarna. Han tackade ja och dök upp mycket peppad den 28 september. Förutom sin skivsamling hade han också med sig en bok i handen när han kom. När jag välkomnade honom stack han genast boken i handen på mig och bad om ursäkt att han inte hunnit svara på mitt mail ett halvår tidigare. I stället fick jag nu ett signerat exemplar av hans Feber 2: Sånger om kärlek och allt var såklart mer än förlåtet. Hur kvällen artade sig är en annan och lika glad historia.

Johan Widerholm, Mejeriet i Lund

Jag minns år 2000 då jag tog ett sabbatsår från skolan i väntan på att skriva upp mitt matteprov för att komma in på Heleneholmsgymnasium. Jag fick reda på att jag skulle få en praktikplats och denna var på Musik & Konst, en för mig då främmande skivbutik i Malmö. Jag togs emot med öppna armar av både Peter och Lennart och det var egentligen där som intresset för musik tog fart. Lennart introducerade mig för artister som snabbt skulle förändra allt jag trodde jag visste om musik. Då vi jobbade ensamma bjöd han gladeligen på Burger King, bara jag sprang och hämtade maten *skratt*. Jag minns en dag då TOOL släppt "Salival" - en box med både cd och dvd, jag kom in på Musik & Konst och i mitt fack stod denna boxen som en present av Lennart. Jag tappade hakan över generositeten och kunde knappt ta emot den fina gåvan. Det var enligt mig precis så Lennart var för mig, ett stort hjärta som guidade oss yngre till att uppskatta och ta vara på den musiksmak vi skapat för oss själva. Lennart fick mig att uppskatta musik på ett helt nytt plan, han lärde mig att musiken inte bara ska låta bra, den ska betyda något också. Det är med stor sorg som jag tar farväl av den människa som mer eller mindre fått mig att leva för musik, det är med stor sorg jag tar farväl av en stor mentor.

Sebastian Kristiansson

Då jag läser en skivrecension tittar jag alltid efter vem som har skrivit den allra först. Hade Lennart skrivit den läste jag alltid recensionen även om det var en jazz eller en blues recension, musik som inte ligger mig så varmt om hjärtat. Lennart kunde nämligen något som ingen annan musikrecenscent i Sverige har kunnat. Han kunde förmedla det som artisten gjorde på skivan till oss som hade ett genuint intresse av musik. Vad gäller country, americana och roots var du den som fick mig att fortsätta att köpa skivor och kommer att göra så även i fortsättningen. Det är betyg nog. Du är saknad!!

Lennart Persson 5/5

Tommy Nilsson, Örtofta

Vi är nog en ganska stor skara 70-talister som är uppvuxna med tidningen 'pop' som absolut viktigaste referensmaterial för ny och gammal musik. Många av oss läste tidningen (snudd på fanatiskt) från pärm till pärm, och sovrade inte bort artiklar som vid en första anblick berörde fenomen som låg långt bort från vår befintliga kulturella referensram. Många av dessa artiklar bar Lennart Perssons signatur, och bara det var en kvalitetsstämpel som fick oss att läsa artikeln än mer ingående. Några dagar efteråt kunde Musik och Konst räkna med en ny skara kunder som stod och, spelat pålästa, bläddrade i oldies-backen för att stunden efteråt gå fram till disken och ställa en "nördig" fråga, då givetvis helst till Lennart. Det handlade givetvis inte bara om "gammal" musik. Några av mina klaraste minnen är Lennarts hyllning till mitt dåvarande favoritband Grant Lee Buffalo och deras skiva "Copperpolis", samt det faktum att han gav vårt dåvarande demoband en boost genom att en gång lyfta fram oss på sin feberlista (gissa om det gjorde oss kaxiga). Bara det faktum att mannen gav sig tid åt att verkligen lyssna igenom demokassetter är något som är värt att beundra.

Nåväl - det är i alla fall ett unikum som har gått bort. Svensk musikjournalistik är inte direkt bortskämt med skribenter som initierat och med djupaste respekt för musiken i alla dess former lyckas inspirera människor att upptäcka nya horisonter. Vila i frid Lennart.

Frans

Man ringde till Malmö och beställde skivor, trodde man, men man pratade musik istället. Jag ordnade med familjesemester i Skåne, bara för att få möjlighet att besöka Musik & Konst och prata bort några timmar med Lennart och Peter. Plånboken blev tunnare för man hittade alltid något nytt och ännu bättre, men han gjorde mig så oändligt mycket rikare. Och det finns ju kvar i hyllorna. Jag har t o m kvar Lennarts fantastiska skivlistor från 70-talet, hans tidningar och många av de artiklar han skrev. Det bästa man kan göra nu är att lära av hans aldrig sinande entusiasm. Det blir oändligt mycket tråkigare och fattigare annars.

Thomas Lundvall, Avesta.

Bodde länge granne med hans affär på Spångatan. Affär förresten - det var mera ett vardagsrum. Betydande delar av min skivsamling har jag inte valt själv. Det är Lennart som har vetat att denna musik - av okända artister - också var min och det har varit den som har varat genom åren.

Han fyller fortfarande mitt hem med välljud, på detta sätt är han alldeles närvarande när dödsbudet når oss. Passion och blidhet är ingen självklar kombination. Men sådan var Lennart. Frid&Swing över hans minne.

Christoffer Barnekow

Som gymnasieelev i början på 80-talet fick jag en stor del av min musikaliska fostran på Musik & Konst hos Lennart och Peter. Att kliva in där var som att gå in i en musikterapi, motsvarande ljusterapi: du hittade alltid något, gick aldrig ut därifrån tomhänt och hade tillika fått en massa tips av både Lennart och Peter. Utan Lennart hade t ex upptäckten av Dwight Twilley försenats flera år. För att inte tala om artister ingen hört talas om, som Roy Sundholm, Pearl Harbor osv. Lennarts kompetens inom rock och pop i kombination med hans passion och känsla är något vi alla sett många exempel på. Artiklar i Larm, Feber osv väckte alltid stort intresse. För mig var det dock de personliga mötena som betydde mest. Att som 18-åring stå med Lennart och totaldigga Warren Zevon i "The hula hula boys" på högsta volym inne på Musik & Konst är ett evigt minne. Varje gång jag ser filmen "Hi-fidelity" återförs jag till de där åren i början på 80-talet. Precis som Musik & Konst var en institution, från swampig bluesrock till i stort sett allt annat, var Lennart en person som stannar kvar i minnet. Hans bortgång smärtar och var alldeles för tidigt. Eller som en annan hjälte, Ian Hunter, sjöng: All of the good ones are taken.

Bo Persson

Lennart var en av mina absolut bästa vänner. Han hade ett stort och varmt hjärta för det han gjorde och för alla människor han träffade och umgicks med. Han hade dessutom en klarsynthet som var unik.

Han var även en lyssnare av stora mått. Aldrig att han såg ner på någon som hade rakt motsatt åsikt än honom själv. Tvärtom, då ville han veta mer för att kunna göra en ny analys. Och visst hände det att han kunde ändra sina synpunkter, och om inte det hände så hade han i alla fall respekt för andras åsikter.

Lennart var inte bara en riktigt god vän. Han var även en av de bästa journalister jag träffat. Ett exempel ur högen är när han skulle intervjuva Nick Lowe. Jag ringde upp Lennart från hotellet i Stockholm för att kolla att han var på plats och redo. Han var redo. Han var alltid redo. Jag hörde Nick säga ”mmuhu”, ”We did?” , ”Is that so?”. Naturligtvis så pratade och berättade även Nick en hel del. Men det blev även en hel del, ”Ye, you are right now I remember”, blandat med ”we did?”.

Efter iintervjuven lade Nick på luren. Han tittade på mig och sa ”That was scary. He knew more about me than I do. And you know what? He was right”.

Och det var precis så det var. Lennart var alltid påläst, intresserad av sitt arbete och de artister han träffade. Det är en oerhörd stor saknad att förlora en sådan vän. Och en fruktansvärd tragedi för hans släkt och närmaste.

Robert Hultman

När jag öppnade Expressens hemsida idag och såg att den store Lennart Persson hade gått bort så kände jag en iskall rysning genom kroppen. Musik är mitt liv, precis under min käraste på livets godalista och Lennart kunde verkligen skriva om kärleksförhållande till artister och toner. Det finns få skribenter som kan vinna ens hjärta så lätt som Lennart kunde.

Första gången jag mötte på Lennart var när han var med i ett tv-program där Per Sinding-Larsen styrde skutan. Ett musikprogram som var helt underbart. Tyvärr sviker mitt minne mig just nu men jag vet att Ika Johannesson var en av Lennarts sidekicks. Vad hette det där programmet? Fruktansvärt fantastisk underhållning med så skarpa åsikter om populärkulturen att jag såg den halvtimmen varje vecka som helig tid.

Jag fortsatte följa Lennarts krönikor och texter så mycket jag kunde, såg honom som en inspiration. Det fanns något så klockrent i hans formuleringar som grep tag i mig. Hans intervju med Emmylou Harris i Sonic håller jag som den finaste, den och skivaffären i Malmö. Varje gång jag gått förbi den lilla butiken när jag besöker Malmö har jag alltid velat gå in där men aldrig vågat. För Lennart är större än det mesta och bara fråga honom om något skulle förmodligen mötas av en skön utläggning om artisten eller bara en skakning på huvudet åt min okunnighet. Därav rädslan, som att inte våga hälsa på sina andra idoler. Jag vet inte om ni hänger med vad jag menar men ibland vill man inte förstöra bilden av någon som man själv har målat upp. Nu ångrar jag såklart att jag inte har gått in genom dörren, nu är det försent.

Men för några veckor sedan var jag och min vän PeO på The Tivoli och såg Pelle Ossler skräna sig igenom en timme av svårsmält svart musik. Lennart var där och han myste med sin butelj . Både jag och min vän sa ”kolla, där är Lennart Persson” och kände oss som tonåringar som precis sett Bob Dylan eller Amanda Marshall. Lennart var den enda riktiga rockstar skribenten och jag antar att det är fler än jag som tycker det.

Hoppas att Kurt, Jimi, Ted, Björn och de andra där uppe i himlen tar väl hand om honom. Lennart skrev om musik på ett sätt som jag alltid kommer att avguda och sakna hur mycket som helst.

Vaya con dios du ambassadör för musiken!

DeLarsson, Helsingborg

Kan inte räkna ut hur många skivor man köpt hos Lennart och Peter genom åren. Deras affär borde kulturminnesmärkas, så stort inflytande har dom haft på flera generationer i Malmö. Man kom in med en melodislinga eller en textrad i huvudet men utan namn på låt eller artist. Detta var dock oftast inget problem för dessa herrar... Inte nog med att dom visste vilken låt och artist det var, man fick hela historien om den artisten på köpet. Kanske köpte man en och annan skiva extra då med...

Tack för all hjälp och alla musiklektioner Lennart.

Ulf

..minnen var det ja,,oj oj oj,,,,!!

Dom sträcker sig ända tillbaks till 70-talet när jag och min musikkompis Jesper lusläste varje nummer av Larm och både fascinerades och förskräcktes av Lennarts ganska så fräna skrivande (han blev ju betydligt snällare med åren) men trots det så ansåg vi att det som han skrev var sanningen med stort S.

Senare blev jag garagerockfantast ("garagerock", ett begrepp som också myntades av herr Persson själv) och skrattade gott när jag läste hans hejdlösa sågning i tidningen Schlager av Deep Purples "come-back-platta" 1984.

Lennart var vår husgud och utöver garagerocken fick han även in mig på jazz på allvar och var den yttersta orsaken jag till och med hade en countrytripp för sisådär femton år sen.

Extra roligt blev det ju också att han faktiskt gav min egen debutplatta ett jättefint omdöme. En sak jag inte alls väntat från denne fuzzboxfantast i och med att plattan innehöll enbart renodlad underground-deephouse.

Jag fick till och med äran att sammanställa en housemusiksamling till honom vilket säger en del om hans öppenhet mot de flesta musikformer.

Nu sitter jag här med ett brev från Lennart jag fick för ett halvår sen där han föreslår att vi nån gång borde gå ut och fika. När jag nu äntligen kom mig för att bestämma ett tillfälle så får jag det här sorgliga beskedet. Och jag som velat att han skulle producerat min nästa platta såsom han producerade Problems första.

Det är synd mycket synd.

Thanxx for the music från P.A Qvick aka Baeka.

Mina första kontakter med Lennart var då jag började läsa hans recensioner i Arbetet och redan då förstod jag att här var en man som visste vad han skrev om.

Efter att han slutade på Arbetet och jag själv senare var där som nöjesskribent lärde jag känna Lennart och vi språkade ivrigt om olika artister och deras inflytande på oss i vårt lyssnande.

Idag känns som en sorgens dag men jag är glad för alla dessa pratstunder vi haft tillsammans och hans bok Sånger om sex, Gud och ond bråd död blir som ett kärt minne.

Johnny Månsson, Journalist

Jag minns Lennart bl.a. som en lärare - en mycket bra sådan. Jag visste vad jag gillade, men som tonåring hade jag inte riktigt koll på var jag skulle börja - vilka skivor var ett ”måste” i skivsamlingen?

Han lyssnade noga och kom med förslag, ofta följt av frågan: Är det här för mesig 5o-talsrock, eller? I de fall jag tyckte det, så var nästa tips precis det jag var ute efter!

När jag var ivrig inför ett nytt skivsläpp ringde jag många gånger till Lennart & Peter på Musik & Konst för att kolla om t.ex. Wilmer´s eller John Hiatts nya hade kommit. Ibland hann knappt dörren till skivbutiken stängas innan Lennart stod med, vad han mycket riktigt visste, vad jag ville ha i sin hand!

En gång på 80-talet så var hans fråga bara: ”LP eller CD - jag vet inte om du har köpt CD-spelare än…” Vilken skiva jag skulle ha var självklart för honom!

Allt detta: en lysande skivbutiksägare, alla tips, spelningar i affären & hans alltid mycket läsvärda recensioner & mycket annat gjorde honom unik.

En väldigt trevlig och sympatisk människa, med god smak är borta.

Du är saknad.

Micke Lang

Lennart var en mästare, som aldrig slutade lära sig.

Godhjärtad och givmild är två egenskaper som ska tillskrivas Lennart. Att han hade tid för andra, trots ett hektiskt schema, är ytterligare en. Lennart hade även en egenskap som få människor med expertis i ett område besitter - han var fortfarande ödmjuk och intresserad av sitt område. Ett av mina bästa minnen är en sensommarkväll i början av 2000-talet när min far och jag var hemma hos Lennart och jag fick bjuda honom på några av mina egna musikfavoriter. Trots väldigt skild smak kunde han ändå ta till sig artister såsom Venetian Snares och Boards of Canada. Även om jag inte tror att han sprang ut och köpte skivorna själv, får minnet mig alltid att dra på mungiporna, då det inte är musik man vanligtvis associerar med "Lennart Persson, musikskribent".

Magnus Lander

Den käftsmäll jag åkte på när jag öppnade tidningen idag var hemsk, i ordets rätta bemärkelse. Det kändes som en dimma lagt sig över mina ögon. Min hjälte har gått ur tiden, alldeles för ung, och så mycket kvar att ge.

I denna djungel av musik var han en fantastisk kompass att förlita sig på. Det Lennart tyckte om, var helt enkel riktigt bra. Jag behövde inte veta något annat.

Jag kan inte nog tacka för alla fantastiska tips han gett mig under årens lopp, framför allt genom sina böcker. Vilken känla han besatt när det gällde att skriva berättelser om artisterna och låtarna. Man vill ju ha skivan direkt i sin cd-spelare eller vinyl, och då hade man inte ens gått igenom halva texten. Det gällde feber-böckerna, och även den sista boken han släppte. Tänk på alla dörrar till musikens värld han öppnat upp för oss. Jag har grävt mig långt tillbaka i musikhistorien, letat mig fram genom soul, country, rock`n roll, pop mm med hans böcker som karta. Och vilken musik jag har upptäckt, och upptäcker fortfarande.

Lennart var en varm, godhjärtad människa men även mycket hjälpsam. Jag minns fortfarande klart och tydligt när jag gick in i hans gamla musikaffär på spångatan. Detta var för några år sedan, men i mina kretsar var en ikon. Han var musikens Yoda. Med andra ord, jag var lite nervös. Men det släppte direkt när jag frågade om lite musiktips. Han var så öppen och trevlig. Det tåls att säga i detta trendkänsliga samhälle där hippa kritiker skall påpeka vad som är inne och ute. Lennart var inte sådan, han var en genuin musikälskare som aldrig visade vassa armbågar.

Lennart, du är enormt saknad. Och jag kan ej med ord beskriva hur mycket du har betytt för mig!

Olof Weberg, Landskrona

Illustratör: Helena Ohlsson

Lennart önskade sig en bild på James Brown. Då ritade jag en till honom. Det var i slutet av 90-talet, tror jag, som jag fick förfrågan att ställa ut illustrationer på Musik&Konst. Mina teckningar skulle alltså hänga i butiken på Spångatan - en plats där det fanns lika mycket att titta på som att lyssna till. Jag ställde ut illustrationer med anknytning till musik; R.E.M, JSBX, Mary J Blige, Bob Marley. Samt en Elvis Presley som täljde Frihetsgudinnor i trä. Lennart var en av dem som uppmärksammade mina illustrationer tidigt. Det är kanske ett av de största erkännanden jag fått som illustratör.

Helena Ohlsson, tecknare till Bong i Sydsvenskan

Jag fick under nittiotalet förmånen att intervjua Lennart Persson kring hans minnen av Jimi Hendrix konsert på Klubb Bongo den 23 maj 1967. Lennart berättade då - med sin sedvanliga inlevelse och målande beskrivning - om hur han som femtonåring första gången hörde Purple Haze på bilradion under tiden hans far tvättade bilen. Jag kan inte ens försöka återge den närmast psykedeliska poesi som kom ur Lennarts mun när han pratade om tvättskum på bilrutor till riffen av Jimis gamla slagdänga.

Vila i frid, Lennart - och hälsa Jimi!

Fredrik, Malmö

Fan också! Ända sedan jag som 15-åring började arrangera konserter i Lund har Lennart Persson alltid funnits där som stöd och inspiration. När många andra tyckte att konsertprogrammet på Mejeriet spretade för mycket mellan jazz, punk, indierock, country, soul och hip hop så fanns Lennart där och eldade på. Han älskade mångfalden. Man kunde alltid ringa och fråga om råd och fick engagerade svar. Inte helt sällan kunde Lennart själv komma med idéer på något obskyrt band han ville se i Sverige. Lennart har betytt mycket för mig med sin enorma kunskap och värme. Han var en av de viktigaste musikjournalister vi någonsin haft. Dessutom var hans stöd, engagemang och uppmuntrande ord kring den musik jag själv har varit delaktig i att skapa, ovärderlig för mig.

I dessa tider av snuttifiering och likriktning gick Lennart mot strömmen utan att för den skull vara traditionalist. Han har alltid satt positiv kritik i främsta rummet till skillnad mot många av sina journalistkollegor som ägnar sig åt motsatsen. Lennart hittade ofta positiva aspekter även i musik som han egentligen inte tyckte om. Detta gjorde att Persson hade ett betydligt bredare spektra än de flesta andra. Han var fantastisk på att ge kritik utan att gå över gränsen och bli elak. En konstart som verkar vara på väg ur tiden.

Det känns oerhört tomt utan dig. Du var en otroligt bra medmänniska. Hoppas att vi ses snart vännen!

Pange Öberg

Jag minns med värme hur "Musik & Konst" genom Lennarts försorg som enda bidrag ur melodifestivalen 1998 handplockade min och Peter Svenssons schlagersingel: "Långsamma Timmar" och placerade den i butikens fönster - övriga bidrag bojkottades utan omsvep! En vacker gest och hyllning till ett av schlagervärldens mer udda alster..

Känns ofattbart att han inte längre finns i sin lilla butik, omgiven av allsköns konst och musik.

Mina tankar till Emma, övrig familj och vänner.

Fredrik Karlsson, musiker, artist

Jag och Lennart var inte vänner. Vi träffades vid några tillfällen och pratades vid relativt ofta i samband med att våra vägar möttes, genom våra arbeten. Jag var en av tre som startade skivbutiken Folk Å Rock i Lund 1977. I samma veva, några mil därifrån tog Lennart och Peter över Musik och Konst. Även om man då kunde hitta små skillnader i intresse och tankar om hur de respektive butikerna skulle drivas fanns de en stor samsyn när det gällde vad som skulle prioriteras, vilken musik man var intresserad av att tillhandahålla. Jag tror mig veta att på båda håll drevs man av kärleken till musiken, och om det innebar en konflikt såtillvida att dagskassan kunde varit bättre, tog man den konflikten. I båda butikerna valde man bort att lagerhålla ett stort antal skivor som helt enkelt inte var intressanta för oss. Så var det. Det fanns andra butiker i landet som drevs i samma anda under den här tiden. Lester i Stockholm, Bengans i Göteborg, Musikörat i Uppsala är dom jag kommer på nu. Det hände faktiskt att dessa 5 butiker hjäptes åt att importera musik från andra länder, för att få bättre priser och billigare frakter. En sändning ifrån Indien, en från Brasilien och en innehållande musik ifrån Rock In Opposition, som innefattade band som t.ex. Magma, Universe Zero, Henry Cow, Samla Mammas Manna m.fl.

Vår relation blev senare en leverantör / kund kontakt. Jag som leverantör på Border Music och Musik & Konst som kund.

Jag har alltid känt en samhörighet med de båda Musik & Konst-killarna och beundrat Lennarts breda arbete. Med butiken, som den utomordentligt påläste skribenten som använde sin plats i tidningarna till att förmedla något positivt och lärorikt, som den som lyfte fram och ställde bra band i strålkastarskenet, som den som var med och startade flera musikpublikationer som var ledande under sin tid m.m.

Minnena är många och minnet efter Lennart kommer att leva.

Pär Malmstedt, Border Music

Det är overkligt. Lennart har alltid funnits i Malmö; i affären, på konserterna, i tidningarna och på gatorna. På 90-talet spenderade jag större delen av studiebidraget i Lennarts affär, och det blev att vi brukade hälsa på varandra. Man tog senaste Pop, eller Feber-sajten, läste allt med Lennart och köpte så mycket studiemedlet räckte till.

Hans egenhändigt producerade samlingar är skattkartor. Han var guldgrävaren som aldrig slutade gräva bland gammal soul, jazz, pop och rock. Och sedan delade han generöst med sig av sina fynd. I hans texter om låtar och artister överförde han sin passion direkt till mig.

Det är för Lennarts skull man idag saknar riktiga Skivaffärer.

Nu måste lennartpersson.se kulturminnesmärkas.

Peter Stark, Malmö

Musik o konst var ju ett Mecka för en musikintresserad tonåring i skarven mellan 70 och 80-talet. Det var ju där man upptäckte alla band som aldrig spelades på radio. Jam, Clash, Joy Division för att nämna några få.

Inte var man ofta inne i butiken på senare år men tomrummet känns ändå enormt

Micke

Musik & Konst var den skivbörs som plöjde hål i plånboken under skolåren och en av de få affärerna i Malmö som hade det man letade efter och mycket mer. Ofta gick jag från Latinskolan till Spångatan på lunchen och bara måste köpa den Skivan man var på jakt efter.

Där Peter, hans kollega, var en stor butter typ var alltid Lennart som ett solsken med sitt leende och tips. Då jag grävde efter northern soul och Motown skivor kunde Lennart leta rätt på dem, men tog också betalt för dem. På den tiden låg Tempo, nuvarande Åhlens, vägg i vägg. De tog ofta hem stora partier med cut-out skivor från USA som de sålde för 5 - 10 kronor. När jag upptäckte samma skivor av Temptations, Edwin Starr, Harold Melvins där som jag hos Lennart köpt för 10 gånger det priset blev jag mer avvaktande i mina inköp hos M&K. Förvånande för mig var att då jag mötte Lennart på konserter på KB, Stadt Hamburg, Moriskan så log han lika vänligt och vi växlade något ord.

Det blev att man kom tillbaka och köpte någon Echo & the Bunnymen eller Small Faces av honom. För att umgås och ta del av hans eminenta smak. Många andra minnen finns, men han blev som en snäll lärare som följde en under de kommande åren.

Och det kommer jag att sakna så otroligt mycket.

mats eriksson

konstnär

Att min vän Lennart inte finns här längre är helt ofattbart. Tänk att jag aldrig mer får heja på honom när han susar förbi på cykeln här i stan. Eller stå inne på Musik o Konst och tjöta med varann över en kopp bryggkaffe. Det är så sorgligt att jag knappt kan tänka på det.,,

Jag och de andra i bandet har varit stamkunder hos Lennart och Peter sedan vi flyttade ner till Malmö 1994.

Och det har ju blivit en väldig massa skivinköp sedan dess. Vi tillhör nog den stora skara av skåningar som blivit frälsta i deras fantastiska lilla butik. Många musikfans känner en stor sorg nu, så vi är i gott sällskap.

Lennart har ju sedan några år också blivit familj, då hans dotter Emma är gift med vår trummis Bengt. En finare svärfar kan man absolut inte tänka sig och på sätt o vis var han nog det till oss alla.

Det finns mig veterligen ingen som var så nyfiken på saker som han. Åtminstone inte i hans ålder. Han var lätt landets yngste 58 åring!

Det fanns alltid en ny platta eller film som han tyckte att jag bara var tvungen att ha. Alltid ett gott ord när han såg oss spela i olika konstellationer.

Jag fick i höstas också glädjen att intervjua honom för en kulturtidning på Österlen. Inte så ofta han själv blev intervjuad, men han räddade ju upp den pratstunden också. Sedan korrekturläste han min text och rättade till alla regelvidriga apostrof genitiv. Han undrade också lite varför jag envisades med att särskriva så mycket. Och det kan man ju undra....

Det är en sån oerhörd sorg och saknad att vi inte har honom kvar. För oss alla, men mest för Emma, Bengt o barnen.

Världens bäste Lennart, min vän!

Magnus Sveningsson och The Cardigans

1987 spelade The Sinners live på ett knökfullt Musik & Konst en lördag eftermiddag i oktober. Bara ett par dagar tidigare hade vår första LP "From the Heart Down" kommit ut och vi var just hemkomna från första Frankrike-turnén. Skivsamlare, garagerockare och Sinners-diggare trängdes både inne i butiken och utanför på trottoaren för att få en skymt eller åtminstone höra oss spela. Och vi var glada att Lennart och Peter ville ha dit oss - det var ju annars bara storheter som Wilmer X och Nomads som fick spela där...

Efter spelningen kom Lennart fram och öste beröm och komplimanger över oss. VI fick öl och mackor men innan vi åkte hem till Lund sa han:– Sven, du ska få min lila kavaj från 60-talet. Den passar inte mig längre men du ska bära den och föra 60-tals musiken vidare!

Sedan dess har jag använt kavajen vid speciella tillfällen eller viktiga gig med såväl The Sinners som med mitt modsband The Men. Mersey-beat och soul-romantik insytt i fodret på en något för liten treknäppt kavaj från Malmö. Lennart Perssons 60-talskavaj!

Musiken du älskade och skrev och berättade om gör liksom du avtryck in i framtiden. Men just ikväll känns kavajen tung att bära. Vila i frid, Lennart.

Sven Köhler

Saknanden av dig får mina ögon att tåras och sprutar på glasögonen! Efter 40 års vänskap är alltså detta slut, alldeles för tidigt. Jag som tänkte vi skulle sitta vid en jukebox på hemmet och spela skivor. Så jag säger bara - hoppas du träffar Elvis ...

Bengt Lander

När Alison Krauss & Robert Plant spelade på Hovet i Stockholm förra året skulle vi ha tagit en drink.

Lennart hade jag lärt känna genom arbetet han gjorde för Bibliotekstjänst och min man Damir hade många samtal med Lennart under årens lopp, som flitig konsertbesökare i Malmö, speciellt på gamla KB.

Det var alltid roligt att få entusiastiska mejl från Lennart och läsa hans passionerade texter - senast hans text i Sonic om Allen Toussaint’s The Bright Mississippi, där han beskriver producenten Joe Henry’s möte med Toussaint ”som att få audiens hos Gud”. Jag är säker på att Lennart’s audiens går bra, som den varmhjärtade person han var.

Någon drink den där majkvällen i Stockholm blev det inte, men ett sms och glada vinkningar.

RIP, Mr LP

Karin Savatovic, Musikredaktör, BTJ

Lennart vår vän!

vi kommer alltid att minnas dig som den du var. Inspirerande och glad. Var inte mer än 10 år när vi träffades på vår gård på Gamla Väster. Inte visste man då att 24 år senare skulle man laga confiterad fläsksida till dig. När du ringde och sa att du skulle komma till oss med frugan din så blev jag lycklig. Tänk att få laga mat till någon som älskar det man gör. Vi tänker på din fr vår barndomsvän Emma med sina barn och Bengt, vi vet alla hur lycklig han var när han blev Morfar. Nu ska jag sätta mig med en av dina bland CDs och sörja klart.

Vi älskar dig!

Müllern/Ericksson

Lennart Persson har lämnat oss i blygrå sorg och saknad.

Som många andra upptäckte jag honom genom fanzinet Larm på 70-talet. En anspråkslös tunn tidning i svart-vitt i enkelt utförande, men fylld med tips, artiklar och recensioner komna från hjärtat och skrivna med en passion som gav mig och andra lust och nyfikenhet till musiken.

Sedan dess har jag följt Lennarts skribentbana via Feber, Pop, Sonic, Trots Allt och dagstidningarna.

För mig var han en inspiratör och guide med all sin gedigna kunskap och kärlek till musiken.

Han kunde på ett unikt sätt placera in musiken i sitt "rätta" sammanhang och fylla en med nyfikenhet och lust att själv gå ut och leta, rota och upptäcka all bra musik.

Jag minns när han medverkade i tidningen Pop på 90-talet. Stod hans namn under en artikel eller recension luslästes denna alltid.

Man visste på förhand att man skulle få ny kunskap förmedlad med stilsäker hand och helt i avsaknad av någon besserwisser-attityd. Istället lyste hans totala kärlek och passion alltid igenom, vilket fick mig att känna tilltro och respekt för det han skrev.

Han sänkte sig aldrig ner till att bli gnällig, opåläst, negativ eller snål i sin verksamhet.

Tvärtom.

Han gick alltid rakt på känslan i den musik han skrev om. På ett för mig som läsare självklart sätt. För mig och för oss alla musikälskare var han och kommer så att förbli en rik källa till kunskap, inspiration, lust och passion livet ut.

Hans Westin, Göteborg

Trots att jag bara pratat med Lennart en gång, känns han som en vän. Har ju läst så många av hans texter, Feber-boken är helt sönderläst och hemsidan ett välbesökt bokmärke. Vid ett besök hos Musik och Konst berättade jag om min och mina söners (då 6 och 9 år gamla) kärlek till The Band, och hur sönerna med diverse hushållsföremål återskapade The Last Waltz och perfekt härmade Levons minspel och Robbies solokonster. Kanske inte helt normalt för pojkar i den åldern, sa jag, men Lennart trodde inte det var någon fara. – Så länge de inte utvecklar samma skäggväxt, är det bara sunt, log han. Besöket slutade med att jag köpte ”Canto” med Los Super Seven och Danko, Fjeld & Andersens andra album. Vem ska nu guida mig till musikhistoriens godbitar?

Mina tankar och kondoleanser till familjen

Daniel Andersson, Ystad

Man började gå till M & K runt ´77; när de nya intressanta new wave-singlarna från England (och även Sverige) alltid fanns att hitta i singelsektionen (vilket de inte gjorde på gamla Domus tvärs över gatan). Man upptäckte ju mycket annat därinne också. 60- ,70- och 80-talsrock. Gamla klassiker och nya heta, som inte fanns någon annanstans ännu (långt före Internets tid).

Man gick gymnasiet på Pildammskolan, och på lunchrasterna kunde man alltid ta en sväng bort till M & K. Ibland stod Mats Olsson där, eller någon lokal rockhjälte eller journalist, inbegripen i en esoterisk dialog med gurun Lennart, eller vapendragaren Peter. Ibland träffade man andra, likasinnade, kompisar där, och det blev lite pop-/rocksnack och en ny skiva att ta med hem, en Face eller NME i handen eller någon biljet till någon het konsert på KB eller så. Ibland spelade artister – svenska som utländska – i fönstret inne i den lilla butiken, en liten happening att beskåda.

Man blev äldre, men M & K fanns alltid nära till hands när man gjorde en runda i stan. En sommardag ´83 gick jag in - hade nyligen läst en recension om ”den nya australienska vågen” av band – och hörde lite löst med honom om detta fenomen. Han rekommenderade Hoodo Gurus ”Stoneage Romeos”, vilken lät superfräsch och hade många klockrena låtar. Det var ju klassisk högoktanig gitarrock och med ett slags ”serietidningskoncept” på omslaget. Inte direkt engelskt eller amerikanskt. Australienskt. Bra. Lite ny vinkling och fräscht sound.

Sedan spelade de på gamla ärevördiga KB 1987 och där var man ju, och Lennart med förstås. Man såg honom där många gånger; och på Fredmans, Folkfesterna och många andra tillställningar runtom i stan genom åren. Diggandes, med ett leende på läpparna.

Ett annat minne var på KB 1989 när klanen Womack – med farmor, farfar och barnbarn – fick hela stället att gunga i takt i ett skönt soulsväng. Intill ena väggen, lite i bakgrunden, stod gurun Lennart med ett stort leende klistrat över hela ansiktet och svängde med i de sköna takterna; lycklig över bra musik.

Man flyttade från Malmö runt mitten av 90-talet, men när man var på besök i gamla hemstaden uppsöktes förstås M & K. Man tog en titt i fönstret, man gick ett varv inne i butiken, hälsade, kollade skivor, etc. Business as usual.

Man läser i tidningen en varm vårdag 2009: Lennart Persson död. Inte kul, inte business as usual. Som alltid vid sådana tillfällen stannar tiden upp en stund; en bit av ens egen ungdom dör också. Malmö förlorar därmed en stor musikprofil och Sverige en av sina allra bästa musikskribenter.

En bit av själva Malmös själ försvinner också; en epok är på sätt och vis över. Men arvet lever vidare, inte minst genom alla som någon gång besökt M & K på Spångatan i Malmö; inte långt från Bo Widerbergs Kvarteret Korpen. Låt Malmö ge Lennart Persson en värdig hyllning, det förtjänar han.

Kondoleanser till familj och vänner!

Jimmy Lövgren

Mitt musicerande har inte satt några djupa spår, snarare knappt synliga, i Sveriges musiklandskap. Men att ha blivit recenserad av Lennart Persson, två gånger t.o.m. (om än med 26-års mellanrum), har dock givit mig en liten förnimmelse av hur det känns att leka med de stora grabbarna.

1976 spelade jag i gruppen Press som tillsammans med grupperna Atlas och Frispel gjorde en konsert i S:t Petri aula vilken Lennart skrev om i Arbetet. 2002 gav Lennart mig tre getingar i Expressen för min cd ”One More Time For The World Some More”. Även om Lennart hade superkoll på all gammal blues, soul, r’n’b, rock’n’roll etc. så upplevde jag att han även hade ett genuint intresse för ny musik, kanske intedet mest uppenbart kommersiella men mycket experimentellt och annorlunda hade han stora kunskaper om.

Hans Annellsson

Första gången jag träffade Lennart var tjugofem år sedan när jag hittade en gammal skiva med rhythm'n'blues i Musik & Konst. Jag minns hans glada förvåning över att en 14-åring lyssnade på musik från 50-talet. Längre fram fick jag en praktikplats i butiken (det var stort) och många bra skivtips från honom och Peter. Jag minns honom alltid som vänlig, leende och öppenhjärtig. Och med ett enormt intresse och kunskap om musik förstås.

En person man aldrig glömmer. En legend under sin egen tid.

Adam, Stockholm

Som stockholmare så var det genom The Nomads jag ”upptäckte” Lennart Persson. Han gav ut Showdown med dem på en flexi singel. Han hade en mycket bredare smak än vad jag har men det var ändå en stor glädje att läsa allt han skrev om. Dels på grund av hans kunskap och dels på grund av hans otroliga entusiasm. Det blir ett stort svart hål nu när han lämnat denna jord men nu har Lux Interior någon att snacka rock´n´roll med där uppe. Vila i frid!

Janne Falk

” - Lennnart Persson ska ha ett ex av skivan en vecka innan alla andra recensenter”, sa jag till stockholmspromotorn. ”-Lennart vem?”, undrade hon. Jag

blev chockad över att hon inte visste vem Lennart var. Sveriges främsta och mest respekterade musikrecensent såklart!

Jag har alltid gett Lennart mina sånger innan alla andra fått ta del av dem, då det varit viktigt för mig att få veta vad han tycker om materialet. Han var alltid rak och ärlig i sin kritik. Samtidigt vänlig och finkänslig i sin bedömning. Han visade mig alltid stor respekt, uppmuntrade mig och fick mig att känna mig stolt över min musik.

Tack för att du funnits. Du har betytt mycket för mig och jag saknar redan ditt pillemariska leende

All kraft till Emma och familjen

Lotta Wenglén

Vill bara i all korthet nämna att gick in i Musik o. Konst på Spångatan 1995 (tror jag det var) i syftet att sälja mitt väl vårdade exemplar av Blue Cheers "Vincebus Eruptum" (1967) i original USA-pressning.

Tänkte (som nyinflyttad rookie i Malmö), att "ja, de i butiken kanske inte alls känner till bandet". Lennart (förstod jag senare, när jag i tidningen såg ett foto på mannen bakom disken), tog dock fram skivan och så att säga utan att blinka gav han mig som en självklarhet och med ett leende en god penning för den. Ingen argumentation, inget prutande. Bara en accept och det där leendet.

Det som gjorde mig upprymd var egentligen inte penningen utan att det faktiskt fanns någon (Lennart) "därute" som bekräftade min känsla, att "Vincebus" var/är ett mästerligt, banbrytande verk i rockhistorien.

Det var en speciell känsla av konspiratorisk gemenskap, av att ha blivit förstådd på djupet.

Senare har jag nog läst hundratals skivrecensioner och artistpresentationer av Lennart Persson och efter varje läsning har jag tyckt mig mer klok än före det att jag började läsa, därtill ofta inspirerad av lyssna på den ofta för mig obekanta artisten.

Det är stort - stort.

Tack, Lennart!

Lars

Sommaren 1967 lärde jag känna Lennart och hans kompis Bo. De satt i en hotellkorridor i London och snackade med min syrra och hennes kompis. Lennart hade rutig kavaj och såg verkligen ut som en "Dedicated Follower of Fashion", men det märktes snart att det var musiken som han brann för.

Vi var och hörde John Mayall på en pub i Wood Green och nästa dag var jag i en liten skivaffär och undrade vad de hade med Mayall. De rekommenderade i stället den ojämförligt större bluesmannen Elmore James. På eftermiddagen samma dag besökte vi alla fem den stora HMV-affären på Oxford Street där jag som nybliven expert kunde tipsa Lennart om Elmore James Memorial Album på skivmärket Sue.

Ja, Elmore James var mitt skivtips till Lennart. Behöver jag säga att jag fick tusenfalt igen? Både in person och via det han har skrivit. Jag har häpnat över hans rika och uttrycksfulla språk och imponerande kunskaper. Det där lilla popsnöret på 16 år har bara växt och växt.

På en liten jazzklubb i Malmö hörde vi B B King i slutet av 60-talet. Längst fram satt Lennart med kamera i näven och när vi skrattade åt något dubbeltydigt i en låttext blev B B överraskad och gav oss alla en komplimang och sade sedan ordagrant: "Even the camera-man's groovy!"

Tyvärr var Lennart inte med mig och hörde Dylan i KB-hallen 1966, men konserten på Malmö Arena i våras skämdes inte heller för sig. Ett av många positiva minnen med Lennart.

*Christer Svensson*, Molkom

Det har hänt en väldigt tråkig sak.

Lennart Persson, världens kanske bästa musikskribent, dog i sviterna av en omotiverad cancerattack.

Det är mycket ledsamt.

Det finns dom som det här drabbar mycket hårdare än det drabbar mig; folk som kände honom bättre och levde honom närmre. Men ändå. Det väcker fortfarande tankar. Som till exempel hur vår planerade countrykväll där vi bara skulle dricka bourbon och lyssna på världens bästa låtar och sen höra Lennart prata om allt han vet om dom... Den kvällen sköt vi uppenbarligen upp alldeles för länge.

Det är så lätt att tänka att man "måste" göra någonting annat först.

Det måste man inte.

Och man borde inte heller göra det.

För nu sitter jag här och minns inte – för det finns såklart ingenting värt att minnas – vad jag gjorde istället för den där kvällen, men definitivt med många fantastiska anekdoter och iallafall minst ett trevligt minne mindre.

Det var alltid härligt att träffa Lennart. Han log så mysigt och fick en alltid att bli på så mycket bättre humör.

Jag lovade honom en David Allan Coe-samling för länge sen.

Den fick han inte.

Jag lovade honom den där Liz Anderson-samlingen jag till och med hade klar – jag har till och med omslaget jag gjorde printat i mitt datorfodral – men aldrig tog mig tid att ge honom.

Jag vet, som sagt, det finns de som har så mycket mer att sörja på grund av det här.

Men jag blir uppgiven.

Hur prioriterar jag?

Man kan rationellt förklara varför jag istället trälat med att försöka göra en trycksak som ingen annan än jag verkar bry mig om perfekt.

Men borde jag inte spelat bowling med Lennart istället iallafall en av de där kvällarna?

Jo.

Det borde jag.

Verkligen.

Många av de där kvällarna!

Fan vad tråkigt det här är!

Jag erkänner att jag underskattade Lennart rätt länge.

Tills jag läste hans Feber 2: Sånger om kärlek.

Sedan dess har jag älskat honom. Beundrat honom. Törstat efter mer. Och mer har han gett mig.

Hans senaste bok, Sånger om sex, Gud och ond bråd död har jag förvisso inte läst klart än.

Men efter att ha hört honom prata om musiken, liven, känslorna irl har texterna i böckerna tappat lite av sin auktoritet.

Det var mycket bättre att höra allt det där direkt från källan.

Nu är böckerna och tidningarna, och såklart hans www.lennartpersson.se, tyvärr det enda sättet att suga åt sig allt han hade att berätta.

Sorgligt.

Men de är fortfarande fantastiska och alla som inte har läst dom... Gör det!

Så kanske ni förstår.

Johan Kimrin