Varför är ni så bittra?

Erica Falck äter dumlekolor, skriver biografier och drömmer om att få Augustpriset. Sådär i förbifarten löser hon en och annan mordgåta också. Falck är hjältinnan i Camilla Läckbergs bästsäljande deckare och i den femte boken, ”Tyskungen”, börjar den fiktiva författaren längta efter erkännande i form av ett prestigefullt litterärt pris. ”Tyskungen” kom samma år som Nicke Lilltroll-kriget rasade mellan deckardrottningarna och en handfull äldre manliga författare. Björn Ranelid snackade skit om Liza Marklund, Ernst Brunner hävde ur sig att ”kvinnliga deckarförfattare är som skarvar som skitar ner”. Argast av alla var Leif GW Persson – det var han som sade att ”Läckberg skriver som Nicke Lilltroll pratar”.

Läckbergs böcker säljs i enorma upplagor och hon har blivit belönad med ”Folkets litteraturpris”. Något annat litterärt erkännande har hon inte fått – tvärtom används hennes böcker ofta som exempel på dålig litteratur. Man skulle ju kunna tänka sig att Läckberg är nöjd med miljonerna och folkets kärlek, men nej: Visst går det att spåra i alla fall lite bitterhet i den där drömmen Läckberg låter Erica Falck bli språkrör för.

Riktigt bitter, faktiskt så bitter att det nästan svider i ögonen när man läser, är Stella Friberg, huvudperson i Kajsa Ingemarssons senaste bok ”Bara vanligt vatten” (Norstedts). Stella Friberg är bestsellerförfattare och har enligt baksidestexten ”allt en kvinna kan drömma om” utom, just det, kultursidornas gunst.

Stella Fribergs böcker har gjort henne till mångmiljonär, översatts till tjugosju språk och är på väg att filmas i Hollywood (med Keira Knightley i huvudrollen!).

Trots dessa framgångar är Friberg sur och missnöjd. Hon hatar sina kritikerhyllade författarkollegor, i synnerhet den minimalistiska poeten Nadia Kaszymka, Hans Jörgen Wittelman som får lyriska tvåsidiga recensioner och sysslar med formexperiment samt den Augustnominerade Håkan Claesson.

Kaszymka, Wittelman och Claesson ligger på samma förlag som Friberg men är inte i närheten av att sälja de mängder hon säljer. Fribergs hånade men bästsäljande böcker är i själva verket förutsättningen för att förlaget ska ha råd att ge ut exempelvis Kaszymkas minimalism som säljer i några hundra exemplar. I Stella Fribergs huvud gnager frågan: Varför avskyr kultureliten henne? Är det för att hon är framgångsrik? För att hon har folkets kärlek? Eller kanske för att hon är kvinna? Intressant nog funderar hon inte en sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.

Jag kan inte låta bli att fundera över var all denna bitterhet kommer ifrån. Bitterhet betraktas av en del filosofer, exempelvis Lynne McFall och Anne C Minas, som en berättigad och sund känsla i relation till en kränkning. McFall beskriver bitterhet som en berättigad reaktion då viktiga och rimliga förhoppningar går om intet. Många är de författare som drömmer om Augustpris och goda recensioner, men frågan är om en författare som Stella Friberg har rimliga skäl att hoppas på dylikt.

Frågan är också varför de författare som lyckas bli miljonärer på sina folkkära alster inte är nöjda med det. Att skriva så att hundratusentals människor förstår och uppskattar det är sannerligen inte lätt. Det är ett hantverk som få behärskar – varför inte nöja sig med att vara bra, bland de bästa, på det? Varför är det så viktigt att få en liten grupps – kulturelitens – gillande när betydligt fler människor gillar det man producerar?

En hyfsat vanlig uppfattning, företrädd av exempelvis A J Ayer, är att alla värdeomdömen, också estetiska, bara ger uttryck för subjektiva responser. Vad är det som säger att Axess-redaktören Johan Lundbergs (eller, helt obegripligt, Leif GW Perssons) subjektiva respons är sannare, eller viktigare, än läsarens lika subjektiva respons? Bestsellerförfattarna borde väl glädjas åt folkets kärlek mer än de retar sig på kritikernas likgiltighet och avundas andra författares fina recen­sioner i fina tidningar. Är inte bestsellerförfattarnas längtan efter kulturell bekräftelse i själva verket uttryck för ett förakt för de egna läsarna?

Filosofen R G Collingwood skiljer mellan god underhållning och god konst: God underhållning kännetecknas av att den skänker snabb tillfredställelse i det sammanhang den är skapad för, som Läckbergs och Ingemarssons böcker. Collingwoods definition av god konst innefattar bland annat idén om att det krävs större ansträngning för att tillgodogöra sig dess kvaliteter. Många kan uppskatta deckare men få Cartarescu. För att förstå god litteratur krävs alltså kunskap, bildning och erfarenhet av annan god litteratur.

Det som retar upp både folk och fä är att uppfattningar som Collingwoods är elitistiska och avfärdar tämligen mycket som lättviktig underhållning. Förra året rasade flera kulturdebatter som tangerade temat – det var högt och lågt och kulturkonservatism kontra kulturradikalism. Intressant nog, med tanke på att kulturskribenter faktiskt förtjänar sitt levebröd på att fälla estetiska omdömen, sällade sig en stor skara till Eva Jansson-­lägret. En kort sammanfattning av Läckberg-kramarnas idé om estetik är ungefär att allt är subjektivt och att det inte finns några objektiva värden. Det är lite som med Systembolaget: man strävar helt enkelt efter att avskaffa sig själv.

I Hugo A Meynells definition av god konst ingår också verkets förmåga att skänka tillfredställelse, med tillägget att denna tillfredställelse bör bidra till utövande och utvidgning av medvetandet. Det är möjligt att jag inte ansträngt mig tillräckligt mycket, men Kajsa Ingemarssons nya bok lämnar mig uttråkad och oberörd. Det var länge sedan jag läste något så förutsägbart (kvinnan som har allt men ändå är olycklig och missnöjd möter mannen av folket som hon först avskyr men sen, ja ni fattar).

För att uppleva den tillfredställelse som Meynell talar om av Ingemarssons färska bok krävs, precis som Stella Friberg i boken uttrycker det, ”fantasilöshet som ett konstant tillstånd”.

Ann Heberlein, doktor i etik