Dinosaurien är död

Sjuksköterskorna Eva-Lena Bengtsson och Marjaneh Peyman på Malmös akutintag hör ibland patienterna säga att ”det här är ju värre än Cityakuten”. Det är när personalen drar britsar i korridorerna och springer fram och tillbaka i takt med larmen och signalerna.

Kanske är det inte så mycket mer än färgen på rockarna och avsaknaden av en George Clooney som skiljer Eva-Lenas och Marjanehs arbetsplats från County General Hospital i Chicago, där "Cityakuten" utspelar sig?

Malmös akutintag är ett av de stökigaste i landet. Knivskador, skottskador och mycket misshandel. Innan jag går hit ser jag sköterskan Carol ta hand om ett misshandlat barn i ett avsnitt av "Cityakuten" säsong 1. När jag sitter i väntrummet kliver det in två resliga poliser, som på beställning. En stilfull inramning till sjukhusdramatiken i Sveriges Chicago.

Kanske är det inte så konstigt att både patienterna och jag drar paralleller till populärkulturen?

Redan 1962 startades den ännu pågående day time-såpan om sjukhuset General Hospital som underhållning för de amerikanska hemmafruarna. 1994 startade "Cityakuten", och sjukhuset ersatte därmed 1980-talets mer glamourösa spelplatser – Falcon Crest och Ewing Oil.

Sedan dess har antalet tv-sjukhus förökat sig. Anledningen, enligt Olof Hedling, universitetslektor i filmvetenskap i Lund, är att sjukhus fungerar ungefär som den stora amerikanska romanen:

– Det är en plats där man kan sammanföra ett brett spektrum av sociala typer och olika grupperingar – för att attrahera ett brett spektrum av tittare. Läkare, städerskor, patienter.

Ett sjukhus är en bred social bas för en serie. Det bäddar för en bred tittarbas. Läkare är en åtrådd yrkesgrupp. Det är ingen tillfällighet att "Skärgårdsdoktorn" blev en framgång i Sverige.

Måndagen den 15 juni är det svenskarnas tur att för sista gången stänga dörren till ambulansintaget i Chicago. Då har serien sänts i 331 avsnitt. I 15 år. Två år mer än ”Dallas”. Fem mer än ”Beverly Hills” och ”Vänner”. Sju mer än ”Seinfeld”. Även om det inte bara är Eva-Lena Bengtsson och Marjaneh Peyman på UMAS-akuten som tycker att serien gått på tomgång på slutet – och att kvalitén var som högst innan George Clooney hoppade av 1999, då hans filmkarriär tog fart.

Olof Hedling pratar om "Cityakuten" som slutet på en era i amerikansk tv-historia. Den sista stora dinosauriens död.

– Den här typen av ändlösa serier görs inte längre. Det är svårare i dag att skapa den sortens midsommarbrasa – ett tv-program som alla samlas kring. Vi har sett en förskjutning mot kortare serier som "Sopranos", som fortfarande var väldigt framgångsrika när de slutade. Man vill behålla en konstnärlig prestige även på slutet.

– "Cityakuten" var påkostad prime time soap som sändes varje torsdagskväll klockan 21, bästa sändningstid. Den producerades av NBC, ett av USA:s fem stora marksända tv-bolag, som bland annat gjort "Vänner". Det är inte lika mycket pengar i de serierna för NBC längre. De stora produktionerna har gått över till kabelkanaler som HBO, som gjort till exempel "Sex and the City".

– Det är inte konstigt att "Cityakuten" ska ersättas i tablån av Jay Lenos talkshow. Underhållningsprogram är ett framgångsrikt koncept. De är billigare att producera även om den här typen av programledare kan kräva kolossalt höga löner efter några år i gamet.

En av efterföljarna till dramaserien är den verklighetsbaserade såpan, en genre som startade när det var författarstrejk i Hollywood. En av de första yrkessåporna i Sverige var TV3:s "Sjukhuset", som startade 2007 och utspelar sig på akuten på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Varför just ett sjukhus? Enligt Anders Knave, programchef på TV3, handlar det om samma mekanismer som gav "Cityakuten" sin dragningskraft:

– När vi skapade "Sjukhuset" ville vi hitta en miljö i Sverige där alla svenskar kunde känna igen sig. Det är tacksamt i den typen av yrkessåpa. Finlandsfärjan är en annan plats vi har lätt att identifiera oss med.

– Ett sjukhus är optimalt när det ska hända mycket under två timmars programtid i veckan. Alla sjukhusserier – oavsett om det är en amerikansk eller svensk lyfter fram och tar sats i dramatiken. Den totala glädjen över ett positivt besked – eller den stora sorgen. Dessa känslor finns hela tiden på ett sjukhus och kan bygga upp en bra story.

– Sedan tycker jag att framförallt verklighetsserierna visar att det finns duktiga människor i dessa yrken. De sliter som djur. Det finns en attraktion i att se personalen prestera – det ger en återkoppling till medborgarna som ser att skattemedel används till något bra. Det är en form av samhällsbevakning. Den som vill kan titta in och se hur det funkar och bilda sig en uppfattning om den svenska sjukvården.

"Sjukhuset" är enligt Anders Knave en mellandyr reality-produktion. Att göra svenska dramaserier kostar mycket mer – då ska man betala manusförfattare, skådisar och regissörer. "Sjukhuset" har sänts i fyra säsonger och fått efterföljare som "Livräddarna", "Barnmorskorna" och "På liv och död", en verklighetsserie om organdonation som SVT började sända i våras.

"Sjukhuset" tar paus men serien är så populär att den förmodligen kommer tillbaka 2010.

Tv-sjukhusen har alltså en säker plats i våra vardagsrum. Men vilken förankring har de i verkligheten? Jag ringer Elisabeth Dahlborg Lyckhage, som undervisar i kultur och genus på sjuksköterskeutbildningen i Borås och som skrivit en avhandling om vården i tv-serier, där hon tog avstamp bland annat i "Cityakuten".

– "Cityakuten" är ganska oskyldig på sitt sätt, med sin dramatik och sina kärlekshistorier. Det som inte är oskyldigt är att den visar stereotypa bilder av sjukhuspersonalen. Det är väldigt mycket kvinnor som är sjuksköterskor och få män. Sjuksköterskorna är brickor i spelet. Medan läkarna är hjältar och jobbar nära patienterna.

– De serier som kommit efter "Cityakuten" är grövre. "Grey’s Anatomy" är riktigt vidrig. Sexistisk. Jämfört med den är "Cityakuten" snäll. "Scrubs" är rolig, den är skruvad och driver med stereotyperna.

Vad tycker du om efterföljarna, yrkessåporna, som "Sjukhuset" i TV3?

– Yrkessåporna visar en mer realistisk bild av yrkena än dramaserierna. Men för att locka publik anspelar man på dramatiken och det är läkarnas arbete som huvudsakligen är det viktiga.

– "Cityakuten" tål att repriseras år ut och år in. Den är skickligt gjord, ganska autentisk, håller ett högt tempo och har många parallella intriger. Yrkessåporna – det finns ingen fiktion i dem. Ingen cliffhanger, ingen spänning som byggs upp.

Lockar tv-glamouren fler studenter till yrkena?

– Ingen av de 80 studerande jag talade med hade sökt på grund av tv-serier. Däremot tror jag att yngre tittare har den bild av sjukhus som visas i serierna. Och till viss del också patienterna.

Vilken bild förmedlar populärkulturen av verkligheten?

– I tv-genren handlar det om dramatik, liv, död och kärlek. Då blir akuten den självklara spelplatsen. Men den mesta vården bedrivs inte inom akutsjukvården. Den sker på vårdcentraler, i äldreboenden och i hemmen.

– Det finns en romantik kring yrket: sjukhuspersonal räddar liv, gör skillnad, gör en insats i samhället. Det finns många bilder i de här serierna; den effektiva dramatiken, men också en dröm om att rädda världen. Men jag tror att det är bra med yrkessåporna; de som tittar på dem får en mer realistisk bild. Och sjukvårdsyrkena uppvärderas.

Tillbaka i Malmö. Jag frågar Marjaneh Peyman och Eva-Lena Bengtsson om TV3:s "Sjukhuset". Jo, den är intressant. Mer realistisk men inte lika underhållande som "Cityakuten".

– I USA är det tuffare än i Sverige. Men de särskilda akutläkare de har där är något som långsamt håller på att utvecklas här också.

Det är lätt att hitta klipp från "Cityakutens" sista säsong på Youtube. Man kan tjuvkika på hur skådespelarna från de tidiga avsnitten kommer tillbaka. Och hur doktor Carter får sista ordet, den söte AT-läkaren som hunnit bli både medelålders och den mest hängivne av dem alla. En scen som lockar fram nostalgitårar hos vem som helst.

Akuten i Malmö, där verklighetens livsdramer utspelas, har röda fartränder längs korridorväggarna. Och en del saker är faktiskt precis som på tv. Spänningen. Personalen (fast utan George Clooney, som sagt). Varken Eva-Lena Bengtsson eller Marjaneh Peyman skulle vilja byta jobb.

– Man måste vara skärpt och kunna ställa om snabbt. Det kan svänga och hastigt komma larm och mycket att göra. Tjusningen är att man aldrig vet vad som ska hända.