Reklam eller konst?

Designutställningar kan ofta likna reklam. Nyttiga artefakter har ju inte på samma sätt som självständiga konstverk ett kommenterande egenvärde. Ställ ut en bil, en diskborste och några koppar – och det är inte självklart att de berättar en historia. För att det ska ske måste föremålen skrivas in i någon form av kontext.

Det kan handla om en viss formgivare och hans/hennes arbeten. Om rena nyhetsvärdet eller om en specifik tendens, epok, motiv eller material – som alla kan ge koppen eller bilen intressant mening. Men om kontexten enbart utgörs av ett producerande företag är risken stor för att showen blir reklam. Speciellt om det presenterade företaget själv betalar notan.

Ändå tror jag ett tag att Staffan Bengtsson, curator för ”Ikea på Liljevalchs”, ska klara balansgången. Han har ju en bakgrund som k-spanare. Innan han blev chefredaktör för tidskriften Form och programledare i tv för ”Bästa formen” så uppfann han tillsammans med kollegan Göran Willis företeelsen k-spaning. På gamla moppar eller i en begagnad Saab – så verkade det i alla fall – körde de runt landet och avtäckte bortglömda pärlor. Heroiska, nu nerlagda bensinmackar och Ica-butiker, ännu dödsföraktande 1950-talsfik pekades träffsäkert ut som nostalgisk kultur.

Så ser Bengtsson uppenbarligen också Ikea. En mysig, bjärt brunmurrighet vilar över konsthallen Liljevalchs annars så nobla salar i huvudstaden. En doft av antiestetiskt 1970-tal. Det är de ickesnobbiga, rentav fula och generöst tillåtande retroaspekterna av världsföretaget från Älmhult som lyfts fram, vilket förstås är genialt. För vem kan ogilla äkta folklighet.

Men hur trovärdig hemtrevligheten än är – och det är den – så räcker den inte för att mota tillbaka reklamspöket. För i Kamprads imperium har tiden inte stått still. Ikea, som bidragit med tre miljoner kronor till utställningen, är ett av världens mest framgångsrika företag, vars omsättning räknas i hundratals miljarder. Det märks också när Bengtsson & Co i utställningskatalogen överger det kärleksfulla retrotilltalet för koncisa bakgrundsfakta. Rubrikerna låter som slogans: ”Fenomenet Ikea”, ”Ett möbelhus för alla”, ”En demokratisk angelägenhet”. En tvetydighet som spiller över på texterna – även om de skrivits av godkända akademiker. Eller just därför.

Det är sorgligt och pinsamt. Dels därför att det över lag behövs bättre rågång mellan design och reklam om formgenrerna någonsin ska återfå trovärdigheten i Sverige. Dels därför att naiviteten är så skärande. Tre miljoner är i reklamsammanhang småpengar. De räcker till någon veckas helsidesannonsering med rikstäckning. På Liljevalchs får Ikea två och en halv månaders exponering i en ansedd, mediabevakad konsthall. Knappast ”sponsring”. Snarare en av skattebetalarna kraftigt subventionerad kampanj.