Ahmadinejadmania

Aldrig har jag känt mig på samma gång så smickrad och förolämpad som under resan i Marocko för två år sedan, mitt under Bushismens sista dödsryckningar och vettlösa men likväl långt framskridna planer på en fullskalig invasion av Iran. Undantagslöst hälsades min iranska härkomst med ett entusiastiskt rop: ”Ahmadinejad!” Oavsett om det rörde sig om nasare på torget i Marrakech, eller högt uppsatta tjänstemän i Casablanca, så ansågs Ahmadinejad vara lika respekterad och känd som Martin Luther King.

En ung man berättade entusiastiskt att hans far minsann hade alla kassettband som Irans förre andlige ledare ayatolla Khomeiny spelat in under sin exil och en hårfrisör ville diskutera Irans förre president ayatolla Rafsanjanis tankar om ekonomi och politik. Som sekulär exiliranier var jag måttligt road, men samtidigt var det intressant att höra dessa – oförtjänta – hyllningar mitt under den fientliga stämning som rådde i väst efter publiceringen av Muhammedkarikatyrerna, vilket krönte den onyanserade rapporteringen om mitt forna hemland med en sällan skådad islambashing.

Förvisso finns folkligt stöd för regimskifte, men någon inblandning från väst betackar man sig för. Att protesterna efter valet beskrivs som en begynnande revolution att likna med händelserna 1979 visar bara hur optimistiska, eurocentriska och okunniga vissa debattörer är om det komplicerade landet i öst. Iran hyser ett stort antal etniska grupper bland sina drygt 70 miljoner invånare, cirka 45 olika språk talas i landet, och skillnaderna mellan de unga, IT-burna teheraniterna i sina tillbakadragna slöjor och Nikeskor och den traditionella landsbygdsbefolkningen är uppenbarligen ofattbara för en västerländsk debattör.

Att skapa demokrati med våld utifrån har provats i andra länder med ödesdigra konsekvenser, senast Irak. Det finns mer än en undersökning som visar att många irakier skulle föredra stabiliteten under tyrannen Saddam framför laglösheten under den nuvarande dysfunktionella regimen.

Obama-administrationen har också markerat ett försiktigt skifte när det gäller USA:s Iranpolitik – USA och Iran har inte haft diplomatiska relationer sedan gisslandramat på amerikanska ambassaden i Teheran 1979. Samtidigt som USA arbetat för att bygga en bred internationell koalition när det gäller Irans atomenergiprogram, vill man sträcka ut en hand och skapa utrymme för dialog, något som markerades tydligt av Obamas tal på det iranska nyåret där han uttryckte sin intention att inleda en ”villkorslös dialog”.

Det ledde till kraftiga reaktioner från Israel som förklarade att man i så fall var beredda att agera på egen hand mot Irans nukleära anläggningar. Konsekvenserna av en sådan handling skulle vara fruktansvärda för hela regionen.

Om väst verkligen vill arbeta för en fredlig framtid för sig själv och Iran, borde man kanske vara mer försiktig i sina rop efter omvälvning och revolution utan att samtidigt idka en stringent självkritik.