Medievärlden blir allt mer tecknad

Filip och Fredrik romandebuterar i höst. Allt annat hade varit otidsenligt.

Förr kunde man skriva böcker i förhoppning om att bli känd. I dag blir man justitieminister för att få skriva kriminalromaner. Ett redan välutvecklat kändisskap blir i allt högre utsträckning ett både nödvändigt och tillräcklig villkor för ett författarskap.

I den nyss anlända branschkatalogen över höstsäsongens svenska bokutgivning har teveunderhållningens Knoll och Tott sällskap av förstagångsdiktare som Carin Hjulström, känd från tv, och Sofi Fahrman, känd från omslagen till Aftonbladet-bilagan Sofis Mode.

Andra celebra författare i höst är Carolina Gynning, Michael Nyqvist, Bosse Bildoktorn, Ernst Kirschsteiger, Mia Skäringer, Jenny Berggren från Ace of Base, Kisthi Tomita från Idol-juryn, Andreas Carlsson från ännu en Idol-jury, Plura Jonsson, Glenn Strömberg, Norrmalmstorgsrånaren Janne Olsson samt ytterligare en i Thailand bosatt svensk före detta förbrytare som dock önskar vara anonym och därför skriver in sig i litteraturhistorien under pseudonymen ”David Larsson”.

TV-studions betydelse för samtidslitteraturen kan inte överskattas, inser man. Det är där man kan erövra de erfarenheter som krävs för att ens vittra verk ska bli något annat än en blodlös stipendieansökan tryckt i tusen exemplar varav de flesta kommer att makuleras utan att passera bokhandeln.

I TV-industrin lär man sig vikten av att vara ett tydligt varumärke. Allt börjar och slutar med programledarna, de leende logotyperna. Tittaren som zappar från kanal till kanal ska så snart han får syn på Ann Lundberg känna att nu har han kommit hem till trevligheten.

I en myllrande och mullrande medievärld krävs en allt högre igenkänningsfaktor. Varumärket måste bevaras entydigt och konturskarpt. Den optimala kändisen är som en figur från en tecknad serie – hon ska vara identisk med en enda egenskap (eller möjligen två, ”nu vill jag visa andra sidor av mig själv”) och en enda aktivitet/passion (eller möjligen två, ”det visste ni inte om X”). Zeke Varg jagar de tre små grisarna. Janne Josefsson granskar makthavare.

TV-världens järnhårda marknadslagar omfattar sedan länge också politiken och kulturlivet. Det är Alf Svensson och inte Ella Bohlin som reser till Bryssel. Det är Alexander Schulman och inte Henrik B Nilsson som ligger på tidskriften Svensk Bokhandels försäljningslista. Man skulle kunna tala om en ”cartoonifiering” av den svenska offentligheten. Att vara eller uppfattas som en seriefigur blir allt viktigare också i politiken, konsten, journalistiken och litteraturen. Man ska vara en Kalle Anka (alltid arg), en kusin Knase (alltid härligt bisarr), en Musse Pigg (ivrig och smart) en Skalman (cool och smart), eller en Bamse (hårig och rättrådig)

I ett kulturklimat som ibland anklagas för att vara infantiliserat och ungdomsfixerat är det märkligt nog framförallt äldre herrar som lyckats göra sig, eller gjorts, till seriefigurer – det vill säga blivit varumärken som helt eller delvis frigjort sig från de branschsegment där de en gång etablerades: Göran Persson, Plura, Magnus Uggla, Leif GW Persson, Knut Knutsson, Björn Ranelid, Ernst Billgren, Göran Greider…

Vilka är de kvinnliga motsvarigheterna? Gudrun Schyman? Linda Skugge? Tiina Rosenberg?

Möjligen. Men av skäl jag inte riktigt kan sätta fingret på tycks serie-Sverige huvudsakligen vara befolkat av grånande män.

Förmodligen har det något med trygghet att göra. Den tecknade serien är ett trygghetsmedium, byggt på fasta karaktärer, förutsägbarhet och eviga upprepningar.

Detsamma gäller kriminalromanen. Den är till sin natur seriell. Man köper den därför att man redan läst den. Dess absurt starka ställning på den svenska bokmarknaden är ett av de tydligaste uttrycken för cartoonifieringen av kulturen.

När och varför upphörde Sverige att vara nyfiket?

Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen