Storyn som har allt

Långt ut på Long Island, en tre timmar lång tågresa öster om New York, vecklar den lilla lyxorten East Hampton ut sig som en solfjäder.

Här är husen stora som skotska slott, tomterna som fullskaliga 18-hålsgolfbanor och livet tycks uteslutande kretsa kring hur man ska fördriva den eviga fritiden.

Det är lätt att förstå att det här blev ett stort ramaskri 1972 när tidningen National Enquirer lät publicera en artikel om en mor och hennes vuxna dotter, och det mest bohemiska av bohemliv som de levde i den lokala och alltmer förfallna familjeegendomen Grey Gardens.

Den stora trädgården hade vuxit igen, två katter hade blivit till trettio, tvättbjörnar flyttade in.

Inte blev ramaskriet heller mindre av att de båda överklassdamerna – Edith Ewing Bouvier (Big Edie) och Edith Bouvier Beale (Little Edie) – var nära släkt med Jacqueline Kennedy Onassis och tidigare hade tillhört New Yorks gräddfil på Upper East Side.

När dokumentärfilmarbröderna Albert och David Maysles läste artiklarna om huset och de båda blåblodiga damerna såg de, till skillnad från de flesta andra, bortom det skandalösa. De fascinerades i stället av kvinnornas starka och varma, om än något tossiga, förhållande till varandra och hur de skurit av alla band till samhället och tycktes leva i total kreativ frihet.

De bestämde sig för att dokumentera det hela, och 1975 hade så deras ”Grey Gardens” premiär.

I filmen följer kameran Little Edie runt i huset, i trädgården och på stranden medan hennes mamma mest är sängliggande.

Little Edie älskades snabbt av alla som såg filmen – för sitt ovanliga amerikanska uttal, för hur fritt och öppenhjärtigt hon talade om åldrande, familjerelationer, mode, icke-anpassning, kreativitet och det amerikanska klassamhället. Samt för hur glatt hon visade upp nya danser, någon av dagens klädkreationer eller bara sjöng en evergreen med sin mamma vid sängkanten.

Det var lite som om hon framför kameran uppträdde och underhöll som om hon inte förstått att hon var med i en dokumentär och inte en spelfilm. Hon, som tidigare fajtats med näbbar och klor för att slå igenom som sång- och dansstjärna på Manhattan, fick nu vid femtiosju års ålder till sist det kändisskap hon alltid drömt om.

Det här ledde till att hon strax efter filmen fick uppträda med en hemmasnickrad cabaret i Greenwich Village, som Andy Warhol inte missade en endaste show av.

Det är främst Mayslesbrödernas varsamhet och hur de fick de forna överklassdamerna att framstå som självklara stjärnor som Svenska Dagbladets filmskribent Hynek Pallas tycker bäst om med filmen.
– De hade hur lätt som helst bara kunnat göra en freakshow av det, menar han.

Tycker du att det finns någonting liknande ”Grey Gardens” i filmhistorien?
– Nej, och det är därför det är så fascinerande. Mor och dotter-relationer hör inte till vanligheterna att filmatisera. Och de här kreativa kvinnorna som går sin helt egen väg och gör upp med förväntade societetsnormer, det är bara så starkt, säger Hynek Pallas.
– Sedan att det är på riktigt, i det här huset, i det här kråkslottet, och att de går in där utan att just få dem att framstå som freaks. Det är inte så konstigt att det inte ens finns fiktion som kan jämföra sig med det. För folk kan inte föreställa sig sådana saker utan att det blir Thelma och Louise av alltihop. Jag tycker att det här är unikt. Det är en story som har allt.

Hynek Pallas berättar om sin stora förvåning över att det finns så otroligt många tidningsartiklar om ”Grey Gardens” – men att han aldrig stött på någon filmakademisk text om fenomenet.
– Men, fortsätter Pallas, jag vet att det finns en hel del skrivet inom modevetenskapen.

Det finns tusen skäl till varför ”Grey Gardens” blev modevärldens favorithistoria. Ett av de främsta – och mest uppenbart synliga – är Little Edies alltid lika fantasifyllda kreationer.

Det är svårt att hitta en endaste respektabel modetidning som inte har gjort en modespecial med båda fötterna doppade i ”Grey Gardens” och med fokus på de huvuddukar och scarfar som Little Edie alltid bar efter att hon redan som artonåring drabbats av håravfallssjukdomen alopecia.

Madelaine Levy, som är chefredaktör för svenska modemagasinet Bon och som själv för tre år sedan lät publicera en femton sidor lång modestory baserad på sjuttiotalsdokumentären, tycker att all publicitet varit berättigad:
– ”Grey Gardens” är vare sig överskattad eller uttjatad, säger hon. Det är ju en fantastisk modefilm. Det den gör är att den tar en viss typiskt bohemisk excentrism, som är en estetik och en livsstil, till sin absoluta spets. Förbi gränsen för galenskap.
– Däremot har det alltid förvånat mig att filmen fått så pass stort genomslag i den kommersiella modevärlden och nu även i Hollywood. Den är ju långsam och underlig. Särskilt underligt är det att svenskar skulle gilla filmen. Svenska hem är ju så långt från bric-à-brac och galen mormors vind-estetik med hundratals katter och sneda möbler man kan komma. Det är ju en ganska svår, väldigt arty film utan manus eller lyckligt slut eller ens någon början eller några nycklar till det förgångna.

Det var just det här, alla obesvarade frågor om de båda societetskvinnornas bakgrund och varför de återförenades i det här huset, som tv-filmens regissör Michael Sucsy sade sig vilja berätta när han tjatade på det amerikanska tv-bolaget HBO om att få filmatisera storyn. För hur fin dokumentärfilmen från 1975 än är så saknade den ett par pusselbitar för att man skulle kunna se hela motivet.

HBO sade till sist ja till Sucsys idé – och Jessica Lange och Drew Barrymore blev tilldelade huvudrollerna som Big respektive Little Edie.
– Originalet är ju mer av en karaktärsstudie än en dokumentärfilm, säger Michael Sucsy när jag når honom ute på en morgonpromenad i hemstaden Los Angeles.
– Det märks att Albert Maysles hade studerat psykologi innan han blev dokumentärfilmare.

Vad tycker du är det mest fascinerande med storyn?
– Det är verkligen en historia som har allt. Det är människor som förlorar allt de äger, en mor och dotter som lever så nära varandra som man någonsin kan. Jag vet att filmen kan ses som deppig men jag finner den bara inspirerande. Kanske främst för att Little Edie, trots att hon är närmare sextio, aldrig ger upp sin stora dröm om att vara ett namn i New Yorks showbusiness.

Det talas ofta om hur ”excentriska” de båda kvinnorna var när de i själva verket kan ses som skvatt galna. Har du, i din research för filmen, kommit över några sjukdomsdiagnoser?
– Det brukar sägas att skillnaden mellan det excentriska och det galna har med pengar och klass att göra. Rika människor är excentriska medan fattiga är galna. Det gör det här lite svårt eftersom de var rika men slutade som utfattiga. Mamman hade säkert en narcissistisk störning utöver det vanliga. Men jag tror inte, till skillnad från många andra, att Little Edie led av schizofreni. Mycket av det hon gör i filmen och som kan tyckas märkligt har sina förklaringar.
– Ta bara det här med att hon ofta viskar till kameran. Jag, Drew och Jessica åkte och sov över i huset ett par gånger för att repetera och suga in atmosfären. Och det spelar ingen roll i vilket av de tjugotvå rummen du är. Det är så lyhört att du hör allt som försiggår i huset. Så Little Edie ville helt enkelt inte att hennes mamma skulle höra allt hon sa och viskade därför framför kameran.

Det var först tänkt att din film skulle komma ut 2005, till trettioårsjubileet av bröderna Maysles dokumentärfilm. Kan du i dag känna viss glädje över förseningen och att filmen och dess omvända klassresa blir än mer aktuell nu när den kommer ut mitt i den ekonomiska krisen?
– Mm, det är en perfekt ursäkt för att den är fyra år försenad. För filmen kan verkligen visa hur du håller andan uppe och blickar framåt trots att du gått från överflöd till bankrutt. Den kan ses lite som ”Grinchen som stal julen”. Han stjäl ju alla juldekorationer och julklappar – och då måste familjen i stället se bortom allt det glättiga för att förstå vad julen egentligen handlar om: att samlas med sina nära och kära. Med sin familj och sina släktingar.

På tal om släktingar. Hur betydelsefullt tror du att de grå damernas släktskap till Jackie Kennedy Onassis är för storyns kultförklaring?
– Det var Jackie O som fick biopubliken att sätta sig i stolarna. Men det är Little Edie som har fått den att sitta kvar till i dag.