Drömmen om femtiotalet

Enviken ligger i skogen vid riksväg 50, tre mil nordöst om Falun. Byn med sexhundra invånare är en by som andra i avfolkningens Dalarna. Här finns mack, pensionat, pizzeria, sågverk och ett fik.

Man susar lätt förbi. Men inte om man bryr sig det minsta om rockabilly. Då har man googlat sig fram till att Enviken är Sveriges centralort för musikgenren.

Om man passerar macken, fiket och pensionatet kan man ha tur och ramla på Little Andrew and the Rhythm Boys. Envikens senaste stjärnskott, kanske även byns sista rockabillyhopp: fem killar mellan 15 och 18 som står i ett pojkrum och repar inför en hembygdsgårdsspelning.

Redan i hallen tar Robin Adeström (”Rockin’ Robin”) fram kirurgtejpen och virar in högerhandens pek- och långfinger.
– Så att jag inte blir skinnflådd.

Han är basist, och ska nu ta klivet från elbas till kontrabasen. Stålsträngarna kommer med tiden att göra hans oförstörda tonårsfingrar härdade – men först väntar blodblåsor.

På trummor: Fred Norling (”Björkbodas största skinnplågare”). Saxofon och akustisk gitarr: Tobias Knutes (”Kalven”). Sång och gitarr: Viktor Vikström (”Lill-Ryno”).

Och så ”Little Andrew” själv, Andreas Östlund. Sångaren som också skriver de flesta låtarna, killen med rösten som låter som om den var från tiden när vi kallade USA för Amerika och drömmarna och framtidstron varje dag vann över cynismen.
– Cause she can rock, all night long, she’ll make my heart go round ...

Han sjunger om en tjej med långt svart hår och rosenröda läppar. Andra texter handlar om att ta en tur med bilen, det är rockin’ and rollin’ och party all night long. Tänk Buddy Holly, tygblommor i håret, en skjorta hårt knuten under bysten. Och bulliga, skumpiga och välvaxade bilar.

Man undrar ju. Vad är det som får ett gäng killar som ännu inte tagit körkort att 2009 köpa finbyxor på Dressmann, stryka in håret med fett och försöka efterlikna en genre som kom till innan deras egna föräldrar var födda?
– Vi är ju från Enviken, säger Robin.
– Och våra farsor har hållit på med musik.

Andreas, sångaren och den som skriver de flesta låtarna, harklar sig.
– Jag är född i en bil. Jag var på raggar- och cruisingträffar från det att jag var ett år. Jag satt väl där i en barnstol i plåtcabben.

Alla skrattar. Robin tar upp tråden.
– Vi gillar det som låter gammalt. Rockabillyn har utvecklats. Det är mycket psychobilly nu men det är åt helvete skitdåligt. De har förstört det äkta femtiotalssvänget, den riktiga känslan.

Den riktiga känslan, det är den Bill Haley en gång skapade och som Elvis Presley förevigade i Sun Studios 1954 med hjälp av producenten Sam Phillips. Då kom låten ”That’s All Right, Mama” till. Kontrabasen fanns med där i studion, liksom ett eko, en kort fördröjning och repetition av det inspelade ljudet. Rockabillyn, en genre mitt emellan vit hillbilly och svart rhythm’n’blues, anses ha fötts i denna stund. Allt ska låta som det gjorde då, tycker bandet. Nerv i rösten och skitiga inspelningar.
– Jag gillar inte musik gjord på datorer, säger Robin.
– Det är inte musik! säger Viktor.
– Bara gjort på knapptryck. Det värs­ta är techno. Och hiphop. Då bara snackar de ju, säger Robin.
– Rockabillies är egentligen bara raggare med fina kläder.
– Det ena skulle inte existera här om det inte vore för det andra. De lever i symbios.

Det säger Ulf Back. Han lutar sig mot baren inne på Björkans pensionat i byn Enviken. Utanför står bilarna på rad. En turkosblå Lincoln bär dekalen: ”Real musicians have day jobs!

Det är högtidskväll för rockabillies, den äldre generationen.

En man i kavaj ränner runt och smäller av fotoblixtrar och styr upp.
– Enviken är som Memphis! ropar han.

Han heter Thomas Jacobs och kallar sig för manager till Ray Campi – en 75 år gammal originalartist från femtiotalet vars specialitet är att hoppa upp och rida på ståbasen medan han spelar. Snart ska han upp på scen, ivrigt påhejad av sin manager men även av publiken. Där döljs begynnande flintar med pomadainfettade överkamningar. En kvinna på första bänk har videokameran redo. Så sätter legenden igång.

Lasse Jonssons texas-slips med dödskalle dallrar. I handen har han en Coca-Cola, den gamla sortens glasflaska, och precis som alla andra i lokalen stampar han takten med ena foten. Han jobbar som alltiallo på kyrkan, spelar trummor i två band och driver tillsammans med frun Katarina byns femtiotalsinredda fik och konsertlokal. Innan, på telefon, har han sagt:
– Ni lär nog bli besvikna. Det är inte det att varenda en går runt och ser ut som femtiotalet här i byn inte.

Men de finns. De flesta är män, fyrtio plus, och bär uppkavlade jeans, myggjagare och hawaiiskjorta. Samtliga har vanliga day jobs men deras passion är musiken.

I deras badrumsskåp står minst en pomadaburk. I Hans Adeströms (Robins pappas) står Robs poison Pom-Aid. ”May stain your best friend’s girl’s pillow”. I morgon fyller han 39.
– Jag tröttnar aldrig på det här. Det är inte det att jag går omkring och tror att det är 1956. Jag lever nu men det finns ju någonting där ändå, i femtiotalet.

Rockabillyn kom på allvar till Enviken i skiftet sjuttio- och åttiotal tack vare ett lokalt band. Innan dess hade femtiotalet passerat utan att genren gjort något större avtryck. Det var istället raggarkulturen som sög sig fast, med bilarna, brylkrämen och det hårda festandet.

Nu spreds en rockabillyvåg över hela världen. Den tog sig uttryck i filmer som ”Sista natten med gänget” och band som The Stray Cats. Ray Campi, som i detta nu står och sjunger och svingar basen fram och tillbaka framför en moraklocka, kunde plötsligt åka ut på turné igen. I Enviken var det fem grabbar som tog sig an det stompiga rocksoundet.

De hette Ryno Rockers och när de började spela runt om i byarna tog raggarna direkt till sig musiken. Snart hamnade Ryno Rockers i svenskarnas vardagsrum. 1980 medverkade de i ”Nygammalt”, prime-time-underhållningsprogrammet där Bosse Larsson var programledare och där några scenminuter ledde till omfattande Sverigeturnéer.

Ulf Back, född -65, var tonåring då.
– Jag minns så väl när man satt på kiosktrappan och de åkte iväg någonstans på turné. Det var underbart. Att det fanns en värld utanför vår lilla värld.

”Ryno Rockers” textades på jeansjackor och femtiotalets amerikans­ka subkultur sögs upp bland ungdomarna, fast trettio år senare. Under åttiotalet spelade amerikanska band i trakten nästan varje helg.
– Då var nästan alla här rockabilly, alla hade kläderna. I nästa by var de hårdrockare. Så det var väldigt lokalt, säger Lasse Jonsson, han med texas-slipsen, och ler.

Det senaste decenniet, medan den äldre generationens rockabillies har stadgat sig och skaffat barn, har återväxten varit dålig.
– Men nu har vi ju de här unga killarna. Det är så kul, säger Lasse Jonsson och syftar på Little Andrew and the Rhythm Boys.

Var är brudarna då?

Josefin Jonsson, dotter till Lasse och Katarina som driver femtiotalsinredda Jonssons fik och butik, är rockabilly-dj. En av få aktiva tjejer i byn. Kanske är det slumpen. Eller är det längtan efter det moderna. Det som finns tre mil bort, i Falun. Det är inte helt okomplicerat att omfamna femtiotalet.
– Allt var bra, utom kvinnosynen. Den var eländig, konstaterar Josefin Jonsson.

I den amerikanska drömmen ingick inte kvinnans frigörelse. Inom rocka­billyns stilkultur tycks hemmafru­idealet frodas parallellt med pinuppa-stilen. Men Josefin Jonsson älskar estetiken tillräckligt mycket för att bortse från genrens sämre sidor.

I hennes lägenhet är allt noga utvalt och färgmatchat, från prydnadsbrickorna till bilderna på Audrey Hepburn.
– Jag gillar glansen som fanns kring den tidens filmstjärnor.

Hennes vidjesmala midja bär upp ett par höga, tajta jeans. I håret en tygblomma.

I Enviken har åttiotalsvågens rocka­billykvinns blivit fruar och barnaföderskor och det finns inte längre samma tid och lust att fixa stilen, resonerade en make i hawaiiskjorta och pomada på spelningen kvällen innan. Men det finns en kvinna som orkar, nästan varje dag. Hon heter Ulrika Dotzsky, jobbar som personlig assi­stent och är 48 år. Hon är även ett av Little Andrew and the Rhythm Boys största fans.
– De är duktiga. Och just att de är andra generationen. De kanske blir nästa Ryno Rockers, säger hon.

Hennes dotter Fanny Bergman är ihop med gitarristen Viktor, som förresten är son till sångaren i Ryno Rockers, och tillsammans ska mor och dotter åka till bandets spelning på Tängergården.

Ulrika rullar på de tunna strumpbyxorna och drar på sig den utställda underkjolen. Alla hennes kläder är sydda på femtiotalet, till hennes mamma av mormodern som var finsömmerska.

Ulrikas dotter Fanny, i leopardblus och svart tajt kjol, himlar kärleksfullt med ögonen.
– Mamma, vet du att alla kallar dig ”oldstyle”?

Ulrika var raggarbrud när hon var ung på sjuttiotalet. Nu ser hon kläderna och bilarna – hennes man är mekaniker och kan göra underverk med vilken halvt sönderrostad Oldsmobile som helst – som ett kulturarv.
– Det är en gemenskap. Mina föräldrar träffades på 50-talet och de beskrev det livet. Vilken framtidstro det var! Det kom så mycket vackra saker och det var en sådan utveckling i samhället.

Är det någon som tycker du är fast i det förgångna?
– Jaa! Det säger alla som är moderna.

Mor och dotter hoppar in i Ford Mercuryn från 1959. En lyxkryssare med breda säten och skumpande känsla.
– Sommartid åker jag alltid i den till jobbet.

Har du så här fina kläder på dig på jobbet?
– Nja, bara om jag går på möte. Jag jobbar med handikappade och det är väldigt stor kissrisk.

Framme vid hembygdsgården informerar en ölmagad man med myggjagare om kvällens akt.
– De är jävla bra, de här unga grabbarna! För en månad sen spelade de i körka! Det var den första gudstjänsten jag var på på tjugo år!

Men Robin är besviken. Hittills har det bara kommit ett fyrtiotal betalande till hembygdsgården. Samma kväll är det stor cruising i Gävle tio mil bort och killarna tror att folk har åkt dit istället. Tio minuter senare står bandet på scen och gör det bästa av den lilla publiken i den stora lokalen. Spelningen anordnas av en motorklubb. Publiken bär skinnvästar och jeans med synliga raggarskåror och trots att klockan bara är nio har flera av dem värmt upp flera timmar. I baren står en lapp: Vin 20. Öl 20. Korv 20.
– Jag är så gammaldags och kulturell så jag tycker bäst om hemkört, skrockar en karl från sin plats.

Nere i logen efter spelningen dricks det bara vatten. Dels för att killarna i bandet är minderåriga, dels för att de har en professionell princip.
– Vi dricker aldrig när vi spelar. Vi vill inte göra bort oss. Då blir det som en vana. Man kanske dricker åtta bärs på en spelning och så gör man bort sig var femte spelning, säger Robin.

De vet vad alkohol kan göra med ett band som är ute och spelar varje helg, säger de. Alkoholismen frodas i byar som Enviken. Här finns ju liksom inte så mycket mer att göra än att dricka.
– De ser det här som ett jobb, säger Fanny.

Dagen efter spelar Little Andrew and the Rhythm Boys in några låtar i trummisen Freds föräldrahem. Lasse Jonsson hjälper till att producera, han fick låna med sig kyrkans mick. Killarna vill att det ska låta svängigt, äkta och skitigt. Som det lät förr.

Vad händer i framtiden? Kanske blir Little Andrew and the Rhythm Boys verkligen Envikens sista rockabillyhopp. Ett nytt Ryno Rockers, som drar runt på turné i hela landet. Ingen har bestämt sin framtid än. Men Robin är tvärsäker när han säger:
– Det blir nog inte så mycket större städer för mig. Det finns inget bättre än Enviken.

Tobias säger att han nog behöver flytta till en större stad för att kunna bli stjärnkock. Kanske Göteborg.

Little Andrew, med våg i håret, Elvisplanscher i pojkrummet och en amerikanare som väntar så fort körkortet är taget, säger:
– Jag skulle vilja åka till Amerika. Men bara på semester.