"Det känns olustigt och fruktansvärt"

”Han var som stålmannen”, har Timbuktu sagt. Som ett slags försök att beskriva precis hur stor och viktig Michael Jackson var för honom och oräkneliga andra.

Exakt hur stor och viktig? Hur ska man någonsin kunna svara på något sådant? Jag brukar tjata om ett grynigt Youtube-klipp . Det är från den 25 mars 1983. Det är stor galafest i Pasadena för skivbolaget Motown som fyller 25 år. Alla stora stjärnor är där. Det är direktsänt i amerikansk tv, 47 miljoner tittare ser på. Uppträder gör bland andra Michael Jackson. Han är 25 år och har precis släppt albumet ”Thriller” som så småningom ska komma att bli tidernas mest sålda. Han framför nu, inför världen och hela det svårimponerade etablissemanget, låten ”Billie Jean”, helt ensam på scen.

Och han är fullkomligt fantastisk. Alla som ser det förstår att det här är något musik- och nöjesvärlden aldrig sett eller hört förut, att det här är talang som går utöver precis allt annat, att det här kommer att förändra historien.

Som om det inte räckte gör Michael Jackson, exakt 3.47 in i låten, för första gången offentligt sin legendariska moon walk. Och det är som om luften plötsligt bara tar slut i rummet. Man hör en djup kollektiv suck som andas beundran och förfäran på samma gång.

Jag skrev en artikel förra året om det lite lustiga i att de senaste 25 årens tre största artister alla fyllde femtio samma sommar: Prince, Madonna och Michael Jackson.

Jag intervjuade sångaren Svante Lodén och journalisten Pierre Hellqvist Sista frågan var: ”Vad tror du att de gör när de fyller sextio? Båda två svarade, oberoende av varandra, nästan ordagrant samma sak. ”Jag tror tyvärr inte att Michael Jackson lever om tio år.”

Nu är Michael Jackson alltså död och det känns olustigt och fruktansvärt och det kom trots alla farhågor på något sätt ändå så plötsligt.

Det kommer att sörjas på ett sätt som det inte sörjts över någon annan artist åtminstone sedan Elvis. Och det kommer att ta tid innan vi förstår exakt vad det är vi förlorat. Men en början är att titta på det där klippet från Pasadena en gång till. Och beskåda när allt som kallas artisteri tog ett gigantiskt och svävande kliv rakt in i framtiden.