Lunds rådiga lunta

Sommar i Lund. Kullerstenarna glöder och vart ska man ta vägen? Mejeriet erbjuder tisdagsfilm och lördagsbar. Under någon kvart vid tiosnåret underhåller inbjudna nattväktare från stadshallens entrétak: för en vecka sedan, på väg till Konsum, möttes jag oförberedd av Alf Svensson på saxofon. Det var en märklig upplevelse, men bleknande jämfört med Malmös klubbfrekvens och sprakande Sommarscenprogram.

Lund kulturhuvudstad? Så fort orden började trängas i samma mening för något år sedan kom känslan av löje. Jag såg framför mig hur kommunmänniskorna blivit höga på lyckade satsningar, nöjt noterat turistbussarna utanför domkyrkan och smackat ”Kulturhuvudstad på det”.

Men nu är den nästan trehundra sidor långa ansökan färdigputsad och visar om något att Lunds makthavare har självinsikt. De kan inte nog konstatera att imagen dammar, talangerna flyr (läs: drar till Malmö) och att staden inte gjort sig förtjänt av kulturhuvudstadstiteln – än.

I gårdagens tidning sade juryordföranden Bob Scott att den vinner som vill mest. I så fall går Lund i mål. De vet att kulturområdet är ökenmark, full av underliggande potential, som behöver tidernas skyfall för att blomma. I texten, som gärna dröslar citat av postmoderna filosofer, finns driv och känsla som berör. Umeås kulturhuvudstadsansökan, som landade bredvid Lunds i tisdags eftermiddag, är opersonligt stram i jämförelse.

Bakom horder av gemensamma floskler om ”möten”, ”hållbarhet” och ”öppna rum” framträder ytterligare olikheter. Umeå betonar sin geografiska och kulturella särprägel: lyckas koppla var och varannan satsning till midvintersol, jojk eller pitepalt. Kulturåret är inspirerat av -samernas åtta årstider och en invigning -innebär renrajd över stadens broar.

Lund tar fasta på lokala styrkor som humor och körmusik, men framhäver glatt sin kontinentala position: närheten till Malmö, Köpenhamn, Europa. Då det är lönlöst att tävla mot grannarna väljer man att utnyttja regionens potential. Till exempel har Malmöinstitutioner som Moomsteatern, Lilith Performance Studio och Institutet engagerats. Det är en vis strategi, nyckeln till nystart ligger i samarbete.

Det unga Lund dras med bilder från fornstora dar – ett nittiotal med stolta humaniorastudenter som handlade kläder på UFF, öppnade gallerier och popdansade framför tidens tuffaste indieakter. Vid millennieskiftet kom bratskulturen, spred sig över stadsrummet som sprutande champagne, och bland kulturkreddiga har dissa-Lund-mentaliteten varit rådande i snart ett decennium.

Men ur komplexen springer ansökans främsta styrka: en maffig insats för oetablerad ungdomskultur. Till skillnad från Umeås ansökan, där ungdomssatsningar integrerats i huvudansökan och intar en undanskymd roll, har Lund anställt en autonom grupp av tjugoplussare. Deras separata program offentliggjordes i veckan, fullt av idéer. De viktigaste satsningarna handlar om konkreta forum för fritt skapande: smälla upp en barackstad av replokaler, gallerior och filmverkstäder på Södra -lek-parken. Låta tio oetablerade konstnärer ställa ut på varsin gata.

Jag börjar känna hopp för min stad. Små tecken på att Lund är att räkna med har dykt upp det senaste året: succéklubben Discobedience fick till och med Malmöbor att sätta sig på buss 130 en fredag.

Stillaståendets hegemoni har potential att brytas, inte genom gräsrotsrevolution utan, och jag är själv förvånad, genom en tung kommunlunta.