Ett rent helvete

Jag böjer mig fram över montern, studerar noggrant de prydligt ordnade hårproverna, bara för att få min farhåga bekräftad – jag skulle inte ha tillhört de mest önskvärda. Även om mitt hår har blekts lite av Berlinsolen den senaste tiden, hamnar min naturliga färg ofrånkomligen i den sista och mörkaste kategorin bland de sjuttio år gamla hårtofsarna från blont, rött, råttfärgat, mellanbrunt, till mörkbrunt och svart. Som levande genbank är jag en besvikelse.

”Det finns inget mer värdefullt i världen än det ädla blodets avkomma. Ingen läkekonst kan förvandla uselt genetiskt material.”, lyder en översättning av ett av de tio budorden för att välja en partner, påbjudna av kommittén för allmän hälsa i Tredje riket.

Jag var mörkast i familjen och mörkast i klassen när jag växte upp. Historien om Anne Frank gnagde i mig, inte bara för att hon var min namne och jämnårig och hade skrivambitioner, utan rent konkret för att hon var mörk som jag. ”Dödlig medicin” är namnet på sommarens utställning på Judiska museet i Berlin. Ett hjärtknipande foto föreställer tre intet ont anande tonårstjejer, elever på en blindskola 1935, under en lektion i ärftlighetslära. Med sensibla fingrar känner de av de massproducerade huvuden som var standardläromedel på skolorna vid denna tid. Tredimensionella schablonbilder av olika folktyper: den ariska, balkanska, negroida. Bara några år senare skulle dessa flickor bli tvungna att underkasta sig ”frivillig” sterilisering som en samhällelig plikt för nationens bästa. Inte värdiga att föröka sig, löd domen. Som en del i det systematiska arbetet för att skapa ett ”Neues Volk” utfördes 400 000 kirurgiska steriliseringar – en mission i vilken även så kallade barmhärtighetsmord ingick. På barnhem, sjukhus och mentalsjukhus fanns de människor som inte ansågs värdiga att föröka sig, eller överhuvudtaget leva.

”Hygieia”, hälsans och renhetens gudinna. Få ord framkallar så motstridiga känslor som ordet hygien. Rashygien omfattar tanken om renhet, hälsa, perfektion, som om dessa vore ett och samma. Idealmänniskan – illusionen om ett genetiskt gyllene snitt. Museets arkitektur har i opposition mot denna tanke fått den oregelbundna formen av en sprängd stjärna. Den enda perfekt rektangulära formen här är en pelarinstallation i museiträdgården. Sju gånger sju höga pelare på ett sluttande plan. När man går omkring mellan dem drabbas man strax av fysiskt illamående. Enligt arkitekten Liebeskind är detta en naturlig reaktion på ”perfekt ordning”.

Perfekt, tänker jag, betyder avslutad – och i förlängningen död. I strävan efter det perfekta människomaterialet kan kanske anas en sorts iskall dödslängtan. Att sudda ut varje fläck, varje brist, varje tveksamhet, asymmetri och ofullkomlighet, tills spegeln är ... tom. Människan absolut befriad från allt mänskligt.

Anne Swärd, författare