Rymdrevansch på duken

Amerikanska indieskådespelaren Edward Furlong var i april på snabbvisit i Malmö. Han gjorde inte reklam för en ny film. I stället var han i mässhallen för att kladda ner sin namnteckning på en arton år gammal idolbild. Bilden föreställer den då trettonårige Furlong i snedlugg, sittande gränsle på en svart och kromad motorcykel. Platsen för autografskrivandet var science fiction-konventet. Filmen hette ”Terminator 2”.

Viss tid har passerat sedan det begynnande 90-talet. Science fiction har dödförklarats ett par gånger under resans gång. Men framtidsfilmen ger sig inte så lätt. I sommar räcker det med ett biobesök för att skåda livstecken från genren i form av tre förväntade blockbusters.

”Star Trek” har plåstrats om och ”Transformers” haltar glatt vidare. Christian Bale gick i sommar från läderlapp som räddar världen, till man i vanliga kläder som räddar världen, i ”Terminator Salvation”. Det är den fjärde filmen om John Connors kamp mot de eländigt destruktiva robotarna.

Filmerna har förutom framtidsvisioner en annan sak gemensamt. De har även ett förflutet i ett årtionde far, far away. ”Star Trek” började som kitschig tv-serie i mitten på 60-talet. ”Terminator” och ”Transformers” föddes båda på 80-talet.

– De nya filmerna erbjuder ett klassiskt varumärke, men en ny story. Man vill både söka en ny publik samt tillfredsställa den gamla, säger Orvar Säfström, film- och spelrecensent.

– Oftast talas det om att filmbolagen har slut på idéer men jag tror snarare det handlar om att ta till vara på en redan insåld idé.

Han tror att filmbolagen satsar sina slantar på en köpstark generation som nostalgiskt minns 80-talets robotäventyr. När publiken redan känner till konceptet kan man dessutom spara in på reklam.

Johnny Lindqvist uppdaterar dagligen bloggen på nystartade och nischade TV4 science fiction med nyheter och små reflektioner. Han tror också att filmbolagen försöker välja säkra kort i en vacklande ekonomi.

– Problemet är att man inte alltid tar sig tid att berätta en historia. Bolagen är rädda att bli för smala om de gör det. Fansen är ju glada över att få se en film över huvud taget

Johnny Lindqvist gillar filmer som utspelas i rymden. Gärna på rymdskepp, men helst utan folk i pyjamas, som han uttrycker det. Romansen med science fiction började när han gick hos dagmamma. Dagar då det regnade lovades barnen videofilmsvisning. Dagmamman hade tre kassetter att välja på, varav en var den första ”Star Wars”-filmen.

– När jag började skolan hade jag säkert sett den hundra gånger utan att ha tröttnat. Det regnade mycket.

Science fiction kommer inte alltid som ett tefat från yttre rymden. Ibland smyger sig genren helt obemärkt på. Populära tv-serier som ”Lost” och ”Heroes” är sci-fi, men det är långt fler än den trogna konvent-publiken som med spänning tittar och klurar.

Den plötsliga populariteten är lönsam och svängarna tas ut mer och mer. I USA är en fjärdedel av alla nya serier i höstens tv-tablå science fiction. ”Why gaze at the navel when you can gaze at the stars” som engels-ka tidningen The Guardian beskrev det nyväckta intresset. Bland de nya serierna känns en och annan igen, till exempel plockas ”V” upp för att dammas av. Senast den sändes i Sverige var när Prince sjöng om kyssar och Bananarama låg på listorna. Att fler tekniskt avancerade serier dyker upp i rutan beror också på att specialeffekter har blivit billigare och lättare att skapa.

Hjärnan bakom ”Lost”, J J Abrams, har regisserat den elfte och senaste ”Star Trek”-filmen. När han tog över vid styrspakarna för USS Enterprise skulle han blåsa liv i en institution. Och han gjorde det genom att vädra ut ordentligt. Den nya filmen, som helt enkelt heter ”Star Trek”, är en så kallad reboot. Filmen är ingen uppföljare och historierna och skådespelarna är nya.

– Man tänker att man måste se den, bara för att det är ”Star Trek”. Visst var den okej, men den är ju inte som de gamla filmerna.

Lise-Lotte Thuse har älskat science fiction sedan hon var liten. Det började i smyg, med att hon tittade på rysare och rymdfilmer fast hon inte fick. Men snart upptäckte hon en själsfrände i sin mamma. I hemmet utanför Helsingborg satt de två klistrade framför ”V”. Sedan blev det ”Star Trek”.

– Det är så lätt att se avsnitt efter avsnitt. Man kan koppla bort vardagen med science fiction. Det är en annan verklighet, det är världen – fast annorlunda. Jag gillar serier där det finns en bra story och karaktärer. Det i kombination med bra specialeffekter blir magiskt, säger hon.

Lise-Lotte Thuse arbetar som IT-konsult och vid sidan av det som spinninginstruktör. Hennes intresse för science fiction sträcker sig inte mycket längre än att hon verkligen tycker om filmerna och serierna. Visserligen har hon besökt science fiction-konventet i Malmö de tio senaste åren, men hon tar avstånd från allt som handlar om dåligt sydda kostymer och glasskåp med actionfigurer i.

– Det där är inte riktigt min grej, säger hon och ler.

Däremot tycker hon att det är kul att se karaktärerna och skådespelarna på riktigt.

– Jag har ett foto med mig och 
Darth Vader. Jag minns att han lutade sig fram mot mig och sa ”Bonjour, Madame”. Min första reaktion var: shit, Darth Vader pratar franska.

Hon tror att det finns en ny marknad för science fiction idag, att det är därför det kommer fler filmer och tv-program. Det anses helt enkelt inte lika nördigt längre.

– Folk är mer teknikintresserade idag, och sci-fi handlar mycket om teknik. Men sen är det känsligt när man tar något gammalt och försöker göra det nytt. Att de gör om ”V” är ju lite synd, den var ju så härligt 80-tal.

Kombinationen av nostalgi och Nostradamus gör genren så unik. Framtidsbilden på 60-talet skiljer sig från den på 80-talet, liksom den skiljer sig från dagens. Därför måste man ändra mycket i mytologin när man gör om film. Annars känns manuset lätt malätet.

– Det är ju en del av charmen med de gamla filmerna. Man sitter ju och fnissar åt 60-talets flygande bilar. Det vi tror kommer att vara framtiden idag är ju inte aktuellt om trettio år. Men det väcker ju tankar om ny teknik och ger hopp, säger Lise-Lotte Thuse.

En filmsnutt har närt hoppet på fansajter och bloggar om en fortsatt levnadsglad science fiction, utan remakes och reboots.

Människor rör sig i ett virrvarr på det sätt som kännetecknar amerikansk storstad. Blommor sluter sig och en klocka snabbtickar fram. Plötsligt fyller en kärnvapenexplosions svampmoln skärmen och orden ”home sweet home” framträder.

Scenerna, bombastiska och apokalyptiska, är från den mini-trailer som cirkulerar på nätet från James Camerons kommande film ”Avatar”. Sigourney Weaver spelar en av huvudrollerna i filmen där människor måste söka ny boplats på en av de tusentals miljoner stjärnor som finns synliga i solsystemet.

– Den kommer att bli en milstolpe i science fiction-genren, spår bloggaren Johnny Lindqvist om filmen som har Sverigepremiär i december.

Han tror att den rika tillgången på science fiction i form av böcker, filmer och tecknade serier bäddar för framtida storhetstider.

– Många barn som växer upp nu är vana vid genren. Om tolv år är det nog sci-fi som dominerar biograferna igen. Jag tror att genren får en lysande framtid.