Hiphop på arenavillkor

Året var 2000. Ett drygt halvår tidigare hade Petter släppt sin andra skiva ”Bananrepubliken” och på köpet blivit en av landets största popstjärnor. Som en definitiv bekräftelse på det stod han nu på Hultsfreds största scen Hawaii. Publiken bestod inte bara av den förmodat största konsertpublik som en svensk rappare upplevt dittills, utan även tv-tittare som liksom jag själv följde direktsändningen från sofforna.

Knappt ett år senare släpper Fredrik Strage sin hyllade reportagebok om svensk hiphop. Titeln ”Mikrofonkåt” är nallad från Petters genombrottsingel från 1998 vilket är ganska träffande. Den svenska hiphopens stora folkliga genombrott var till stor del synonymt med Petters genombrott.

I ”Mikrofonkåt” är Petter tveklöst den stora stjärnan. Promoe och Looptroop utmanare och Timbuktu en underdog som ännu inte slagit sig ihop med Lunds motsvarighet till Fania Allstars, JBs och Funkbrothers i samma träningsoverall: Damn!

Idag är hierarkin omkastad med Timbuktu som fredagskvällens avslutande huvudakt på Hawaii. Hade det skett utan Damn!? Garanterat inte.

Tillsammans med Damn! bildar Timbuktu en livemaskin i ständig utveckling och förändring. Och det är just variationerna och viljan att hela tiden arrangera om låtarna som är en av huvudingredienserna i framgångsreceptet.

Under fredagens knappt nittio minuter långa framträdande känner jag igen arrangemanget på en låt från höstens turnépremiär på Mejeriet. Resten är mer eller mindre omgjort.

När Petter på lördagseftermiddagen gör entré på Pampas har även han och trogna följeslagaren DJ Sleepy utökat laguppställningen med en trummis och en basist. Ljudmässigt är det som natt och dag i jämförelse med en DJ som bara står och matar mp3:or.

Om man jämför de andra hiphopakterna på årets festival är det tydligt att många rappare inte håller måttet på scen. Det handlar egentligen inte om att de är dåliga framträdanden utan samma sak som sänkte amerikanska Ludacris första visit i Sverige under torsdagen: en rappare enbart ackompanjerad av en DJ blir för fattigt både musikaliskt och underhållningsmässigt på större scener. Uttrycksformen och tekniken är förlegad, framförallt är det för amatörmässigt för popartister på den nivå de stora hiphopnamnen befinner sig på.

Sakta börjar medier, konsert- och festivalbokare ta sitt ansvar genom att uppmärksamma de stora hiphopnamnen.

Det finns ingen anledning att inte kräva att hiphopstjärnorna gör det samma och anpassar sina framträdanden till arenarockens villkor.