En av Guds bästa vänner

När Strindberg bestämde sig för att ”revidera” naturvetenskapen nöjde han sig inte med halvmesyrer. Mindre äventyrliga andar menade att han satte förnuftet ur spel, men i själva verket gjorde han skillnad mellan ett lägre förnuft (ratio) och ett högre (intuition). Materialister och ateister får nöja sig med detaljiakttagelser, ansåg han, medan den intuitivt skådande kan ana de lagar som styr världen (och det är något annat än ”naturlagar”).

Det är en ”förvetenskaplig” inställning och i en intressant uppsats i den senaste samlingen ”Strindbergiana”, som framför allt behandlar Strindberg och naturvetenskapen, prövar den polske forskaren Jan Balbierz att sätta Strindbergs föreställningar i samband med medeltidens och stormaktstidens världsbild.

Strindbergs främsta ambition var också att visa hur ”allt är i allt” och han jagar ständigt analogier mellan olika företeelser i naturen. På så sätt vill han ”återförtrolla” världen och motverka sekulariseringen. Det är diktaren som assisterar Gud och vederlägger den övermodiga, gudlösa vetenskapen genom att framvisa världens under.

Under sina irrfärder på kontinenten skrev Strindberg ner sina många infall på lappar som placerades i ”Gröna säcken”. Det blev flera tusen hugskott som i sin tur kom att utgöra stommen i ”En blå bok”, de fyra volymer som tillägnades Swedenborg och som Strindberg kallade ”mitt livs syntes”.

Ett av arbetsnamnen på Blå böckerna var ”Herbarium humane” och som ett sådant mänskligt kompendium är verket närmast outtömligt. I denna ”Wunderkammer” behandlas allt från växtfysiologi till himmelstecken. Många har stått handfallna inför denna störtflod av idéer och Sven Delblanc finner att ”man skall förgäves leta efter en plan eller disposition”.

Nu framträder dock en oförskräckt forskare som föresatt sig att skapa ordning och framvisa ett mönster. Hon heter Astrid Regnell och hon deklarerar: ”Jag lägger fram tolkningen att Strindberg uppfattar alla processer i naturen, på himlavalvet och i människolivet som förvandlingar.” Själv talade Strindberg med en alkemisk term om ”transformationer” och han förnekade till exempel att det finns kemiska grundämnen.

Skulle Regnell någon gång bli översubtil, så är det samtidigt uppenbart att hon funnit ett formligt sesam. Det fanns ett allvar i förvandlingstanken eftersom den också berörde övergången från liv till död, men framför allt uttrycker den diktarens triumf och förmåga att sätta världen i rörelse. Här finns ett inslag av lek och till och med kristendomen kan behandlas respektlöst: ”ta den orenad, rubb och stubb, dogmer och underverk, så får man den i sig; okritiskt, naivt, i stora drag, så går den ner som ricinolja i hett kaffe. – Gapa och blunda!”

Till det omedelbart fängslande i Blå böckerna hör de vardagspsykologiska iakttagelser som rör vad Strindberg kallade den moderna ”karaktärslösa karaktären”. Med den förband han fenomen som vampyrism, parasitism, och symbios. De penetreras i Henrik Johnssons avhandling ”Strindberg och skräcken”.

Nu ville väl Strindberg inte skapa skräck i betydelsen horror, men han använde motiv ur skräcklitteraturen. Och hans vampyrer suger inte blod utan psykisk energi. Avhandlingsförfattaren har svårt att dölja sin glädje då han finner dubbelgångar-, spök- och homonculusmotiv i ”Till Damaskus”.