Där litteraturen upprör

Lars Bukdahl är en av Danmarks mäktigaste och mest omstridda litteraturkritiker.

Redan denna inledningsmening är ett uttryck för skillnaderna mellan det danska litterära landskapet och det svenska. I Sverige finns det knappast någon litteraturkritiker som skulle kunna göra anspråk på att vara vare sig det ena, inflytelserik, eller det andra, kontroversiell. Det hänger samman med att inte heller litteraturen spelar någon central roll i Sverige.

Man brukar säga att matcher avgörs på mittfältet. I Sverige har det litterära mittfältet successivt försvagats. Den publiktillvända kvalitetslitteraturen har pressats tillbaka. Istället har vi fått en polarisering - med på den ena flanken en allt mer dominant och självsäker bestsellerkultur och på den andra en marginaliserad, sluten och självtillräcklig avantgardelitteratur.

Båda klarar sig utmärkt utan dagstidningarnas litteraturkritiker.

I Danmark tycks det vara annorlunda. Där verkar den breda romanen med konstnärliga ambitioner fortfarande uppfattas som så viktig att den kan utlösta storartade gräl. Morgontidningen Jyllands-Posten arrangerade i höstas en läsaromröstning på temat Vår tids danska roman. Parallellt fick en expertjury välja sina favoriter från de senaste tjugofem åren. Läsarlistan toppades av Carsten Jensens "Vi, de druknede",

Lars Bukdahl, kritiker i konkurrenttidningen Weekendavisen ogillade omröstningen inte bara på principiella grunder. Han ogillade också de favoriserade romanerna som sådana. "Vi, de druknede' är ju groteskt sentimental på sina ställen...", fnös han.

Carsten Jensen replikerade i sin segerintervju i JP: "Skriver man något som ger Lars Bukdahl tårar i ögonen så är det pseudoexperiment som gjorts förr, det finns nästan en litterär trygghetsfaktor i det."

Ett gräl om vilket slags litteratur som e g e n t l i g e n är modernast. I Sverige är det snart bara Johan Lundberg på Axess som kan mobilisera energi för sådana diskussioner.

När jag träffar Bukdahl över en förmiddagscroissant på ett kafé på Vesterbro dinglar dock inga nytagna skalper i bältet. I stället har han en packe böcker med sig. De är avsedda att exemplifiera den goda danska bokvåren. I sitt sammanfattande omdöme om det litterära klimatet i Danmark är han också överraskande välvillig.
– Det är svårt att uttala sig generellt, men jag tror att den danska litteraturen är vital och att det pågår många intressanta korsbefruktningar mellan generationerna.

För fem år sedan gav Lars Bukdahl ut en gul bamsebok med en glatt vinkande groda i astronautdräkt på omslaget: "Generationsmaskinen. Dansk litteratur som yngst 1990-2004", ett försök att fånga litteraturhistorien i flykten. Han lägger där ett pedagogiskt snitt vid mitten av 90-talet. Under decenniets första år etablerade sig en generation av stilsäkra minimalister som profilerade sig i kontrast mot det romantiska och höglitterära danska 80-talet. Påfallande många av de förrädiskt vardagsnära 90-talsförfattarena var kvinnor, Helle Helle, Naja Marie Aidt, Merete Pryds Helle och Christina Hesselholdt.

Under den andra halvan av 90-talet fick minimalisterna, enligt Bukdahl, sällskap av den kaotiske degeneration, en författaregeneration som karaktäriseras av att den är svår att karaktärisera. Ska man ändå försöka ringa in den blir det med hjälp av begrepp som politik, humor, konceptualism, performance, rap, slam, det privata... Här finns namn som Lars Frost, Ursula Andkjaer Olsen, Martin Larsen, Pablo Henrik Llambías och rapparen Jokeren.

Den bok Lars Bukdahl på kaféet lyfter fram som i någon mening karaktäristisk för den samtida danska litteraturen är en färsk diktsamling skriven av en representant för just denna generation. "Jeg ved ikke om den slags tanker er normale (Skilsmissedigte)" av Lone Hørslev.

Dikterna är på ett plan just vad de säger sig vara, skilsmässodikter.
– Och boken har sålt som en diktsamling inte har sålt i Danmark sedan 70-talet. Det är uppseendeväckande tycker jag.

Samtidigt egentligen kanske inte så förvånande. Lars Bukdahl påpekar att både i bred och smal dansk litteratur har det de senaste fem, sex åren funnits en tendens att förflytta sig i riktning mot det privata och personliga. Men hos Lone Hørslev, som i likhet med så många andra unga danska författare utbildats på Forfatterskolen, är närmandet till bekännelsegenren en del av en medveten litterär iscensättelse, en litterär strategi, säger Bukdahl.–
– Tittar man närmare på hennes bok ser man hur lite privat den egentligen är.

Den verkliga arvtagaren till 70-talets bekännelselitteratur är istället kriminallitteraturen, säger han. (Även danskarna köper och läser deckare, men det är svenskar som Läckberg, Larsson och Marklund som också i Danmark friterar klyschorna i bokbranschens falafelstånd.)
– Nu utnyttjar den experimentella litteraturen det momentum som uppsvinget för kriminallitteraturen skapat och ser till att stjäla det personliga och privata tillbaka till lyriken, konstaterar kritikern belåtet.

Ett slags gerillakrig alltså. Inte så förvånande då att en av Lars Bukdahls absoluta favoritböcker från våren 2009 är "en medvetet misslyckad kriminalroman", en metaroman där gåtan aldrig blir löst: "Mordet på Halland"av Pia Juul.