Mitt i Lars Keplers kriminalroman ”Hypnotisören” blir en pensionerad polisman plötsligt påkörd av en bil. Kapitlet slutar med att han tuppar av på gatan, säkert allvarligt skadad. Några sidor senare möter vi hans dotter, som ska delta i rekonstruktionen av ett annat brott. Det är nu dagen efter bilolyckan. Är hon ledsen, orolig? Har hon kanske inget hört, undrar hon varför han inte ringer? Vi vet inte. Ingenstans står det något om vad hon känner för det inträffade. Även där handlingen skildras från hennes perspektiv får vi inget veta. Först en tjock bunt sidor senare i tegelstensromanen får vi möta henne vid sängkanten hos pappan på sjukhuset.

Detta, min käre Watson, är ett elementärt exempel på dålig spänningslitteratur. En oväntad händelse slängs in i storyn för att skapa lite raffel, men utvecklas inte vidare, bottnar inte i berättelsens kärna, i de själar vars öden vi förväntas investera vårt intresse under de där sommarveckorna då vi enligt förlagsbranschens beräkningar ska vara särskilt hugade att läsa kioskdeckare.

För det är ju det vi talar om. Bonniers nya superhype, skriven av pseudonymen Lars Kepler och enligt uppgift såld till femtielva länder och inbringande författaren en kvintiljon kronor, är helt enkelt en kioskig, spekulativt våldsam och bitvis direkt tafflig bok.

Kriminalkommissarie Jonna Linna får en slaktad familj på halsen och övertalar läkaren och före detta hypnotisören Erik Maria Bark att ta upp sin gamla specialitet, för att på så vis kunna förhöra den svårt skadade, halvt medvetslösa tonårspojke som ensam överlevt. Bark vill inte bryta sitt löfte att aldrig mer hypnotisera, men när han – surprise! – ändå låter sig övertalas, rullas en ruskig historia upp och, som baksidestexten flåsigt meddelar oss, ”en skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början.”

Nåja. Det enda som är obevekligt med ”Hypnotisören” är det bevis på den svenska – och internationella – bokindustrins kris som den och dess utgivningshistoria utgör. Det finns ingen händelsekedja, ingen egentlig kausalitet mellan Barks beslut att återuppta hypnosen och den katastrof som senare drabbar honom och hans familj. Även på denna avgörande punkt, logiken i intrig och händelseförlopp, brister det i den här romanen.

I stället för en berättelse som ens är i närheten av att vara trovärdig, bjuds läsaren här på bestialiska mord utförda av psyksjuka dödsmördare, mängder av polisromanklichéer i stil med ”han får en känsla av att han har sett något viktigt utan att ha förstått det” och transportsträckor mellan de evinnerliga stickspåren och berättartekniska avledningsmanövrarna. Alltihop kryddat med ett par löst motiverade knullscener. Tänk en kombination av splattervåldet hos ”Fredag den trettonde”, cliffhangeronanismen hos ”24” och karaktärsskildringen hos ”Fem på nya äventyr” så förstår ni.

Jag tillhör nu inte de elitister som inbillar sig att vem som helst kan skriva sånt här. Språket flyter för det mesta, skräcken – särskilt i början, innan man blivit bedövad och lärt sig känna igen greppen – sitter där den ska, greppet med en hypnotisör känns hyfsat fräscht och välresearchat (och borde ha utvecklats mer). Ett nästan kväljande starkt intryck gör Keplers förmåga att göra barn till monster, inte minst med den mystiska, Pokémonspelande förortsliga som tassar runt i berättelsens utkanter. Samtidigt finns det något provocerande simpelt i rollbesättningen: genom att ge alla skurkroller till barn/mentalpatienter och därmed låta berättelsen drivas framåt av irrationella/galna förövare, slipper Kepler begripliggöra våldet. Allt det onda bara brakar in över stackars rättrådiga och rationella Joona och Erik, som desperat åker runt mellan Stockholmsförorterna med sina pusselbitar och hojtar i mobilen att det faktiskt är bråttom nu.

Återigen, visst finns här kvaliteter – men absolut inte av det slaget som motiverar det förhandsspektakel som varit kring denna bok. Kepler är inte bara långt sämre än till exempel Mankell (som mycket förståeligt lär ha blivit upprörd när han nåddes av ryktet att det skulle varit han som gömde sig bakom pseudonymen), utan spelar också i en annan liga än Marklund, Nesser, Larsson och de flesta andra stora namnen i genren.

Jag begriper inte. Jag lånar ut boken till en van deckarslukare för en second opinion, märker hur hon sträckläser de första tvåhundra sidorna, för att sedan bromsa in. ”För våldsamt och orealistiskt”, säger hon urskuldande när jag påpekar att hon låtit boken bli liggande efter en dryg tredjedel. ”Det är obehagligt men inte spännande.” Sedan, efter ett tag, lite mer eftertänksamt: ”Han Kepler verkar ju inte intresserad av människor.”

Detta bara från en läsare i mängden – jag är säker på att uppmärksamheten och hypen i sig kommer att infria förlagens spekulationer om en ny Dan Brown som kan ge lite konstgjord andning medan de funderar på hur de ska överleva 2010-talet. Om inte vill jag ha äran av att ha varit först med att använda uttrycket ”deckarbubblan” i en recension. Titeln ”Hypnotisören” kommer i så fall att kännas nästan fånigt profetisk. Om Kepler saknar en titel till uppföljaren är mitt förslag ”Kejsaren”, eller varför inte ”Nudisten”.

Jens Liljestrand, författare och doktorand i litteraturvetenskap