Måleriet med bruna toner

Som ett konstpolitiskt utspel fungerar just nu ”Figurationer” i Edsviks Konsthall, där norska Odd Nerdrum och hans elever visar sin konst i de vackra nyöppnade salarna. Samtidigt ger Atlantis ut boken "Figurationer" där Axess-redaktören Johan Lundberg och konstnären Christopher Rådlund hyllar dessa neoromantiska och neokonservativa konstnärer som vill bortse från att modernismen ägt rum, och helst skapa en annan kanon. Med föregiven inspiration från bland andra Rembrandt och Caravaggio möter man i Edsvik föreställande verk med syfte att visa kvaliteterna i denna norska skola i motsats till den modernism som dominerat de sista 100 åren. Men vad åskådaren ser är visserligen traditionellt figurativa men besynnerligt sentimentala och patosfyllda verk, som kan erinra om kulisser till en hittills ospelad Wagneropera i medeltidsmiljö. Even Richardsons bombastiska svarta riddare med falk och Harald Kolderups tre blonda nakna sirener på ett klippblock med facklor i händerna är fyllda av ett oklart men högljutt mytologiskt patos. Trine Folmoes "Vingen" med en naken kvinna i fågelhamn ser med sin groteskt förvridna kropp ut som ett exempel på den heroiska sexualitet som kunnat platsa i nazismens syn över påbjuden konst. Den mytologi konsten refererar till tycks sällan bunden till vare sig till kristen eller antik mytologi, eller till specifika historiska händelser utan verkar hämtad ur en oklar medeltida halvlitterär fantasyvärld med vaga nordiska konnotationer. Några konstnärer som Marianne Wiig Storaas avviker dock och arbetar i en mer fotobaserad samtida stil.

Johan Lundberg och Christopher Rådlund är i sin bok "Figurationer" kritiska till modernismen och vill plädera för en föreställande konst i traditionella genrer. Den uppenbara svagheten i boken är att man överhuvudtaget inte vidgår 30-talets nazikonst som gav uttryck för likartad ambition och estetik. När jag vandrar genom Edsviks salar är det oundvikligt att inte associera till den exposition av godkänd konst naziregimen arrangerade i München 1937 samtidigt med utställningen "Entartete Kunst", där modernistiska verk fördömdes.

Nazismens konst präglades också av ett heroiserade tillbakablickande, den var figurativ med starkt idealiserande drag, var oftast berättande eller förhärligade hembygden. I socialdarwinistisk anda framhävde man de starkaste individerna, den unge mannen, eller den nakna kvinnan som skulle utgöra fullgoda avelsobjekt. Per Ungs bronser i Edsvik av en liggande kroppsbyggarvenus med fingret på klitoris och ung övermuskulös man som blickar in i hennes öppna sköte har samma biologiskt heroiserande formspråk. Överhuvudtaget är likheterna mellan de norska retrogardisternas ideal och nazikonstens estetik så påfallande, att detta borde ha diskuterats och problematiserats i boken.

Som bäst är den konst som visas stereotyp och tom kitsch, som sämst en upptining av en storvulen och censurerande estetik. Främst omfattas detta kontaminerade formspråk av ledargestalten Odd Nerdrum med Even Richardson, Harald Kolderup och Trine Folmoe som främsta elever. Johan Lindberg och Christopher Rådlund gör sitt bästa för att i märkligt intetsägande analyser förklara varför detta är vackert. De bygger på en konstsyn där deras subjektiva värdering av skönhet påstås vara ett absolut begrepp, men de exempel de ger blir inte sällan komiska i sitt hyllande av det triviala och det okänsliga.

När jag så ser Nationalmuseums sommarutställning ”Sekelskiftespärlor” med verk från en tid de norska konstnärerna sägs vara inspirerade av framgår kvalitetsskillnaderna. Den mytologi som Nerdrum med elever omhuldar är töcknigt vag, ohistorisk och odefinierad och påminner om någon halvlitterär, dramatisk apokalyptisk fantasyskildring. Hanna Paulis "Frukostdags" eller Laurits Andersens Rings "Vid frukostbordet" bygger med hjälp av den tidstypiska omgivande miljön upp en intim och känslig människoskildring fjärran från det pompöst sentimentala måleri som de norska retrogardisterna visar.

På Waldermarsudde visas under sommaren en rekonstruktion av prins Eugens Waldermarsudde från 1939 – till stor del föreställande konst som tillkommit kring förra sekelskiftet . Också här är kvalitetsskillnaderna uppenbara. I komposition, ljusbehandling, kolorit och psykologisk karaktärisering är Ernst Josephson, Richard Bergh, Anders Zorn överlägsna de norska nytraditionalisterna. För att se figurativ konst av kvalitet är det således en långt bättre idé att bege sig till Nationalmuseum och Waldemarsudde och stanna till inför verk som Hugo Salmsons "Den lilla axplockerskan" eller Per Ekströms "Översvämning". Den som söker kitsch, storvulna gester, grälla och tomma ansiktsuttryck beger sig istället till Edsvik.

Efter folkkära konstnärer som van Gogh, Henri Matisse och Pablo Picasso är de retrogardiska konstnärerna knappast ens populistiska. Att den mänskliga naturen konstnärligt skulle begränsa sig till att utforska sin existens endast genom traditionellt måleri och skulptur i figurativa former är en befängd idé vilket utställningen "Figurationer" åskådligt visar. Den norska retrogardisternas förnekande av modernismens landvinningar och känslighet har gått ut över deras konst. Hur mycket de än vill kan de inte övertyga mig att framtiden någonsin kommer att skära genom deras begränsande och kontaminerade bildvärld.

Eva Ström, författare