Ett reservat styrt av maffian

Klockan kan inte vara mer än åtta. Ändå har solen redan hunnit bränna sig igenom gryningen. Längs bilvägarna utanför öns små byar ligger kattlik. Djur som torkat ut och sedan stelnat i lera. Solen har de senaste åren blivit hårdare, mer skoningslös, mot Ibiza. Annat slitage har minskat. Dagsfester tillåts till exempel inte längre.

Mellan öns orter är meterstora reklamplakat uppspikade, som i alla andra städer skulle ha annonserat bilar, parfym eller cocacola. Här gör de reklam för klubbar. Ingen annanstans har dansmusiken ensam ägt så mycket offentligt utrymme. Ett plakat syns oftare än andra. Det berättar om en omåttligt populär måndagsklubb: Swedish House Mafias "The Dark Forest".

Det är strax före midnatt och Tiesto äter sushi. Steve Angello och Sebastian Ingrosso, de två tredjedelar av Swedish House Mafia som är på plats den här natten, skämtar i en annan ände av restaurangen om hur många fler som kommer till deras Ibizakvällar än till hans.

Tiesto är lite av en symbol för massivt arenafestande. En holländsk tranceförespråkare som i många år dragit femsiffriga publikmassor, men som en gång i tiden gjorde sig ett namn som nervös liten dj-kille gråtandes i en tv-intervju efter att en vinylskiva hackat under en viktig spelning.

Steve Angello har ett rött kyssmärke tatuerat på baksidan av halsen. Sebastian Ingrossos underarm täcks av en madonnaikon.

De sitter båda i svart t-shirt, blåjeans och billiga sneakers och säger att de aldrig behöver planera sina gemensamma spelningar eftersom de känt varandra utan och innan i tjugo år. Sedan Sebastian var en minderårig technoentusiast fostrad av sin pappas innovativa skivbolag, främst Loop Records, och Steve en lika minderårig upptäckare av den hiphop som just nått Sverige samtidigt som dansmusiken.

Swedish House Mafias tredje medlem är Axwell, en av Sveriges mest framgångsrika i att förvandla pop till klingande house målad med stora penseldrag. Namnet är en uppsvälld version av det riktiga tilltalsnamnet Axel. De tre träffades i senare tonåren.
– Vi tyckte typ att: du gör housemusik, vi gör housemusik, saken är klar. Vi var mer utåtriktade än han var. Han är från Lund. Han ville vänta. Men vi sparkade upp dörren till hans studio. Vi forceade oss på honom, beskriver Sebastian deras möte.
– Om jag i dag jämför oss tre med Sveriges största popnamn, fortsätter Steve Angello, så säljer vi fler skivor och det kommer fler människor till våra spelningar.

Det ligger i all dansmusiks natur att vara brukbar. Att tilltala så många kroppars rörelseförmåga som möjligt. Samtidigt existerar den utanför en rådande poptradition. Men det faktumet har sakta förändrats.

När Stockholms centralaste delar förra året firade ett datum som påminde dem om deras riktnummer, spelade de två kompisarna för första gången för en stor utomhuspublik även på hemmaplan.
– När hela innerstan dansade till oss på 080808 kände jag att vi åstadkommit allt vi ville. Jag menar, vi är några killar från Stockholms förorter och en bondgård i Lund, säger Sebastian Ingrosso.
– Det märks också att hiphopen vill in i dansmusiken. Jag blir stolt när jag hör vad Adam Tensta och Lazee gör. I Sverige var house länge så litet. Jag kom ofta till spelningar som var ett helt rum fyllt av bara snubbar, jag såg samma ansikten överallt, berättar Steve Angello.
– Nu har vi så klart tjejgäng som kommer fram och är inlyssnade fans, säger Sebastian.

När förändrades det?
– Tre, fyra år sedan, säger Steve Angello. När house började bli stort på riktigt kom det fler tjejer.
– Du får ringa Axwell om det, avbryter Sebastian Ingrosso skämtsamt. Axwell har producerat väldigt mycket flickig house.

Flickig house?
– Söt house. Trudeluttig. "Jag sminkar mig och lyssnar på house", liksom.

Steves flickvän Isabel Adrian, som hela tiden suttit bredvid, utvecklar resonemanget innan de reser sig för att gå till den legendariska lokalen Pacha:
– House sågs som någonting väldigt hårt förut. Ungefär som trance. Om man kom till en houseklubb i högklackat och klänning kände man sig inte välkommen.

Även en kreativ maffia verkar alltså kunna leva efter Scarfaces gamla devis: First you get the money. Then you get the power. Then you get the women.

Rekvisitan till Swedish House Mafias måndagsklubb görs av ett par killar som annars jobbar för Disney. Det syns. Pachas djurhuvud av paljetter, slänggungor, fuskpalmer och podiumdansare utklädda till fjärilar eller påfåglar, påminner väldigt mycket om tecknad film.
– Man träffar så många konstiga människor på Ibiza så man kan inte tro det, viskar Isabel förklarande medan hon presenterar en bekant som just smugit sig in i det avspärrade dj-båset. Han sägs vara ett kusinbarn till George W Bush som släppt en rapskiva och tagit avstånd från sin släkt. Nu står han inne på Pacha i väntan på att en svensk housemaffia ska riva ner väggarna.

Sebastian Ingrosso har tidigare jämfört arenahouse med att berätta en saga. Det är i så fall ett berättande där dramaturgin når toppläge minst varannan minut. Swedish House Mafia hinner inte spela många sekunder innan rök, eld, konfetti och explosioner är inblandade. Både faktiska och musikaliska.

Utanför har det börjat ljusna. Solens laser väntar på att få resa sig och bränna den spanska lilla ön under ännu ett dygn.

Köerna till de första morgonflygen mot Europas fastland är fyllda av resenärer utan packning, i blöta linnen, som utan tvekan kommit direkt från en nattklubb. Om en vecka lär de stå i samma kö igen.