Det krävs goda skäl att skära

Debatten om omskärelse av små pojkar har blossat upp igen sedan det visat sig att flera landsting och barnkirurger inte vill följa Socialstyrelsens och SKL:s uppmaningar att erbjuda ingreppet inom ramen för den offentliga sjukvården.

Ängslig politik kolliderar med läkaretik och barns rättigheter. Argumentationen i Socialstyrelsens centrala rapport ”Omskärelse av pojkar” från 2007 är starkt ideologiserad och detta är en av flera anmärkningsvärda passusar:

”Det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro och övertygelse. Det är dock en värderingsfråga. Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt. Det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och tradition.”

Här distanserar sig den statliga myndigheten från det samhälle den verkar i och hänger sig åt generaliseringar om grupper vilkas föreställda uppfattningar tjänstemännen i stället gör till sina. På vilket sätt är det bra för barn att utlämnas åt religiös ritualism och maktutövning?

Som skäl för legitimerad omskärelse anges risken för skador när klåpare tar fram kökskniven. Med den sortens argument kan man dock lika gärna försvara ”oskuldsoperationer” och könsstympning av flickor eller förorda samhällsstödd prostitution eller heroinhandel.

Befintlig dokumentation visar att endast 3 000 omskärelser utförs årligen. Med tanke på hur många som brukar betecknas som troende är det en sensationell siffra, så låg att företeelsen blir extrem och kan mötas med andra samhällsinsatser. Barnaga är förbjuden och det borde också vara otillåtet att skära i dem när skäl saknas.

Lars Åberg, journalist