Tonårige Juan (Cataño) har krockat med en lyktstolpe och får inte bilen att starta. På de sömniga, dammiga gatorna i stadens utkant letar han efter någon som kan hjälpa honom att laga motorn men alla som han möter behöver i stället hans hjälp. Juan anlitas som hundrastare, barnvakt och biosällskap.

Mellan de många turerna i jakten på bilreservdelar vandrar Juan titt som tätt hem för att titta till sin lillebror Joaquín (Sefani). Det blir snart uppenbart att allt inte står rätt till i familjehemmet. Inga föräldrar syns till, men cigarettrök och snyftningar sipprar ut från den låsta badrumsdörren.

Personligen föll jag pladask för Fernando Eimbckes minimalistiska lågbudgetfilm på London Film Festival förra hösten och om jag inte ger den högsta betyg är det för att den riktar sig till en så pass begränsad publik. Här finns varken romantik, action, häftiga kamerarörelser eller rapp dialog, och den nyvaket drömska känslan som fick mig att jubla inombords sände en stor del av festivalpubliken till sömns.

Filmen berättas i statiska tablåer som ramar in byggnader och landskap i perfekt symmetriska kompositioner. Bara vinden i trädkronorna avslöjar att bilden är rörlig innan Juan kommer in i vårt blickfång, går förbi kameran och försvinner ut ur bilden på andra sidan. Fotografen Alexis Zabé är en fantastisk tekniker och hans foto ger en överdådig glans åt den blygsamma produktionen.

I större delen av filmen är kameran så demonstrativt stillastående att dramatik och spänning uppstår när den plötsligt följer Juan nedför gatan. Tidens gång signaleras genom att skärmen svartnar mellan scenerna, vilket gör att filmupplevelsen påminner om en diabildsvisning. Regissören använde sig av samma teknik i sin debutfilm "Temporada de Patos" men greppet är mer iögonfallande i "Lake Tahoe". Eimbckes första långfilm var svartvit; i Lake Tahoe står Yucatán-halvöns tropiska färger i kontrast till den svarta skärmen och bidrar till filmens omtöcknade, lätt overkliga atmosfär.

Biobesökare som hoppas på en sexig mexikansk roadmovie à la "Din morsa också" kommer att lämna salongen besvikna. "Lake Tahoe" kan beskrivas som en anti-roadmovie. Eimbcke har liknat den trasiga bilen vid den stulna cykeln i Vittorio de Sicas "Cykeltjuven": två färdmedel som representerar så mycket mer än sin transportfunktion. Bilen som stannat upp blir en metafor för Juans känslotillstånd.

Stilmässigt ligger Lake Tahoe dock långt ifrån neorealismen. Uppenbara inspirationskällor är den lakoniska humorn i Jim Jarmuschs "Stranger Than Paradise" och de orörliga, metikulöst balanserade bildkompositionerna i Yasujiro Ozus "Tokyo Story". Men i denna fina skildring av en svår dag i ett ungt liv visar Eimbcke också att han äger en alldeles egen genialitet, oberoende av sina förebilder.

3 filmtips: barn som får klara sig på egen hand

Gatans Desperados (1950)

Luis Buñuel blandar surrealism med dokumentära ambitioner i en klassisk berättelse om gatubarn i Mexiko City. Originaltiteln "Los Olvidados" betyder De bortglömda.

Barndomen (1972)

Den första delen av Bill Douglas självbiografiska trilogi utspelar sig i Skottland år 1945. Åttaårige Jamies vämjeliga tillvaro skildras med en visuell poesi som sällan överträffats.

Barnen som inte fanns (2004)

En ensamstående mor överger sina fyra barn i en lägenhet i Tokyo i denna film av Hirokazu Kore-eda, just nu bioaktuell med kritikerrosade "Still Walking".