Kramkalas med Klas-Ingelaz

De glittrar i guld och sjunger om kärlek, och de gör det i dansbandstakt. När de manar dig till dans vill de samtidigt få dig att vända upp och ner på alla skavande normer och förväntningar. Älska vem eller vilka du vill, hur du vill! Följ eller för, skit i dansens nedärvda etikettsregler, ta ett snedsteg bort från en han som håller runt midjan och en hon som låter sig svingas runt. Känn bara lust i en foxtrot som inte utestänger dem som står vid sidan av den tvingande tvåsamheten i heteroformat.

Klas-Ingelaz dansbandsorkester från Malmö kom till för ungefär ett år sedan. Bandet föddes ur en lust att spela, inte i en politisk pamflett.

– Vi har ingen klar politisk agenda. Istället för att pracka på folk ett politiskt budskap vill vi få folk att ifrågasätta vad de ser omkring sig. Det som människor tar för självklart, att man ska ha familj, vara två, alla regler och normer, säger Magnus Lindberg, som spelar melodika.

Valet föll på dansbandsgenren, för dess direkta tilltal men också för att den är en enkel genre att spela för nybörjare.

– Vi har inte lyssnat så jättemycket på dansband innan, någon av oss. Men det är en självklar genre som alla kan identifiera sig med, det handlar om relationsproblem och sorg och glädje. Det är fett med enkla trallvänliga låtar som alla kan ta till sig. För mig har det varit ett uppvaknande, jag tycker väldigt mycket om den här genren, säger Hannes Forsgård, på synth och sång.

En dag stod han där han hette Kalle

och brevid där stod Anna så varm, cool och fin

Kajsa Anders och Johan Lisa Maja och Karin

Varför välja blott en när jag kunde få allihop

I låten ”Öppna upp” frågar sig Klas-Ingelaz varför man ska välja en när man kan vara fler. Queertexterna går på tvärs mot det sedvanliga innehållet i dansbandsdängor. Och ändå inte.

– Våra texter har ofta fokus på relationer och lite härliga klyschor, precis som det brukar vara i den här genren. En av de första låtarna jag skrev heter Ann-Marie, det är ett försök att skriva en klassisk dansbandslåt, en kärlekssång, fast jag är tjej och sjunger den till en tjej. Det är väldigt enkelt men det blir väldigt stor skillnad, säger sångaren Emelie Andersson.

Varje spelning inleds med en dansintroduktion under ledning av danspedagogen Carl-Erik Karlsson. Han lär ut hur man kan byta förare eller följare under en låt och hur man tar sig fram i en foxtrot med två eller tre danspartners på samma gång. Publiken, som under det gånga årets spelningar främst kan beskrivas som en politiskt medveten storstadskrets, är kanske ingen publik som har för vana att bugga eller dansa foxtrot på sina fester.

– De brukar vara blyga de första tio sekunderna, sedan märker man vilken otrolig lust det finns hos människor att leka och röra vid varandra och göra det på ett opretentiöst sätt, säger gitarristen Mania Lozinska.

Igår, lördag, äntrade Klas-Ingelaz Pridefestivalens stora scen i Kungsträdgården. Förra helgen spelade de på Möllevångsfestivalen. Men den traditionella dansbandspubliken då? När ska mötet mellan queerorkestern och dem som älskar genren allra mest ske? Det är en kulturkrock som hela bandet ser fram emot, med ett samstämmigt ja!

– Det är en stark önskan vi har, det skulle vara jättekul, säger Emelie Andersson.

– Vi är två hittills obekanta vänner som ska lära känna varandra. Jag tror att tiden löser saker, att vi med tiden får kontakt med människor inom dansbandssvängen. Vi har blivit intervjuade av både tidningen ”Får jag lov” och P4Dans, så det kommer säkert att bidra.

Klas-Ingelaz är lite som ett enda stort kramkalas, med mottot älska din nästa och låt alla vara med. Men bandet bara skrattar åt frågan om det inte finns en risk för att budskapet drunknar i allt det gulliga.

– Vi tror inte att budskapet går förlorat med lite socker, vi tror att det förstärker. Det är lite det som är vår idé. Vi vill bjuda in och bjuda upp.