Litteraturen efter diktaturen

Tjugo år har gått sedan decemberrevolutionen störtade den kommunistiska diktaturen i Rumänien. Sedan dess har mycket hänt i litteraturen i det en gång så slutna landet, och på senare tid har rumänska författare och filmskapare rönt alltmer uppmärksamhet runt om i världen. Nyligen deltog tre svenska och tre rumänska poeter i ett översättningsprojekt i Visby, där de tolkade varandras dikter. En av dem var Henrik Nilsson, som sammanförde de tre rumänerna till ett samtal om sakernas tillstånd.

Även om det är några år emellan er började ni alla att skriva i en sorts övergångsperiod. Marius, du startade en tidskrift som sedan också växte till en litterär rörelse under åren runt millennieskiftet – frakturismen. Vad reagerade ni mot i det litterära klimatet i Rumänien vid den tiden?

Det rådde ett mycket instängt klimat i den rumänska litteraturen då. Tidigare hade det å ena sidan funnits en officiell, politiserad litteratur, skriven som på beställning av kommunistpartiet, och å andra sidan en litteratur som låg långt från den politiska verkligheten. Frakturismen ville föra in litteraturen på ett mer socialt medvetet spår.

Men vid det laget hade kommunismen redan fallit?

Kommunismen ja, men inte det arv som kommunismen lämnade efter sig. Det här var en svår tid, då de kvarlevande strukturerna från kommunismen lade under sig alla viktiga delar av samhället. Och när man blickade bakåt var det överraskande att se att författare inte ens i hemlighet hade skrivit om det sanna tillståndet under diktaturen. Rumänien hade få dissidenter – Paul Goma, Mircea Dinescu, Alexandru Monciu-Sudinski, Herta Müller. Hur som helst finns det fortfarande mycket att kritisera i Rumänien, för även om viktiga förändringar har ägt rum har det egentligen bara skett på ytan.

Gabriella, du är några år yngre och har färre egna minnen från tiden före diktaturens fall, hur var det när du började skriva?

De flesta av mina vänner började publicera sig under frakturismen och hjälptes av den. Även om jag själv inte skrev då tror jag inte att det jag senare kom att skriva hade kunnat publiceras utan frakturismen, för det hade inte ens betraktats som poesi. Den öppnade upp för fler sorters litteratur. Det jag skriver är visserligen inte direkt politiskt, utan liknar snarast en dagbok från någon, det kvittar om det är en han eller hon, som ser sig själv djupt påverkad av den omgivande sociala verkligheten, som detta att bo i en stor och aggressiv stad (Bukarest), att ha ett tråkigt jobb och alltid drömma om att vara någon annanstans, men samtidigt veta att det inte går eftersom man måste ha pengar. Det handlar om mig själv och är ändå inte något personligt.

Rumäniens nu mest kände författare, Mircea Cartarescu, förutspådde i en intervju härförleden en internationell ”boom” de närmaste åren för inte bara den rumänska litteraturen, utan också för det som skrivs i närliggande länder som Ukraina, Serbien och Vitryssland. Tycker ni att det är bra period för den rumänska poesin?

Marius: För fem år sedan var det så, nu vet jag inte riktigt.

Gabriella: Vi befinner oss i en paus, inget riktigt viktigt eller nytt händer men det är nog inget varaktigt, bara en övergående fas. Det är som en utmattning, efter en intensiv och turbulent period. Och från förlagens sida är man mer intresserade av prosa.

Marius: Men jag skulle heller inte säga att poesin är marginaliserad, det finns framgångsrika poeter som Mircea Dinescu som kan sälja diktsamlingar i tiotusen exemplar.

Dan: Jag tycker att de nya poeterna har en god position i den rumänska litteraturen, och kritikerna uppmärksammar oss. Men jag tänker på det här problemet med översättningar. Det finns en del rumänska poeter som hade kunnat utöva stort inflytande på den europeiska litteraturen om de bara hade översatts i rätt tid. Som Urmuz, som skrev starka och avantgardiska dikter redan på 1910-talet.

Marius: Urmuz ja, som var en marginaliserad författare, en ämbetsman med en sparsam litterär produktion som tog livet av sig, men han lever i de intellektuellas medvetande idag.

Dan, har du känt samma nödvändighet som Marius att fylla din poesi med ett socialt innehåll?

Nej, inte alls. För mig har litteraturen hela tiden varit något mycket intimt, även om jag också har läst mer politiskt inriktade poeter som Marius. Jag har hela tiden skrivit om mig själv och vad som händer med mig i den här världen. Vad i helvete gör jag egentligen här?

Du beskrivs ibland som neoexpressionist. I Sverige kallas knappast någon ung poet det, men jag har förstått att det finns en sådan samtida riktning i Rumänien?

Jag kan se två huvudtendenser i den rumänska poesin: en social och våldsam poezie de atitudine, som har ett väldigt direkt budskap. Och så finns det en inflytelserik strömning i min del av landet, i Transsylvanien, som har en lång tradition – neoexpressionismen. Dessa två strömningar är mycket viktiga i Rumänien just nu.

Men Gabriella, när du debuterade häromåret mötte du både kritik och uppskattning för att du kom från ett oväntat håll, det verkade som om man inte riktigt visste var man skulle placera din poesi. Behöver vi vidga synen på vad poesi kan vara?

Mina resurser när jag skriver är så varierande att det skulle vara löjligt att lista dem, det kan vara musik, populärkultur, vardagligt språk eller reklambilder, inget som man inte kommer i kontakt med varje dag. Resultatet har blivit en sorts pågående performance med gränser som man inte brukar se i poesin, den fungerar enligt en annan sorts logik, kanske musikens. Därför har jag hela tiden närmat mig andra konstformer, som om jag inte riktigt varit säker på att poesin har ett ”särskilt” språk.

Henrik Nilsson, författare och litteraturkritiker