Kund bland urkunderna

Makuleringen av böcker har sin historia. En liten del av denna historia utspelade sig i Tjeckoslovakien under sjuttiotalet, då den sovjetstyrda regimen skickade hela upplagor till återvinningscentralerna. Bohumil Hrabal, redan då etablerad och populär, var en av författarna som drabbades. Han arbetade dessutom själv en tid vid en av dessa centraler och deltog alltså i förstörelsen av den litteratur han älskade och levde av.

”Under de fyra år”, har han sagt, ”som jag arbetade där förstörde jag säkert mer än femton hundra kilo Goethe. Men för att absurditeten skulle bli fullständig, körde de senare dit tvåtusen kilo Stalinskrifter”. Dessa erfarenheter mynnade så småningom ut i romanen ”En alltför högljudd ensamhet”, en sorgsen bok om kunskap, förstörelse och paradigmskiften som jag skulle rekommendera alla bibliotekschefer att läsa.

Nu tror väl ingen att det är Goethes eller Stalins (?) skrifter som slängs in i Hans Andersson Recyclings lastbilar. Däremot skulle det inte förvåna mig om en eller annan Hrabaltitel får lämna plats åt detta, ännu tämligen diffusa, nya bibliotek som är under uppbyggnad.

”Att skylta med att man slänger böcker är inget vidare smart om man vill undvika den offentliga mobben, och särskilt inte om man motiverar det hela med att skapa luft och ljus kring bästsäljande deckare”, skriver Henriette Zorn i branschtidningen Biblioteksbladet. Men nej, det handlar inte om Malmö stadsbiblioteks pågående utrensning. Redan i maj kunde man läsa Zorns rapport från en seminariedag i Katrineholm på temat ”gallring och strategisk medieplanering”. Och den som inbillar sig att bibliotekarierna makulerar böcker med en kylig axelryckning har missuppfattat situationen helt. Här beskrivs gallring som någonting ångestladdat och som en ”lek med elden”.

”Om man vågar gallra blir man som chef hudflängd i pressen, det får man räkna med. Och det står man pall för om man vet varför man gallrar”, säger Lars Nellde, chef för Katrineholms bibliotek. Så varför gallrar man då? I Biblioteksbladet talas det om strategier för det ”nya biblioteket”. Det handlar om showrooms, ökad kundorientering, frontexponering, aktiv marknadsföring av böckernas innehåll, centrala informationspunkter och om att ”skapa ytor där besökarna bara kan vistas (hang out)”. Pernille Schalz, chef för Köpenhamns huvudbibliotek, talar om dödsryckningar i den traditionella yrkesidentiteten. Stora, och för en enkel litteratör delvis exotiska, ord alltså.

Malmö stadsbibliotek verkar snarast vilja avdramatisera det hela. Och i viss mån är det begripligt, med tanke på de hätska kommentarer och drastiska associationer till bokbål som gallringen lockar fram.

Att somliga böcker rensas ut för att ge plats åt nya är ganska oproblematiskt. Likaså är det väl fullt rimligt att det finns en ordentlig servering i anslutning till biblioteket. Och en lämplig scen för tyngre arrangemang, något som åtminstone jag saknat genom åren.

Svårare är det att förstå att man verkar betrakta diskussionen om framtidens bibliotek som en intern konflikt, något som uteslutande rör bibliotekarierna och deras yrkesidentitet. Det här är frågor som rör oss alla, till och med den som aldrig satt sin fot i ljusets kalender. Varför är det så tyst? Vilka ideologiska krafter är det som ligger bakom marknadstänket och nyspråket? Och vilka konsekvenser får det att vi betraktas som kunder och inte som nyfikna och engagerade medborgare (det vill säga deltagare i kulturellt och politiskt liv) när vi träder in i detta nya bibliotek?