En eftermiddag och en kväll sitter jag först i solen och sedan i skuggan och sträckläser Anneli Jordahls roman om Ellen Key. När läste jag senast något så gripande? Jag blev häpen. En betydelsefull gestalt i svensk kulturhistoria men genuint tråkig, det var väl ungefär min bild av Key, och möjligen är den påverkad av Strindbergs nidporträtt av Hanna Paj i ”Svarta Fanor”.

Jag har faktiskt besökt Keys hus Strand, vid Vättern, där det ligger i en brant backe ner mot sjön. Men jag klagade då högt inför vännerna som var med över hur tråkig inredningen var, hur estetiskt kallt huset kändes och hur dumt det ligger beläget. Ellen Keys idéer om uppfostran och inredning var progressiva och hennes formulering om barnets kommande århundrade förblir en fackla i mörkret, jodå, men själv sitter hon där uppstoppad i en idéhi­storisk monter.

Anneli Jordahls berättelse om Key är emellertid något helt annat än en idéhistorisk redogörelse. Vi möter Ellen Key en vårdag i Stockholm. Hon är i trettioårsåldern. Hon skälver, av nervositet och förväntan. Hon har precis fått syn på den unge löjtnanten och litteraturkritikern Urban von Feilitzen som kommer gående på Strandgatan. De ska promenera på Djurgården. Vi möter en ung och våldsamt förälskad Ellen Key som oroar sig över sin stora näsa och sina alltför smala läppar och redan på romanens första sida möter man en själ och en kropp i dallring. Den fysiskt ofullbordade kärleken mellan Key och von Feilitzen skulle dra ut i mer än femton år. Han var gift och hade barn, ville eller vågade i sista hand inte bryta upp från sitt förfalskade äktenskap, och istället för en kärlekshistoria hud mot hud utspelar den sig papper mot papper i otaliga brev dem emellan.

Anneli Jordahl lyckas på ett märkligt sätt göra sin huvudperson närvarande, i sin kropp, i sitt hem och i det frustande Stockholm där det överallt rivs för att få luft och ljus. Jag vet inte, men litet tycker jag hennes förmåga att återskapa svunna ögonblick påminner om Elsie Johanssons, som hon skrivit mycket om. Ellen Key som så länge dömts till att ses liksom på distans, rusar nu levande emot mig. Ändå lyckas Jordahl få med också hela den intellektuella komplexiteten och motsägelserna hos Key: samlevnadsrådgiverskan som aldrig haft en man. Den barnlösa barnpedagogen. Feministen som satte hemmet och moderligheten främst.

I andra böcker har Jordahl skrivit mycket om klassfrågor och om sin arbetarklassbakgrund. Jag tror att det perspektivet nu ger ny energi åt gestalten Ellen Key. Jordahl urskiljer denna socialreformator i det klassamhälle som många medelklassfeminister aldrig riktigt fattar vidden av och porträttet av den litet gåtfulla hushållerskan på Strand, Malin Blomsterberg, växer mot slutet av boken upp i jämnhöjd med Key själv. Och jag vänder sidorna allt fortare mot slutet av romanen när den rör sig in i ålderdomen, borttynandet och barnlöshetens helvete. Djupt tagen slår jag ihop boken och tänker att Sverige har fått en ny romanförfattare.

Göran Greider
Eftersom Anneli Jordahl är medarbetare på Sydsvenskans kultursidor recenseras boken av Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten.