Malmöfestivalen – en vanesak

Redan första året, 1985, slog Malmöfestivalen världsrekord i kräftor. Sedan dess har kräft­ätandet hållit i sig. 1986 infördes ett alternativt Silla­gille med Limhamnssill, ett försök att göra festivalmaten mer malmöitisk. Men sillen blev inte långvarig.

Det blev inte heller Anders och Måns, som året 2005 fick ersätta Grus i dojjan under kräftkalaset. Året därpå var Grus i dojjan tillbaka.

Varför vill publiken bara ha kräftor och Grus i dojjan?
– Det är en spännande kombination. Det här med kräftätande är en etablerad svensk borgerlig tradition med hundra år på nacken, man fångade kräftor i början på augusti redan då. Med kräftorna finns därför en igenkänningsfaktor. Att sillen inte höll i sig är ju för att sill är en midsommartradition.
– Kräftor var en exklusiv dyr rätt som man åt på restaurang – och det var inte de som fiskade kräftorna som åt dem. Det har gått från att vara en överklassed till folket.
– Grus i dojjan är ett gammalt proggband. Vad som möts här är en borgerlig tradition och en tradition som har rötter i arbetarklasskulturen. Malmöiterna själva har inga svårigheter att förena dessa två. Kräftätandet betraktas som en svensk sed, som går i blågult. I kräftätandet på torget i Malmö – Sveriges invandrartätaste stad – slår man sig ner där man är välkommen. Det är det som är festivalens magi. Den här traditionen handlar inte om det gamla, utan om dagens Malmö. Om att blanda det gamla och det nya, olika folkgrupper och skikt.

Betala 20 kronor för tre bollar, kastar du rätt sänker du en brandman i kanalen. Malmö brandkår införde traditionen ganska sent, år 2000. Men icke desto mindre har folknöjet på Kaptensbron vunnit en plats i festivalens hjärta.

Varför är det så kul att se en brandman bli blöt?
– Tekniken att sänka ner någon i en balja, som är vad Sänk en brandman går ut på, är ett gammalt tivolinöje som går tillbaks till 1800-talets upptåg.

1990 var första året för 60-talstältet. Men varför hyllar man bara ett enda årtionde?

Varför inte ett discotält som på 70-talet eller ett grunge- och britpop-tält som på 90-talet?
– Det är härligt att man vårdar 60-talet i Malmö. Det var då Malmö definierades som alternativ musikstad, med proggen bland annat. Man slutade vara bara en historisk avresehamn till Köpenhamn. Det var då, med Hoola

Bandoola Band, som Malmö hamnade på den kulturella kartan.
– Men ett 60-talstält låter också som ett nostalgitält. De som besöker ett 60-talstält är de köpstarka 40-talisterna, samhällets ryggrad ekonomiskt – även om de inte är det kulturellt.

1997 åts världens största kebab på Malmöfestivalen. Men kebab är vardagsmat och festivalmaten personifieras sedan många år tillbaka av ungersk langos.

Varför blir vi så sugna på friterad deg med gräddfil i folkvimlet?
– Det är inte bara langos, det är all exotisk mat. Festivalens karaktär är att ta till sig mångkulturen, och inkorporera den, inmundiga den. Det är ett tillfälle när man kan testa det annorlunda. Och genom att äta denna mat hamnar man i en annan värld. Festivalens idé är att vara en motsats till vardagen. Festivalen är landet annorlunda, och skapas med hjälp av musik, mat och uppträdanden. Men den ska samtidigt ha något igenkänningsbart som skapar trygghet. Det trygga landet annorlunda.

På 90-talet stod Malmöborna och stampade till Bob Hund på ödetomten vid Baltzarsgatan. Sedan flyttade musikområdet till Bastionen vid kanalen. Och för några år sedan, när Bastionen blev för litet, till Mölleplatsen. Nu är det dags igen: Malmöfestivalen intar nya territorier.

Vad betyder flytten från Mölleplatsen till Folkets park?
– Mer och mer har området kring Möllevången kommit att bli tecknet på det goda mångkulturella Malmö, samtidigt som Herrgården blivit det problematiska mångkulturella området. Möllan är idealiserat och bra att visa upp för besökare som kommer utifrån. Dessutom är det lättillgängligt transportmässigt.
– Det är väl ett tecken i tiden på att det goda Malmö är det mångkulturella. Och mångkultur är ju festivalens tema.