Sommaren 1942 visslar frans-ka gendarmer på järnvägsstationen Le Bourget-Drancy i Paris av boskapsvagnar fullastade med judiska män, kvinnor och barn på väg till utrotningslägret Auschwitz. Drygt sextio år senare, den heta sommaren 2003, blåser de franska gendarmerna i sina visselpipor för att jaga bort turisterna som klänger på statyerna i Luxembourgträdgården i Paris.

Mellan dessa båda händelser, den ena av världshistorisk och den andra av bagatellartad betydelse men båda uppvisande samma blandning av arrogans och ointresse hos de franska gendarmerna, ligger en av hi-storiens mest ofattbara grymheter, det systematiska utrotandet av sex miljoner judar.

En som föresatt sig att tränga in i dessa grymheter är den svenske författaren Per Agne Erkelius. I romanen ”Hotel Galicja” sitter berättaren med sin hustru i det stekheta Paris. Han lider av en obotlig cancer och vet att han inte har lång tid kvar att leva. Den utmätta tiden vill han tillbringa med att skriva sin sista bok, en bok som kommer att föra honom från sextiotalets Cypern, där han träffar den unga judinnan Régine Zuckerkandl, fram till våra dagars Oświęcim, eller Auschwitz, där han gör fruktlösa försök att komma till klarhet i vad som hänt Régines föräldrar Joseph och Emilie Zuckerkandl och hennes lillebror Franck.

Per Agne Erkelius har väldiga ambitioner med sin roman. På ett plan kan den beskrivas som en kärleksroman, på ett annat som en dokumentär om ett av historiens värsta brott. Mellan dessa båda plan löper fina trådar, så att kärleks-historien mellan berättaren och Régine och redogörelsen för Obersturmbannführer Adolf Eichmanns ingenjörsmässigt iscensatta järnvägstransporter av dödsdömda judar speglar och kompletterar varandra fram till den punkt där man frågar sig vad en människa är och var gränsen för hennes grymheter går.

Effektivast är Per Agne Erkelius när han låter fakta tala för sig själva, antingen det gäller Eichmanns kalla ondska eller cancern som växer i berättarens kropp. Både skildringen av familjen Zuckerkandls väg mot döden i Auschwitz och berättarens stoiska kamp mot sjukdomen har en tragisk resning som gör att man lyssnar med spänt intresse.

Här visas också hur männi-skor på ett förfärligt sätt tar på sig skulden för de brott de utsätts för. Det är Régines familj, inte bödlarna i Auschwitz, som med Erkelius ord skäms över ”vad människan kunde göra mot människan, eller över vad deras Gud kunde tillåta innan Han lät dem sluta tänka och känna”.

Mindre övertygande är Erkelius när han skildrar kärlekshistorien på Cypern. Den hade kunnat kortas ner och därigenom ges större slagkraft. Det gäller också åtskilliga av de sidor där berättaren sitter på Hotel Galicja i Oświęcim och försöker tränga in i historiens väldiga skuldregister.

Man misstar sig dock inte på sorgen och allvaret i Per Agne Erkelius bok. Berättaren frågar sig på ett ställe om han verkligen får lov att skriva om sitt eget och familjen Zucker-kandls liv i en och samma bok, ”i ett enda långt andetag”, som han säger. Hör de verkligen ihop?

Svaret är ett tveklöst ja. Per Agne Erkelius visar i ”Hotel Galicja” att människors liv tvinnas samman på ett oupplösligt sätt och att vi inte kan fly undan ansvaret för våra medmänniskor. Det var vad svenska staten gjorde när man under andra världskriget skickade tillbaka judar till de tyska gaskamrarna. Skammen över det vilar tung över Per Agne Erkelius bok.

Åke Leijonhufvud, författare och kritiker