"Att skriva är som att återuppväcka de döda"

Förra måndagen knackade Aftonbladet på hos familjen Ahndoril i sommarhuset norr om Falkenberg. Dagen därpå skickade Bonniers ut ett pressmeddelande som berättade att det är makarna Ahndoril som ligger bakom Lars Kepler, den hemlige deckarförfattaren som har gjort succé i den internationella förlagsvärlden.

Avslöjandet gjorde Alexandra Coelho Ahndoril så stressad att hon inte sov på fyra nätter. När vi träffas summerar hon: det har varit en hektisk vecka, som avslutning på ett hektiskt år. Roman nummer tre plus en doktorsavhandling som inte riktigt blev klar i våras. Och på det ”Hypnotisören”-historien.
– Jag hade aldrig trott att det skulle bli en sådan stor grej med förlaget och pseudonymen.

Vad betyder det att din roman ”Mäster” släpps mitt i allt?
– Hade vi fått råda hade vi aldrig avslöjat Kepler. Nu får man bara hoppas att recensenterna kan sitt jobb när de läser ”Mäster”.

”Mäster” ja. Trots allt som hänt de senaste dagarna är det mest August Palm vi ska prata om. (Även om Alexandra gärna pratar Kepler också – men då ska Alexander helst vara med. Och just denna förmiddag är han hemma med barnen.)

Du har tidigare skrivit om Tycho Brahe och Heliga Birgitta. Hur kommer August Palm in i bilden?
– August Palm passar bra in i hela projektet, trilogin med historiska storheter som glömts bort. I romanen om Tycho Brahe ville jag berätta om en människa som offrar sig för den stora drömmen om vetenskapen. Med Birgitta var det samma sak, hela hennes liv präglades av drömmen om Gud och religionen. Människornas tredje stora dröm är politiken.

August Palm står staty i Helsingborg, där Alexandra Coelho Ahndoril är född. Men till skillnad från de flesta biografier har hon intresserat sig mindre för de politiska intrigerna och mer för de tidiga åren av Palms liv.
– Jag skrev boken för att jag ville se vad det är för erfarenheter som skapar en agitator. Boken handlar om vad som ledde till att han tänkte: ”Kampen är större än min bekvämlighet – jag kan inte vara tyst!” Förut auktionerades fattiga barn bort, ett system för att ge överklassen tjänstefolk. August Palm blev själv bortauktionerad, liksom hans syskon.

Boken är en roman. Exakt hur mycket är påhitt?
– Det är min fantasi som skapat berättelsen. Ramverket är verkliga fakta men jag ville inte göra en historisk roman som är redovisande, utan en litterär upplevelse. Som jag också hoppas är en tankeställare.

Vadå för tankeställare?
– Vänstern har liksom inte någon som kan tala längre. Länken till hi­storien och kampen har bara försvunnit ut i tomma intet. Det tror jag är väldigt farligt. Vi inbillar oss att vi alltid haft det bra. Eller att vi har det bra bara för att vi är värda det, till skillnad från andra. Men välfärdssamhället är oerhört nytt och skört. Det kan lika gärna bara bli en parentes i historien.

Var August Palm så hatad som du skriver?
– På Arbetarrörelsens arkiv ligger August Palms tillhörigheter i några kartonger. Anteckningsböcker, hans kärleksbrev till hustrun, brev till hans barn. Men också hatbrev, som är fruktansvärt otäcka. Mordhot och bespottelser. Jag har ett med i boken. Han blev fruktansvärt förföljd. Smutskastad, misstänkliggjord och förlöjligad, till och med av den egna rörelsen när Hjalmar Branting tog över. I romanen är han nära att ge upp, hans familj lider så mycket av kampen.
– Jag tror inte det är någon som förstår vilken skuld vi har till August Palm. Han ensam förde in socialismen i Sverige och startade den första arbetarrörelsen. Som har lett till att vi kan få semester, föräldraledigt och rösträtt. Människan är inte snäll och god, därför behövs politik. Inga rättig­heter är givna, folk har kämpat för dem och andra har kämpat emot. Just nu pågår till exempel en kamp för att papperslösa barn ska få gå i skolan. Och att det finns en rörelse som inte vill det – det gör mig upprörd och skräckslagen. Varför ska det vara så svårt att ge rättigheter?

Både i ”Mäster” och i ”Stjärneborg” ägnar du mycket uppmärksamhet åt August Palms och Tycho Brahes kvinnor.
– Det har alltid retat mig att berömdheterna står utskurna från människorna de samtalade med, som kanske stod för idéerna, vem vet? Jag ville skriva om dem som aldrig nämns i historieskrivningen, kvinnorna och barnen.

Vad är gemensamt för dessa kvinnor?
– De får helt enkelt stå ut. Men för mig är det inte intressant att skriva om en enbart lycklig relation. Jag vill visa att man kan älska varandra fastän man har det jättejobbigt tillsammans.

Palms fru Johanna är kleptoman.
– Varför börjar man stjäla struntsaker? Vad är det för raseri? I mina böcker låter jag Tycho Brahes hustru bli missbrukare i sitt raseri, och Heliga Birgittas dotter Katarina börjar späka sig själv. Det är ett slags kvinnligt motstånd jag vill skildra. Kvinnorna var på sätt och vis arbetarnas arbetare. Johanna tror att hon gifter sig med en man som ska bli skräddare. Plötsligt förändras hela deras liv genom hans kamp. De blir vräkta och utslängda av polisen, utvisade ur landet. Misshandlade. Augusts kamp gör deras liv till en katastrof. Men ändå stannar hon kvar. Jag tänker mig att det inte var så himla enkelt.

Johanna uttalar någon gång att ”oss kämpar de inte för”. Är det en passus till kvinnorörelsen?
– Det är en historisk lögn att vi fick rösträtt. Kvinnor slogs och blev fängslade. Och männen solidariserade sig inte. Tänk om varje man som hade rösträtt hade krävt att hans hustru också fick det!

Varifrån kommer ditt historieintresse?
– Vi accepterar det historiska som om det vore färdigt, men det är det inte. Det är vi, i nuet, som bestämmer över vårt förflutna. Över vilka som vann en seger, eller inte. Att skriva är som att återuppväcka de döda. Jag hade tänkt att det här skulle vara en trilogi, och sedan ska det vara färdigt med de historiska personerna. Men redan nu skriver jag på en ny grej om någon som har levt en gång i tiden.

Doktorsavhandling, deckare. Och roman. Hur hinner du?
– Jag har inte mycket till socialt liv och jag tycker att allt skrivande är roligt. Jag blir så glad när någon ber mig göra något och är dålig på att säga nej. Och så försörjning, försörjning, det ständiga bekymret. Det har varit ganska knapert eftersom båda skriver. Men om det är sant som de säger, att vi får ett stort förskott, då kanske det går att bara skriva. Lönen för att skriva är att få skriva. Det är så det är med författare: får man ett stipendium åker man inte till Bahamas.

Jag har en romantisk bild om författarpar som ni, som sitter mittemot varann och skriver.
– Vi bor i innerstan i Stockholm så vi är jättetrångbodda. 1800-talstill­varo. Fyraåringen sover bredvid oss i en utdragssäng, och de två äldre flickorna delar rum. Vi har ett arbetsrum men vi sitter rygg mot rygg för det är så trångt. Men det känns tomt när den andre inte är hemma och sitter och knattrar.

Din prosa är väldigt poetisk. Kommer det automatiskt?
– Det handlar om att hitta tonen. Jag har lätt att få ur mig text, och sen arbetar jag om den och skalar bort. Jag lyssnar på klangen och världen där jag befinner mig när jag skriver – det är inte så att jag har ett skelett och fyller det med metaforer.

Var det likadant när ni skrev ”Hypnotisören”?
– Med Kepler kunde vi inte sluta skriva. Det blev ett rus. Vi visste inte om manuset skulle bli antaget. Jag läste den enda intervjun med Stieg Larsson, där han sa att det här är min pensionsförsäkring. Men om det bara är att skriva en deckare och bli stenrik? Det som hänt är helt otroligt. Att hela den internationella förlagsvärlden blev förtjust.

Är det samma du som skrev ”Hypnotisören” och ”Mäster”?
– Deckarförfattare jobbar med intrigen – inte framställningssättet. Men jag tror att Kepler är spännande för att vi är två erfarna författare som tror oss veta hur man skapar tryck och laddning i en roman. När det gäller en bok som ”Mäster” vill jag beskriva till exempel hur någon går över snön på ett helt unikt sätt. Känslan, framställningssättet, den egna tonen. Det går inte att jämföra med ”Hypnotisören”. Där var syftet spänningen och gåtan. Därför var det så viktigt att Lars Kepler fick vara en egen författare, en pseudonym. Men så gick det med det.