Det finns mycket att säga om Sjöwall-Wahlöös ofta förbehållslöst hyllade marxist-leninistiska polisromaner. Men till Beck-filmernas dumreaktionära nivå med mordiska rollspelare och våldtäktsnätverk av invandrarkillar förfaller de aldrig. Den nya fjärde säsongen nöjer sig visserligen bara med två mer påkostade filmer, men ambitionshöjningen tycks inte ha slagit igenom i makarna Börjlinds manusarbete.

Den här gången är fienden miljöterrorister – långt farligare än klimatförändringar och kärnkraftsindustrins hundratusenåriga lagringar av radioaktivt avfall. Om man får tro filmen. På så sätt har man ställt Sjöwall-Wahlöös varningar för polisstaten på huvudet.

Här ska vi i stället skaka på huvudet i chock över att det inte finns en järnring av övervakningskameror eller paramilitära specialstyrkor kring Forsmark. Eller helst överallt i samhället.

Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) har under seriens gång gått från våldskåt översittare till sentimental medelåldring. Nu avslöjas det – såpastajl – att han en gång i tiden haft en kärleksaffär med miljöaktivisten Kim Reeshaug (Kirsti Torhaug), som naturligtvis är nyckeln till terroristernas attentatsplaner.

Händelseutvecklingen med ett gisslandrama och en slutuppgörelse är lika välbekant som orimlig. Med tanke på epilogen har man också öppnat för en långdragen snyftare kring Gunvalds eventuella föräldraskap i den femte säsongen.

Filmen mörkar den mesta informationen så länge det går för att inte uppläggets banalitet ska sticka alltför mycket i ögonen. Därför serverar man en trendigt flimmerklippt, handkameraskakande och telefotograferad jakt genom en serie geografiska fragment av Stockholm innan finalens antiklimax. Inte nog med att storyn är svag, orienteringen i landskapet är snudd på obefintlig.

Skådespelarprestationerna är det enda som inger en viss tröst. Kanske inte Peter Habers trötta, småfeta, ängsliga och här också förkylda Beck eller Ingvar Hirdwalls stänkargubbe. De går på autopilot. En känslomässigt flammande eldslåga är däremot norska Kirsti Torhaug, som redan i tv-dramat "Labyrinten" visade prov på ett hudlöst och nyanserat register. Hennes närvaro lyfter också Persbrandts roll i scenerna de har tillsammans. I övrigt är det beckmörkt.