För två veckor sedan formulerade jag ett antal frågor med anledning av de förestående förändringarna på Malmö stadsbibliotek. Dessa frågor är fortfarande obesvarade, men det är åtminstone inte tyst längre. Ändå kan man fråga sig om inte debatten döljer lika mycket som den belyser. Bland annat talar den fullständiga avsaknaden av kritiska röster inifrån biblioteksvärlden sitt tydliga språk.
”Ideologier är som mäktigast när de gör sig osynliga genom att presentera sig själva som neutrala, objektiva, naturliga och/eller enbart pragmatiska”, skrev idéhistorikern Edda Manga i förra veckan i Göteborgsposten. Ämnet var inte Malmö stadsbibliotek, men ändå tror jag att hennes ord ringar in ett centralt problem här.
För det handlar naturligtvis inte om huruvida det sätts hjul eller inte på hyllorna i Ljusets kalender. En stor del av förändringarna är ganska oproblematiska i sig. Men det som sker på biblioteket försiggår väl inte i ett vakuum, det är väl inte isolerat från samhällsutvecklingen i stort? En utveckling där nedmonteringen av det offentliga snart genomdrivits på alla tänkbara plan, samtidigt som klassklyftorna blir allt större och såväl segregation som barnfattigdom ökar.
I två repliker har nu bibliotekschefen, medvetet eller inte, ignorerat de ideologiska aspekterna av frågan, men i formuleringar av typen ”eleven har själv fått ansvar för sin inlärning” lyser något igenom trots allt. Jag må vara överkänslig, men när Tank kallar biblioteket för ”hjärtebarn” (hennes citationstecken) kan jag inte låta bli att läsa in ett visst förakt för de människor hon säger sig värna.
Denna institution är inget hjärtebarn för mig. Snarare, om man nu måste använda ordet, är det så att jag är bibliotekets hjärtebarn. Biblioteket är och har länge varit ett uppmuntrande och uppbärande verktyg. För mig och för många andra som vuxit upp i obemedlade miljöer har det varit en av få fungerande instanser i det svenska välfärdssamhället. Ett sällsynt tillgängligt rum som har kännetecknats av rikedom när resten av livet begränsats av fattigdom.
Mycket tyder på att denna rikedom nu sakteligen håller på att ersättas av en marknadsorienterad förståelse av kulturlivet och en vackert inramad föreställning om att individen själv ska ta hela ansvaret för sin bildning, medan biblioteket framför allt ansvarar för luftiga ytor och besökssiffror. Detta är en utveckling som är allt annat än neutral, objektiv och naturlig.
Tidigare inlägg: Rasmus Fleischer (23.8), Sextiotvå bibliotekarier (23.8), Carina Nilsson (22.8), Elsebeth Tank (21.8), Författarupprop (19.8), Bjarne Stenquist (18.8), Trygve Bång (18.8), Elsebeth Tank (13.8) och Andrzej Tichy (12.8).
% är glada
% är likgiltiga