Barocken brenner till

Vad kan poesin användas till? Kan den användas överhuvudtaget?

Olika tider ger olika svar. Under barocken var det comme il faut för uppburna poeter att skriva gratulationsvers och gravdikter över döda husdjur – en mentalitet på frontalkollisionskurs med romantikens idé om den gudabenådade poetprofeten som hellre svälter ihjäl än skaldar på uppdrag.

Idag har romantiken modifierats till en språkmaterialism som kraftfullt vänder sig mot idén om diktaren som siare, men behåller idén om diktaren som autonom och omutlig. Barockens kärlek till brukspoesin känns måttligt kompatibel med samtidens ideal men vinden kanske vänder.

Ett tecken på det är den växande nyfikenheten på barockpoeten Sophia Elisabet Brenner. För ett halvsekel sen definierades hon som helt passé. På litteraturstudenternas läslistor var hon ett sällsynt eller obefintligt namn. De som kände till henne raljerade gärna över hennes barnafödande och diktande om husliga ting. När Carina Burman i mitten av 90-talet gav ut en uppmärksammad roman om henne, Den tionde sånggudinnan, trodde många läsare att boken handlade om en påhittad figur.

Sen dess har alltfler insett att barockpoeten Sophia Elisabet Brenner funnits i sinnevärlden och att det betyder något. I år är det 350 år sedan hon föddes och det firas med pompa. Första volymen av en textkritisk utgåva av hennes diktning har just kommit ut och en Brenner-utställning pågår i Lund, där ett matigt Brenner-symposium dessutom inleddes i onsdags och avslutades i går.

Under symposiet användes Brenners tid och verk av klassicister, idéhistoriker, litteraturvetare, språkforskare och andra som en prisma genom vilket mycket bröts: svenska språkets utveckling, latinets ställning i vårt land, begreppet ”dygd” genom tiderna för att ta några få exempel. Och genus stod självklart i centrum, poeten var ju kvinna.

Samtida genusteoretiker kan frestas projicera sina tankar om könet som konstruktion både på Brenner och hennes tid: Båda formulerade med konsekvens idén att själen inte är hon eller han. Edith Södergrans Vierge moderne ekar förstås genast i föreläsningssalens associationsrymd, men riktigt så lineära är sällan idékopplingarna mellan tider och mentala rum.

Sophia Elisabeth Brenner som diktare förblir ett barn av sin tid, en tid som på vissa sätt kan ha varit öppnare än de som skulle följa. Kanske var exempelvis formuleringsprivilegiet på 1600-talet en klassfråga mer än en könsfråga – poeten kunde gott vara kvinna men knappast en kvinna av folket. Därmed inte sagt att det drällde av Brenners likar i vårt land under barocken. Hon skrev på fem språk, stod i centrum av sin tids intellektuella och litterära liv och formulerade en lika tidig som tydlig feminism. Hon var, kort sagt, unik.

Maria Küchen, författare