Har ni manifest, eller?

Det manifest sju författare förra helgen publicerade i Dagens Nyheter var en strålande rolig litterär happening.

Roligast var reaktionerna från manifestförfattarnas kollegor. Lite som kafferepstanterna i Pippi Långstrump. Snipig surmulenhet. Rynkade näsor. Spretande lillfingrar. Ett trettiotal företrädare för skrået samlade sig i veckan rentav till ett motmanifest (DN 26/8). Där slog de fast att man ska få skriva precis vad och hur man vill, utan förbehåll och inskränkningar, varför de sjus gäng som tagit sig friheten att skriva elakt om den samtida svenska litteraturen borde veta hut. Stor komik. I en krönika häromdagen (DN 27/8) formulerade litteraturkritikern Jonas Thente fint den grundläggande paradoxen i motmanifestet: "Sju får hade förvillat sig in i fållan och skulle hämtas hem till den stora friheten, med hugg och slag om nödvändigt...". Skriv gränslöst, jävla skomakarrealist!

Kanonkul. Tyvärr finns det dock stilistisk grund för misstanken att komiken i motmanifestet är oavsiktlig. I själva verket är det nog mer oroande än roande att yrkesförfattare släppt ifrån sig en så illa skriven text – plattityder, syntaktiska otympligheter, svajig metaforik (den svenska romanen är flintis och går i höga klackar och förväxlas med såväl predikningar som telefonkataloger). "Vi vill skriva i full medvetenhet om att stilen och formen också är en del av budskapet", ropar motmanifestatörerna. Jojo...

Ingenstans i motmanifestet hittar man några tecken på att författarna förstått att också de sju ursprungliga manifestförfattarna är stil- och formmedvetna. Självironiskt stilsäkert försöker de sju i provokationens form aktualisera ett reellt litteraturpolitiskt problem – den publiktillvända kvalitetsromanens utsatta position i ett litterärt klimat där syret och solljuset, pengarna respektive prestigen, i allt högre grad monopoliseras av å ena sidan en publikfriande genrelitteratur och å andra sidan en publikfrånvänd institutionslitteratur.

Eller som en av manifestets författare, Jerker Virdborg, uttryckte det i en DN-duell med kollegan Daniel Sjölin i vintras: Vilka ska ta över "den dag då säg PO Enquist, Kerstin Ekman eller Torgny Lindgren inte längre skriver?"

Vilka ska skapa framtidens stora berättelser? Det är en relevant fråga i en tid då landets stora bokhandelskedja rensar hyllorna med motiveringen att en butik inte kan vara ett bibliotek och biblioteket gör detsamma med motiveringen att numera kan inte heller biblioteket vara det.