Gäst i overklig dansk verklighet

Hur jävligt är det i det dejlige landet egentligen? Den som läser Lena Sundströms bok kan inte gärna svara på annat sätt: Fruktansvärt jävligt.

Den beskriver ett helt land i händerna på ett storljugande missnöjesparti med en på en gång fullständigt infantil och rävslug partiledare. Den beskriver ett offentligt samtal som präglas av rädsla och inskränkningar och bojkotter. Och den beskriver framför allt ett land där främlingsfientligheten slutligen har institutionaliserats.

Är det verkligen så här illa?
– Ja. Alltså, det beror ju på vem du frågar, om det är illa eller bra. Det har varit en debatt om det ska vara tillåtet att använda burka nu de senaste veckorna. Den kokar ner allt till vad det verkligen handlar om. Det är inte mer än någonstans mellan 50 och 100 personer i Danmark som bär burka. Ändå upptar den frågan fullständigt de danska medierna och de danska politikerna. Det handlar inte om sakfrågan, utan om en retorik. Om att positionera sig.

Varför fjäskar danska politiker för rasister?
– För att vinna väljare. Där det finns en vind är det frestande att sätta segel.

Varför flyttade du till Danmark för det här projektet?
– För att jag egentligen ville skriva en bok om vad som riskerar att hända i Sverige. Och det är lika svårt att kritisera sig själv som att lyfta sig själv i håret. Dessutom såg jag Danmark på ett nytt sätt. I en familj kommer du inte hem och säger "oj, vad du har växt" till dina egna barn. Man är för nära. Det är någon som har varit borta ett tag som kan se förändringarna tydligare.
– Jag pluggade i Roskilde innan Dansk Folkeparti fanns, och när jag återvände var jag chockad över skillnaderna. Så jag bestämde mig för att flytta dit igen, för att ta reda på vad som hade hänt, för att lära mig språket, och för att prova ett litet utanförskap, att leva någonstans där jag inte kände någon.

Du är alltid väldigt rolig, även när ämnet är allvarligt. Varför?
– Det gäller att leta efter nya sätt att skriva om sådana här ämnen så att folk orkar lyssna. Att försöka skriva roligt är ett sätt. Tunga ämnen gör att vi lätt låser oss i självförsvar.

Du tillskriver DN:s Nina Björk en begåvad formulering som i själva verket skrevs av Sydsvenskans Eskil Fagerström. Är du säker på att din research håller i varje del? En sådan här bok blir ju lätt granskad i varje detalj.
– Det är ju det sista man vill, men det är den sortens reaktioner man kan räkna med på den här typen av bok. Jag har försökt att vara minutiös. Sedan finns det så klart alltid en mänsklig faktor. Du får be Eskil om ursäkt.
– Jag anlitade även en dansk journalist för läsning, för att jag var nojig för att jag som svensk skulle missa något i tonen eller missförstå något. Ett exempel kan jag ta, det finns en annons som Dansk Folkeparti har gjort i en kampanj mot huvuddukar med texten "det handlar inte bara om 30 gram tyg". Tyg heter "stof" på danska, och jag trodde först de menade droger. För "stof" kan betyda det också...

Mot slutet av boken intervjuar Lena Sundström Berlingske Tidendes chefredaktör Lisbeth Knudsen – som visar hur även hon gradvis har normaliserat tankar som innehåller ren främlingsfientlighet.
– Det var som en intervju med Kristi brud som jag såg på tv. Länge kan man föra ett helt normalt samtal, där man delar samma världsbild, men så plötsligt öppnar sig en avgrund när man inser att personen befinner sig någon helt annanstans. Verkligheten känns overklig. Så har jag upplevt det emellanåt i Danmark.

"Världens lyckligaste folk" är inte bara en bok, utan också en tv-dokumentär, som sänds på onsdag i TV4.