Federico García Lorca återvänder gång på gång. I dagarna har spanska tidningar rapporterat om att den grav där hans kvarlevor tros finnas nu kan komma att öppnas. Det skulle i så fall vara slutet på en utdragen juridisk process med symboliska dimensioner, där såren från spanska inbördeskriget ännu inte helt är läkta. I konfliktens inledningsskede mördades Lorca, trettioåtta år gammal, av falangister utanför Granada. Vid det laget var han redan en känd poet och dramatiker, med en mångsidig produktion bakom sig. Sedan dess har mytbildningen bidragit till att göra honom till ett av de mest kända namnen någonsin i den spanskspråkiga litteraturen – kanske bara jämförbar med storheter som Cervantes och Gabriel García Márquez.

Till svenska har han översatts tämligen flitigt, och poeter som Hjalmar Gullberg, Artur Lundkvist och Lasse Söderberg har genom åren tagit sig an honom. Nu gör sig Lorca ännu en gång påmind på våra breddgrader. Förra året kom den omskakande diktsamlingen ”Poet i New York” i nyöversättning, och nu följer förlaget Tranan ambitiöst upp utgivningen med tre böcker som innehåller dramatik och kortprosa.

”Fyra korta stycken” består av några pjäser som Lorca skrev i tjugoårsåldern. Det var en period av upptäckter och experiment, då han debuterade som poet och flyttade till Madrid där han lärde känna Dalí och Buñuel. Dessa stycken präglas också av en ungdomlig infallsrikedom, som i fabeln där några djur träffas för att diskutera filosofiska frågor och sina olika förhållanden till människan. Det är poetiska lekar som aldrig riktigt växer till någon fullgången helhet, men som ändå smittar med sin bångstyriga fantasi och sin entusiasm över allt man kan hitta på med orden och med världen.

En avgörande erfarenhet för dramatikern Lorca var resorna under början av trettiotalet med den ambulerande studentteatern La Barraca, som spelade i mindre städer och byar runt om i Spanien. Det var också under dessa år som Lorcas dramatiska talang blommade ut i de så kallade ”Kvinnodramerna” – som består av hans mest spelade pjäser ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”.

Det gemensamma för dessa dramer är konflikten mellan kärlekens fria val och traditionernas påbud, mellan åtrån och konventionen. Som homosexuell i ett många gånger konservativt katolskt samhällsklimat hade Lorca också en särskilt skarp blick för det undertryckta begärets villkor och den sociala kontrollens mekanismer. Det hela slutar förstås illa. ”Så har blodets timma slagit igen”, som Modern i ”Blodsbröllop” säger. Hennes tal när den siste av familjens män har dödats är överhuvudtaget en av de gripande höjdpunkterna i denna trilogi. Då är det nästan så att man känner smaken av jord och blod i munnen under läsningen. Jens Nordenhöks nya översättningar respekterar dessutom den ursprungliga nerven, samtidigt som replikerna uppdaterats för att bättre passa dagens svenska scener.

Lorca hade en fenomenal förmåga att förena det folkliga och det avantgardistiska. I ”Fisk, himlakroppar och glasögon” – en samling kortprosa som ursprungligen främst trycktes i olika tidskrifter – möter surrealismen folksagan och det närliggande stämmer möte med det kosmiska. Det är ömsom oemotståndlig, ömsom daterad diktning. Här finns händelsekedjor, men när man följer dem är det lätt att drabbas av yrsel: ”I citronaffären målade alla expediter sina ansikten utsökt gula för att expediera kunderna. Det hände verkligen märkliga saker: två barn i marmor blev sönderslagna med hammare av den gamle borgmästaren därför att de tiggde med de små händerna fulla av dagg.”

Det som kanske bäst fångar den sammantagna kraften i Lorcas författarskap är hans egen utläggning om begreppet duende – de svarta tonerna som skiljer den blodfyllda konsten och poesin från den trötta upprepningen och den tomma gesten. För här är det inte analytisk stringens som gäller – utan dikt som fysisk omedelbarhet, plötsligt sår och våldsam kyss.

Han återger vad han hört en gammal mästare på gitarr säga: ”Duende finns inte i strupen, duende stiger upp inombords, från fotsulorna.” Från fotsulorna stiger också Lorcas röst. I den vibrerar hela det spanska kulturarvet, tillsammans med viljan att skapa något nytt. Och från jorden undertill virvlar dammet ända upp till stjärnorna.

Henrik Nilsson, författare och litteraturkritiker