Jag hade skrivit en, ska vi säga, lite hårdhänt text om Jan Guillou och fått höra att han blivit rejält förtörnad. Veckan efter skulle vi framträda på samma läsning. Jag kom till arran­gemanget, nervös inför det oundvikliga mötet. Skulle han ställa till med en scen – eller värre, vända ryggen till och frysa ut mig? Och så hände det otroliga. Guillou var trevlig. Efter min läsning nickade han mysande och sa ”Det kommer gå bra för dig pojk”. Kanske lite drygt – jag är 34 år gammal – men definitivt avsett som en komplimang.

Först i efterhand förstod jag hur det gått till: välvilja var det enda jag inte var beredd på. Med sin vänlighet fick han mig rentav att skämmas över att jag skrivit så taskigt om honom. Så jobbar ett proffs.

Författarmemoaren kan användas för att kasta nytt ljus över ett yrkesliv (Herbert Tingsten) eller åt bikt och bekännelser (P O Enquist). Guillous bok, med den snygga titeln ”Ordets makt och vanmakt”, är mer anspråkslös och kommer knappast med något nytt. För den som är inläst på de många intervjuer han gett genom åren är boken mest en resa längs med välbesökta anekdotstationer: nu drar han den om hur han blev upptäckt av Fibban, sen om hur han skrev om IB, sen om fängelsetiden, sen om comebacken med Rekordmagazinet och sen Hamilton och sen Arn.

Många av Guillous läsare gläds säkert ändå åt att kunna läsa om hans publicistiska gärning i en samlad volym, dessutom med personregister och fotnoter som gör att den som vill veta mer kan gå till läggen.

På baksidestexten sägs boken handla om ”mer än fyrtio år av förbluffande avslöjanden …” och så vidare. I själva verket ägnas cirka tre fjärdedelar av boken åt perioden före 1979. Karriären som tv-kändis och bestsellerförfattare under de trettio år som förflutit sedan dess marscheras snabbt igenom som slutkläm. I stället rör sig boken huvudsakligen i det sena 60-talets och 70-talets spritindränkta journalist- och kommunistkretsar, med särskild tonvikt på IB-affären 1973. Det mesta i boken utspelas innan jag själv, eller, för den delen, Sydsvenskans kulturchef, var födda.

Med detta vill jag inte marginalisera äldre generationer eller påstå att journalistiska avslöjanden under kalla kriget inte är viktig presshistoria, utan snarare belysa Guillous förtjusning i sig själv som ung, trots allt han åstadkommit som medelålders. Född 1944 är han fortfarande en dödsföraktande yngling, vilket kanske förklarar den avsky han väcker hos många – den attityd som är charmigt spefull och kaxig vid tjugo framstår, kanske orättvist, vid sextio mest som en vidrig härskarteknik.

Minns den gången han i tv kallade Rikard Wolff för ”pederast” (en episod som föga oväntat inte är med) och sedan föreföll uppriktigt chockad över den skitstorm som vräkte över honom. I spegeln är Jan Guillou själv alltid den unge sanningssägaren, med tillhörande rätt att slänga ur sig oförskämdheter. I omvärldens ögon är han en reaktionär gubbjävel som borde hålla käften.

Särskilt rörande är det parti i boken där han beskriver hur han mobbades av ett skadeglatt journalistkollektiv efter sin tv-intervju med Björn Borg 1992, en intervju som han än idag tycker är felfri. I boken vänder han och vrider på förloppet. Vad gick snett? Varför hatar de mig?

Så till Guillous narrativa strategi, som jag innerligt hoppas att litteraturvetarna tar tag i en vacker dag. Den är ytterst intressant och bygger i grunden på ett teflonspråk utan dess like, så intill perfektion balanserande mellan axlarna humor–bitterhet, självironi–stöddighet att 450 sidor på raken känns som att få hjärnan manglad genom en skrivmaskin med kylskåps­kallt färgband. I detta språkbruk är nyckelordet enkelt. Ingenting är någonsin komplicerat, trassligt eller mångfacetterat – det är alltid enkelt. När man väl har blivit varse detta mönster blir hans berättarteknik parodiskt genomskinlig, enligt schemat:

A, Jan utför handlingen X som leder till att

B, motståndaren Y gör entré, som leder till att

C, Jan desarmerar Y med en taktik som är ”mycket enkel”.

D, Taktiken fungerar perfekt, men får konsekvensen

E, som antingen kan innebära katastrof eller triumf, men oftast bara att Jan hamnar i en ny knipa, där hans val är ”ganska enkelt”: göra en ny A, på vilket följer en ny B och så vidare.

Sånt här är mycket svårare att skriva än många inbillar sig. Men det är också ett typiskt ungdomligt gestaltningsmanér – när jag läser påminns jag om retoriken hos Piratpartiets fjuniga talesmän, som alltid grovt förenklar de samhälls- och framtidsfrågor som ska debatteras. Det är inte heller någon tillfällighet att Jan Guillou på senare år har kommit att bli deras nemesis, eftersom hans polemik är formad av samma simplistiska synsätt, av dikotomierna rätt och fel, hjälte och skurk.

Men i boken skymtar också en handsvettig skam över den unge Jan, en önskan om att kunna resa tillbaka och ta honom i örat, ge goda råd, se till att ett reportage blev bättre, sufflera med rätt intervjufrågor i det avgörande ögonblicket. I ett par passager erkänner han, konfronterad med sitt ”obönhörliga” arkiv, att han som ung inte alls var så skicklig som skribent som han velat tro – till exempel att det reportage som fick Solbacka att slå igen är mediokert skrivet. Mitt i stoltheten, mellan raderna, lurar självföraktet och ångesten.

Samtidigt undviker boken konse­kvent den privata sfären på ett sätt som ibland gör den nästan tillgjort opersonlig. Hur var det att resa till Irak med småbarn? Att vara pank och arbetslös familjefar (efter Geijeraffären)? Den storyn är oändligt mycket mer fascinerande än de minutiöst beskrivna dispyterna med Ahlmark, Palme och Myrdal. Den dag berättelsen blir fritt tillgänglig i stället för att vara inpressad i ABC-mallen som nu, kommer vi sannolikt att få bekanta oss med en av den svenska litteraturhistoriens mest komplexa figurer.

För i slutänden handlar det förstås om ett auktoritetsuppror som fått enorma konsekvenser och för alltid placerat författaren på en mental skolgård, med näven knuten i fickan, lugnt mönstrande sina fiender, växande med varje glåpord. Den som vill få sista ordet mot den mytomspunne ynglingen från Östermalm borde läsa några årgångar Bamse och lära sig hur snällheten alltid vinner i längden. Den taktiken är enkel, repliken ”Det kommer gå bra för dig pojk” förödande effektiv. Tro mig.

Jens Liljestrand, författare och doktorand i litteraturvetenskap.