Den jobbiga jobbigheten

Fotograf Hanna hämtar Sara Kadefors i sin röda Renault. Jag hoppar in i baksätet. När vi lämnar Söder åker vi förbi Globen och ut till Kungens kurva. När vi svänger in på IKEA:s parkering pekar Sara mot en dunge.
– Den dungen tänkte jag mig att Sylvia bor i!

Sylvia är huvudpersonen i "Borta bäst", Sara Kadefors andra roman för vuxna. En statusmedveten karriärist som lämnat jobb, villa och familj för att bo i bilen. Hon tillbringar dagarna på Ikea. Tjuväter från buffén och sover i sängarna. Samtidigt är hon mån om att se ut som om allt är som vanligt. Välvårdade naglar, märkeskläder. Smiter in på teatern i pausen för att ta del av atmosfären. Men en räcka omständigheter gör att Sylvia börjar umgås med en knarkare i förorten och tvingas omvärdera.

Det är inte första gången Sara Kadefors skriver om kvinnor som börjar ifrågasätta sina liv. Förra romanen, "Fågelbovägen 32", handlade om den politiskt korrekta barnmorskan Karin som vill hjälpa en kvinna från Moldavien, som till slut blir Karins svarta städhjälp. Helt mot hennes världsförbättrande självbild och principer.

Hur mycket av dig själv finns i romanerna?
– Vad är det som gör att man dras till samma typ av ämnen? Behandlar jag omedvetet mina egna problem? Men "Fågelbovägen 32" och de frågor Karin brottas med ligger närmre mig själv. Jag är uppväxt i en Amnestyfamilj med engagerade föräldrar. Jag har alltid velat vara fin och god och får samvetskval om jag inte är trevlig mot a-lagarna på bänken. 1970-talet präglades av tankar om solidaritet och på tv var det bara program om Afrika och Katitzi – vilket verkligen var positivt också. Jag har präglats av den tiden. Men Karin och Sylvia, i den nya boken, skulle aldrig träffas i verkligheten, de kommer från helt olika miljöer.

Men de är ändå lika på något sätt, i jakten på att vara perfekta…
– Det är intressant när man träffar människor som inte har någon kontakt med sig själv. De som måste visa upp att deras liv är förträffliga. Men alla har svarta sidor och bär på hat och avundsjuka. Man tror att andra har det perfekt. Som Paul Auster och hans fru Siri Hustvedt i New York, de är det perfekta författarparet. Vem vet, eller hur?

Har du tänkt på Sylvia ur ett feministisk perspektiv?
– Inte medvetet när jag skrivit, men så här efteråt kan jag se att hon utmanar det gängse kvinnoidealet, bara i egenskap av att inte vara den perfekta modern till exempel. Hon bryter sig loss från det etablerade kärnfamiljslivet och går i allra högsta grad sin egen väg.

Vi har köpt fika i Ikeas café och Sara Kadefors pratar så snabbt att jag knappt hinner anteckna. Hon säger att "Borta bäst" är roligare än "Fågelbovägen 32" – och historien är inte alltid trovärdig. Men vissa partier är allvarliga.
– Under den tiden jag skrivit om Sylvia har finanskrisen accelererat. Man kan förlora allt på ganska kort tid. Det räcker med två obetalda hyresräkningar för att du ska bli av med ditt kontrakt. Hur ska man kunna överleva? Då är IKEA ganska praktiskt, det kan kännas som ett hem.

Jag läste en hel lördag, kunde inte lägga ifrån mig boken förrän den var slut. Hur blir det så där spännande utan ett enda mord?
– Längre inre monologer och miljöbeskrivningar är inte min grej. Jag gillar inte att läsa om tillstånd, jag berättar i händelser, som i film. Jag är lite dyslektisk, det ligger i familjen, så jag skriver sånt jag själv skulle klara av att läsa. Jag vill att det ska vara spännande men ändå finnas ett djup. Och det måste vara ett bra språk – en rytm, det måste svänga.

Partiet om Lisbeth, knarkaren som Sylvia flyttar hem till, hur har du researchat det?
– Jag trodde att ingen skulle fatta att jag hade researchat! Jag har läst avhandlingar och träffat kvinnor som jobbat med missbrukare. Lisbeth är en högstatusfigur bland missbrukarkvinnor, hon har valt att deala och inte prostituera sig.
– Lisbeth är mer socialrealistisk och en bra spegel för Sylvias liv och hennes statussträvan. Men Sylvia blir mer på riktigt ju närmre hon kommer sig själv och det liv hon lämnat. Först förtränger hon sitt liv och det fruktansvärda hon gjort. Det ju finns något härligt i att skita i att tänka på jobbiga saker. Alla har perioder i sitt liv då de vill slippa det jobbiga. Man kan festa bort jobbigheter eller resa bort jobbigheter. Själv festade jag tills jag var 29 år.
– Det jobbigaste i hela världen är att ta tag i sin egen jobbighet. Att försöka ordna någon annans liv, så som Sylvia vill ordna Lisbeths, är mycket lättare.

Det är stora livsfrågor… Det står på Wikipedia att "Fågelbovägen 32" används som kurslitteratur på läkarlinjen?
– Ja, och jag har varit där och föreläst. "Sandor slash Ida" har blivit inköpt till skolor. När jag kommer och pratar vill studenterna så gärna att jag ska säga hur man ska vara och leva. Som om jag skulle sitta på ett facit. Jag vill bara att människor ska fundera över sina liv. Inte nödvändigtvis göra stora förändringar, bara bli medveten om de val man gjort. Jag är ingen debattör, ingen politiker. Men jag vill gärna sätta fingret på ömma punkter. Jag är i den naiva tron att om det jag skriver berör mig själv kan det beröra någon annan. Jag är själv extremt jobbig, jag ställer för mycket frågor. Det är inte lätt att inte vilja stagnera, utan leva i förändring.

Du har gjort väldigt mycket.
– Jag var filmmanusförfattare innan jag började skriva. Men ofta när man jobbar med film blir det inte av. Jag har skrivit manus till filmatiseringen av "Fågelbovägen 32". Den blir också min långfilmsdebut som regissör. Jag hoppas att den blir av. När man skriver utifrån sin egen roman har man ytterligare en chans att förbättra den. Det är ett otroligt spännande jobb.

Hur kom det sig att du började skriva?
– Jag flyttade till Stockholm 1994 för ett jobb på Sveriges Radio. Då gick Henrik, min man, sista året på Dramatiska institutets filmregi. Jag tror att det var mötet med honom som gjorde att jag vågade börja skriva filmmanus, böckerna kom senare. Med Henrik kunde jag få respons. Gratis. Mitt nästa projekt är en bok för mellanstadiebarn – som jag aldrig skrivit för förut.

Det handlar om att hitta nya projekt som jag går igång på, så att det blir spännande att leva. Min nästa vuxenbok kommer att bli helt annorlunda. Nu när mina barn blivit större har jag fått mer utrymme för mig själv.

Jag läste en krönika av dig i Göteborgs-Posten, där du skrev att du borde sättas i en åtgärd.
– Jag vill inte låta som en sån som är så jävla lyckad. När man lämnat in ett manus är man inte redo att gå in i ett nytt projekt. Det kan bli två-tre slackermånader. Man låtsas inför barnen att man ska gå till jobbet. Det är loserbetonat, man är så inskolad i att man måste ha ett arbete. När man går där och bara provar solglasögon och man möter någon – då måste man vara ärlig mot sig själv och sin omgivning. Det kan vara så att du inte kan skriva i vissa perioder. Det finns extrema perioder då du gör jättemycket – och andra då du inte gör något. Jag behöver prova solglasögon för att orka producera.